Fyller i en liten enkät:

Teve på datorn

Jag har kollat på några teveserier under mitt blogguppehåll. Ska försöka att sammanfatta dem med några få ord så att ni vet om ni också borde kolla eller ej.

Glee, säsong 1

Jag älskar denna serie. Av någon anledning är det ofta väldigt roligt när rullstolsbundna människor är med i komediserier. Att jag tycker detta beror nog på att jag har dåliga erfarenheter av permobiler. Jag var nämligen klasskamrat med en permobil-användare i sex år och ägaren var en mycket dåligt förare. Det var dock inte bara det att hon körde över mina fötter flera gånger i veckan, jag anklagades dessutom för att kopiera svaren på tyskaproven från hennes specialskärm, som jag såg från min bänk. Det var visserligen sant, men mycket genant att det uppdagades.

I den mobbade Glee-kören finns, tillsammans med den rullstolsbundne, bara stereotyper. De har samma problem som alla andra tonåringar som är med i tonårserier, och ingenting överraskar. Förutom musiken. Deras versioner av Kanye-, Beyonce- och Journey-låtar gör att det här är en av mina favoritserier. Jag skäms inte (jättemycket) för att säga att följande klipp göra mig väldigt exalterad:



Summer heights high, säsong 1

SHH är på samma nivå som Curb och The Office! Det var i samband med att dramaläraren berättade om sin tidigt födda musikalitet som jag förstod att serien var bra:



Och den här scenen fick mig att dö av skratt:



Desperate housewives, säsong 6 (OBS! spoilers)

Stackars Katherine! Jag hoppas att det var hon som försökte mörda Susans irriterande dotter, och att hon lyckades. Hur fan kan man gifta sig med någon sex veckor efter att man gjort slut med någon annan (som man också skulle gifta sig med)?! Alla i Mikes närhet förtjänar döden. Men annars var det första avsnittet ganska tråkigt.

Grey's anatomy, säsong 6

Jag förväntade mig gråtfest men gäspade mest. De grät knappt, och verkade inte ens särskilt chockade, när de fick veta att George var död. Det var inte direkt som när Nate dog i Six feet under. Definitivt inte som när Lou ramlade ihop i Love my way. En tår av fem möjliga, och därmed slutar jag kolla.

Nurse Jackie, säsong 1

Jag uppskattar att hon har världens mysigaste tevefamilj och ändå ligger regelbundet med någon annan för piller, och tillåter andra läkare att krama hennes bröst när de blir nervösa. Men lite trist serie ändå.

Hung, säsong 1

Jane Adams äger Hung. Hon är så bohemisk, patetisk och fin att jag aldrig kommer att sluta kolla.

Curb your enthusiasm, säsong 7

Dog av första avsnittet på säsong sju. Hon som spelar den psykiskt sjuka Bam Bam borde få en Emmy.



The Office, säsong 6

Hittills är jag inte imponerad. Det enda riktigt roliga var när Andy var orolig efter att ha fått ett "flirtigt" brev från sin manliga kusin som löd: "Hey Andy, let's go visit grandma and then get drunk together, haha". Det dåliga får sammanfattas med: Jim och Pam, vilka överskuggar allt annat. Jag hatar att de är så lyckliga och gravida.

Entourage, säsong 6

VARFÖR kollar jag fortfarande på detta?

Bored to death, säsong 1

Hög igenkänningsnivå. Jag vill också skriva romaner, jag skulle antagligen vara en mycket bra detektiv och hade jag bara kontakter skulle säkert jag också bli hög varje dag.

Mad men, säsong 3

Jag gillar Mad men, men jag hatar att allt mediafolk i Stockholm älskar Mad men. Hypen får mig att säga: snark. Fast on the inside är jag också beroende.

Jag är inte glad, jag är förbannad nu

Felicia: Ser du så fina stolarna blev?

Aziz: Jag har sett.

Aziz: Väldigt ointresserad.

Felicia: Omg, fan vad oartig du är.

Aziz: Haha, men vafan Fellan. Om jag skulle berätta om hur kul jag tycker vintagesymaskiner är så vill jag att du säger till om du finner det ointressant.

Med tanke på antalet icke-kommentarer på inlägget nedan tycks Aziz åsikt vara ganska vanlig. Jag får väl acceptera det, men jag är inte glad.

Äntligen hemma

Den senaste veckan har ägnats åt att omvandla mina gamla stolar och bord

till det här:

Det har varit sjuk jobbigt men var uppenbarligen värt det. Nu hoppas jag bara på ett positivt antagningsbesked och många bokningsbara lägenheter på SSSB.se i december.

Mmmlivet

Felicia is längtar efter finaste pojkvännen, har tre deadlines i höstsolen, joggade några kilometer vid sjön (skönt), lagar bulgursallad med lax, oj, fick visst en fjärde deadline, ska fredagsfika med kollegorna i morgon, flyttar till Bondegatan snart och längtar till New York-resan. Här är en länk till en grej jag skrev också. I like.

