Good riddance

En sak är väldigt bra med att det är över: jag slipper hans kompis Staffan.

Staffan är eventuellt trevlig men ack så irriterande. Till exempel är han fyrtio plus och mer lik mina föräldrar än mina kompisar. Peter idoliserar honom för att han verkligen har "levt livet". Definitionen av att leva livet är för övrigt att smuggla in ormar till Sverige, sova uppe på Svampens tak och att ha klättrat upp på Sofia kyrka via byggnadsställningar. Gärna medan man fortfarande alltså är 40.

En gång när jag och Peter bråkade frågade jag om han hade sagt till Staffan (som han träffat tidigare under dagen) att vi brukar vara oense ibland. Det hade han verkligen inte, påstod han. När Peter sedan gick på toa läste jag (för första gången!) hans senast skickade sms: "Nu bråkar vi igen. Suck!". Han hade meddelat Staffan via sms att vi bråkade MEDAN vi bråkade. Det fick oss inte att bråka mindre.

Hans kusins fästmö kommer jag förresten inte heller att sakna. Min och Peters ettårsdag slutade med att jag slängde ut hans väska genom ett fönster och att han tog en taxi från Nyköping till Stockholm mitt i natten. Den började med att jag nämnde att jag avskydde kusinens fästmö. Hon är blond, kort och hästtokig. Det första hon sa när vi presenterades för varandra var: "Oj, du är så himla lång!". Sedan fortsatte hon med att snacka skit om en snäll person som var på samma fest och råkade höra allt.

See you never, ni två.