onsdag 28 oktober 2009

0:15

Oh my God. Det är omöjligt att sluta skratta åt Darins svar på komplimangen "cool stajl". Där är han precis som Christin Meltzer utmålade honom i Hey Baberiba. Därför känns det extra tråkigt att tänka på det som kom senare: hans partyår i Berlin, kändisstatusen och avsaknaden av både tandställning och mödom. Jag vill ha honom precis som han var 2004, trots (eller kanske för) att han var sjutton då.

De som aldrig sa hora

OMG!!!!!!!!! Jag fattade först nu att Ronn1e Sandahl och Ann1kia M4rklund är tillsammans — och att de ska köpa hus! Det här är den mest naturliga parbildning jag kan föreställa mig — båda framgångsrika men självutnämnda pretentiösa stackars underdogs — och ändå är jag i ett slags chocktillstånd just nu.

Älskar det, faktiskt.

lördag 24 oktober 2009

Födelsedagsfailure

Jag skulle på bröllop en gång. Bruden skrev till mig på MSN och ville påminna om att det är tradition i hennes land att lägga pengar (sedlar, "det brukar bli som en liten tävling om vem som lägger mest") i en korg till brudparet på deras dag.

— Jaså, så det är i stället för en bröllopspresent alltså? frågade jag oskyldigt.

— Nej, nej, det ska man också köpa, var det snabba svaret.

På det temat diskuterade jag och Peter födelsedagspresenter i dag. Han går på minst en trettioårsfest per helg nu för tiden och har erfarenhet av alla möjliga presentkrav. Jag påpekade att man borde bli glad för vad man än får och att jag är något av en expert vad gäller personliga och oväntade presenter. När jag skulle ge ett bra exempel på en sådan kom jag att tänka på Sophia. När hon fyllde år i december gav jag henne en chokladask (okej, just den var lite fail) och en prenumeration på bögtidningen Dorian, eftersom vi båda älskade Queer as folk.

— Det mest oväntade med den presenten var nog att du aldrig skickade in en beställning på den utlovade prenumerationen, påminde mitt undermedvetna kallt om.

Aaah, iiih, åååh, det hade jag glömt! Jag skickade visst aldrig in den där lappen. Jag sköt den framför mig som vore den en läxa eftersom den krävde både frimärke och en promenad till brevlådan. Som ett minne av sin födelsedag har Sophia endast ett papper ifyllt med lögnen "Gumzan, du får en prenumeration på Dorian av mig, grattis!". Ångest! Sophia som gav mig Valium på min opponeringsdag (även om den tabletten i kombination med några klunkar vodka kan ha varit anledningen till min notoriska balklänningsurspårning senare under dagen).

Jag skriver det här nu så att alla kan se och aldrig låta mig glömma att jag är skyldig Sophia en prenumeration. Den kommer mycket snart nu. Förhoppningsvis innan nästa födelsedag.

Annars på familjefronten:

Min syster har smärtsamma problem med sin käke. Tidigare i veckan var hon tvungen att boka en akuttid hos tandläkaren på grund av detta. Tandläkaren konstaterade att min syster har gått runt och bitit ihop sina tänder varje vaken minut i flera år, trots att människans tänder endast ska mötas i samband med att man tuggar på mat. Isabellas käke var ett katastroffall och hon fick ett pappershäfte som var fyllt med nyttiga käkövningar.

Too much information, kände jag. För jag kunde tyvärr inte sluta tänka på att käken säkert förstörts i samband med amorösa eskapader tillsammans med den tidigare äckelpojkvännen. För mig hamnade detta i samma TMI-kategori som det att mamma alltid får urinvägsinfektioner. "Kissa efter sex!", vill jag (inte) säga till henne ibland.

Anledningen till den dysfunktionella käken visade sig dock vara ännu dystrare. Efter några dagar berättade hon för mamma att problemet verkligen berodde på att hon biter ihop tänderna hela tiden. Och att hon gör det för att halsen då stramas åt och hennes "dubbelhaka" syns mindre. Så himla sorgligt. Nu kommer hon att tvingas gå runt med dubbelhaka och en slags käktandställning. Jag undrar om det var värt det.

Ett bloggerska-inlägg

Mamma och pappa brukar åka och träna på gym varannan dag. Det är ett beteende som jag inte alls förstår mig på, men som åtminstone innebär att jag får några timmars ensamtid då och då.

I onsdags satt mamma och tränade sina ryggmuskler när en medelålders man närmade sig henne. Han stirrade på henne ända tills hon lyfte blicken och de fick ögonkontakt, något han tog som en invit till att dela med sig av sina åsikter:

— Du ser ut som en kulstöterska. Jag tycker verkligen inte att du borde träna armarna så där mycket. Jobba på magen i stället.