Skrytet i statusuppdateringarna på Facebook... Jag står snart inte ut längre. En tydlig trend är att det är folk som jobbar med media/vill jobba med media som har störst behov av att framhäva sig själva. Eller så reagerar jag bara inte/blir lika avundsjuk när någon annan kompis skriver om att den ska vända biffar på McDonald's samma kväll. Men fan vad fult det är. Som en insiktsfull vän påpekade: "De har inte någon stil. Alltså, det är inte så classy att skryta så där".

Om jag någonsin har fyra deadlines och sitter och njuter av livet och höstvärmen (högst otroligt) ska jag fan ha vett att hålla tyst om det. De andra är så otroligt rädda för att inte framstå som perfekta. Vad de inte förstår är att det är en svaghet att ha ett behov av att skryta och skylta så som de gör, och den visar de upp för alla sina fyrahundra Facebook-vänner när de skriver så.

Men Gud, håll käften:

Exempel på andra Facebook-statusar från samma person:

ska mysa med min fina dam hela dagen. Bio ikväll! :)

ska bjuda damen på morotsstroganoff och ris :)

hemma hos min snygging. matlagning och film vankas! :)

på landet med damen, vovven och hästarna. Frid i själen. :)

gillar min dam! :)

Det blir lite irriterande efter ett tag :). Och tydligen ska min syster presentera sin treveckorspojkvän för föräldrarna i kväll. Mamma dammsuger och jag planerar att stanna kvar inne på mitt rum. Jag har precis blivit dumpad, kunde hon inte ha väntat lite?! Själviskt.

Oroligt

Är det någon som kan hjälpa mig att förstå statistiken på bilden ovan? Jag har hela tiden tagit för givet att jag ska komma in på Kreativt skrivande, men nu har jag börjat tvivla. Jag fattar helt enkelt inte: finns det 340 platser, eller 80, eller 30? Och om det bara finns trettio platser, kan det i sådant fall stämma att en som hade 0.3 på högskoleprovet kom in? Hilfe bitte! Mitt andrahandsval var CSI Södertörn eftersom jag var säker på att jag skulle komma in på Kreativt skrivande.

Cykelrejs

Hela veckan har jag målat mitt gamla bord tillsammans med de tillhörande stolarna. Det krävs minst tre lager för att de ska bli vita och det är så jävla jobbigt. När jag klagade på ryggvärk i dag påpekade mamma att det nog var dags för mig att börja träna. Jag svarade att det snarare var dags för mig att sluta måla, och det tyckte hon inte om.

Det bästa hon vet är att planera cykelturer tillsammans med mig, och sedan se till att hålla minst ett femtio meter långt avstånd. När vi kommer till uppförsbackar växer avståndet eftersom jag då väljer att gå och hon fortsätter att cykla. Men vanligtvis är hon ungefär femtio meter framför mig och det älskar hon. Jag förstår bara inte hur det kan kännas som en vinst att ha bättre kondition än jag. Hur skulle jag kunna konkurrera med någon som går ut minst en gång om dagen och väljer att inte ta bussen trots att alternativet finns? Jeez, vi är inte i samma viktklass. Inte i någon som helst bemärkelse.

So damn unpretty

I dag vann jag dessa fina gardiner på Tradera:

Dvd-skivan, som ger en uppskattning av storleken på blommorna, kommer tyvärr inte på köpet. Att det är just filmen Asyl som jag missar är extra tråkigt. Efter Liza Marklunds senaste lysande kolumn har jag längtat efter att hugga in på något som hon är involverad i. Särskilt som Annika är sjuk, igen. För lite Marklund i mitt liv just nu.

Trots att jag gick miste om Albi var jag ändå nöjd ett tag. De där färgerna tillsammans alltså, och för det sammanlagda priset 134 kronor — det är bra. Det enda som är dåligt är följande bild, som jag upptäckte efter att allt var klart:

Sjukt, sjukt fula gardiner. Och tydligen mina gardiner. Så här ser de ut när man använder kamerablixt, eller kanske helt enkelt när det inte är natt i rummet. Försäljaren bör inte förvänta sig många ++++++++++++++++++++++++++++++.

Jo, en bild som gör mig deppig:

Min förhoppning var att Katherine Moennig skulle bli typecastad i resten av sitt liv. Men nu ser hon alltså ut så här. Och hon spelar alltså en jättetråkig karaktär i en sugig dussinsåpa. Hade hon fortfarande varit Shane hade jag förstås kollat ändå, men nu suckar jag bara. Där försvann mitt gayalibi.

Quaaludes and milk

Min största dröm är att känna igen någon på Efterlyst och sedan ligga bakom att den åker fast. Helst ska brottslingen inte vara en nära vän till mig, eller någon jag tycker om, men händer det så händer det.

Min näst största dröm är att jag ska klara av högläsningen, som tydligen är ett obligatoriskt moment, i Kreativt skrivande-kursen. Man ska stå på en scen och läsa upp sina texter, inför folk. Jag planerar att gå till en doktor snart och påstå att jag är flygrädd och ska flyga först till Grekland, sedan till Italien och sedan hem. De tre lugnande tabletterna som jag får då ska jag sedan spara till den där speciella uppläsningsdagen. Det kommer kanske att gå bra.

Några händelser

Tre saker har hänt sedan min förra blogg gick i graven:

1. Jag har blivit väldigt avundsjuk på min slampiga syster som har skaffat en ny kille. Som en naturlig följd har jag försökt övertala henne att flytta till Göteborg och börja studera där. Seriöst, hur länge hann jag vara den enda systern som kunde skryta med en partner? Två månader? Och i två år innan dess fick jag ligga ensam under loven och lyssna till henne och hennes dåvarande killes "kittelkrig". Inte okej.

2. Jag var i Stockholm för några veckor sedan. På fredagen skulle jag gå på Peoples 6-årsfest. Efter ett glas vin hemma hos Peter blev jag dock lite spröd. När han nämnde Nyköping, och jag påmindes om att jag bodde där, började jag gråta extremt mycket. Det enda jag fick fram var: "Jag är 23, det här ska vara de bästa åren i mitt lii-hii-v". Vet inte om det stämmer, men väldigt sorgligt var det i alla fall. Ganska filmiskt också. Lite som när Petra i Spung blir hysterisk efter att ha slängt ut sin alkoholiserade pappa. Även hennes kille visade sig vara ett svin.

På lördagen gick jag ut med två personer. Inom en halvtimme på Debaser hade de börjat hångla med okända personer, och jag fick gå hem. Jag var väldigt glad och nöjd med min helg då. Nu ska jag nog inte gå ut i Stockholm igen förrän jag bor där och inte behöver sätta allt mitt hopp till enstaka helger.

3. I två veckor var jag så pass deprimerad att jag inte åt lika mycket fikabröd som vanligt. Jag promenerade dessutom en gång om dagen, oftast ackompanjerad av Maria Carey-låtar. När jag blivit lite starkare: Whitney Houston (It's not right but it's okay). En dag ville dock mamma följa med på en av mina promenader. Hon gick så snabbt. Min hand kramade hårt i en sten, något jag hade hört skulle hjälpa mot håll, och jag höll hennes arroganta, smärtsamt snabba takt. På kvällen stupade jag i säng, och dagen därpå var jag jättesjuk. Sedan var jag jättesjuk i tre veckor till. När jag väl var frisk igen hade jag inte längre någon lust att vare sig promenera eller lyssna på Mariah Carey. Jag var mig själv igen.

Min weekend

Jag är överväldigad av alla reaktioner på att jag börjar blogga igen, det är därför jag inte har skrivit något i dag.

Fredag, lördag och söndag har jag mest läst och liggdansat till Pussycat dolls. Det gör inte så mycket nu när jag ändå flyttar snart. Har dock, förutom musarm, fått uppleva stora ögonsmärtor på grund av för mycket tid framför datorskärmen. Veckans åtgärd får därför bli att försöka att titta lite mer på teven i stället (vars skärm är flera meter från ansiktet).

Jag känner att Myror och mjölk inte börjar bra. Förhoppningsvis händer någonting roligt i morgon, då ska jag titta på gardiner tillsammans med min mamma.

Plåstret

Peter: Jag har för fan hittat två plåster i tvättmaskinen! Jag skjuter mig själv!

Peter: När du är rädd för spyor förväntar du dig att alla ska förstå och trösta dig — när något sådant här händer mig så SKRATTAR DU!!!!

Mm, Peter har blod- OCH bacillfobi. När han fann två plåster i den gemensamma tvättstugan häromdagen blev han därför lite galen. Det ovan är ett utdrag ur vår MSN-konversation. När jag läser den känner jag: lite skönt ändå att vi inte är tillsammans. Fast samtidigt: Gud, vad vi passar bra ihop.

13-05

Jag vet inte vad som händer. Det känns som att jag är ett steg från att hänga upp en tyllkjol i taket och kalla den lampa. Här är mina inspirationsbilder inför nya lägenheten (som alltså kan ligga i Vasastan, men också i Tumba):

Myror och mjölk tillägnas CSN

Jobb? Nej, det verkar ju inte hända för mig. Jag har på riktigt sökt alla lediga arbeten som finns, till och med ett på Slitz. Anledningen till att jag inte fick just det tror jag beror på att:

A) De såg en bild på mig på Facebook.

eller

B) De läste ett av mina arbetsprover där jag glömt att radera mitt raljerande över folk som läser Slitz.

Nåväl, jag är tillbaka och här är anledningen till det:

Jag skjuter upp arbetslösheten något år genom att plugga Kreativt skrivande. Det känns som världens roligaste kurs, faktiskt. Jag är inte van vid att skriva litterärt, men ett uns av fiktion brukar ändå alltid finnas med i mina artiklar. Tror att det kommer bli bra. Min plan har hela tiden varit att bo i Vasastan, eftersom jag har så många ködagar på SSSB. I dag fick jag dock veta att det är 850 meter från lägenheten till tunnelbanan, vilket får mig att känna att jag kanske flyttar till Tumba i stället. Där är det bara 250 meter till... pendeln.