— Jag ger väl fan i vad du tycker! utbrast mamma.

Eh... jaså, jaha.

En halvtimme senare passerade de varandra. Han harklade sig.

— Jag vill be om ursäkt för det jag sa. Min intention var bara att ge dig Mannens perspektiv.

Mamma förlät honom inte och när hon kom hem blev det uppenbart att hon inte alls gav fan i vad han tyckte. Jag håller med henne om att sanningssägaren var en idiot, men inte för att "han själv var tjock som en öltunna", utan för att man helt enkelt inte får kommentera någon annans kropp (även om kulstöterska-tramset nästan provocerar mig mer). Med det sagt kan jag dock konstatera att det var rätt åt henne. Hoppas att hon lärde sig något, till exempel vanligt hyfs, och att hon från och med nu lämnar mina former och matvanor ifred.

lördag 17 oktober 2009

Meine verrückte Schwester


Eh, okej. WHAT. Min syster är på släktmiddag hos fyraveckorspojkvännen nu. När vi åkte till Ikea för ett tag sedan erkände hon att hon skämdes över hur hon betedde sig med sin förra kille. Typ att de hånglade mitt på stan, hade Fb-statusen "älskar min finaste" och så vidare. Det var skönt att höra och jag var beredd att glömma och förlåta. Särskilt som jag lade upp bilder på Peter en gång där jag kommenterade att han hade så fint hår, bara för att göra andra svartsjuka. Borde för övrigt kanske radera det albumet.

Men nu är allt som vanligt igen. Autentiskt wall-meddelande från den tjugofemåriga pojkvännen: "Saknar dig sötnos". En dag senare: "Saknar dig som fan min söta ängel ♥". Och då bor hon ändå numera hos honom och hans två astmaframkallande katter. Varför måste de hålla på så här? Jag är ursinnig och vansinnig och äcklad av allt parposerande. Tål inte par. Hatar att inte vara en del av ett. Är arg på Peter som gjorde slut. Så himla stressad. Det värsta vore om min syster fick barn innan jag, vilket lär hända. Hon vill ha en liten Ängla eller Dylan inom bara några år. Jag vill helst vara en berömd författare och journalist innan, men just nu lyckas jag inte ens få ett receptionistjobb.

Ser ni tatueringen på bilden? Jag funderar på att berätta om den för våra föräldrar.

Langweiligkeit

I dag är jag faktiskt mer uttråkad än någonsin. Jag vaknade med insikten att jag inte kan gå in på några tidningssajter den här helgen på grund av den äckliga ballongpojken som spydde i direktsändning. Antar att videon och bilderna tar upp hela Expressens och Aftonbladets startsidor.

Jag är extremt tacksam över att jag har fått bo här under min arbetslöshet, men fy fan vad ilsken jag är över dagens lunch/middag: Antingen fick man äta en omelett som bestod av tisdagens fläskkotlett och potatis blandade med ägg och inga kryddor. Eller en fem tuggor stor portion köttfärssås, som fanns kvar efter att jag hade ätit köttfärsen fyra dagar i rad. Ej okej. I morgon kommer jag att behöva gå ut för att finna chips på Hemköp som kan stabilisera tristessen i min mage.

Eventuellt chipsrelaterat: när jag cyklade för att möta Alex i torsdags fick jag blodsmak i munnen. De första meterna fantiserade jag om att ha en moped som kunde ta mig till vår mötesplats utanför Försäkringskassan. Ganska snart lekte jag med tanken på en permobil. Innan jag var framme hade jag även övervägt döden som ett alternativt till att slippa fortsätta trampa. Tyvärr var meningen med vår träff att vi tillsammans skulle besöka badhuset och - motionera. När vi var framme skakade mina ben så mycket att jag var tvungen att sitta ned och låtsas knyta mina skor som har kardborreband. Allt det där fick mig att inse att min kondition är extremt nedsatt, jag är som en hjärtsjuk. Eventuellt kommer jag att försöka göra något åt saken, men badhuset ligger faktiskt alldeles för långt bort för att jag ska kunna börja simma regelbundet.

Och det var typ min vecka. Hoppas att jag kommer in på skrivarkursen!

PS. Jag läste tyska i sju år. Har inte haft någon nytta av språket (hatar att resa) och minns knappt några ord. Mitt nya experiment är att låta alla rubriker vara på tyska. Fick ja!

torsdag 15 oktober 2009

Motherpucker

I söndags ville Peter ge mig en av sina avdankade Ben Sherman-tröjor. Jag tackade vänligt nej. Den framhävde så påtagligt både mina höfter och avsaknaden av karaktär när det kommer till småätande. "Men ge den till Lena då", föreslog han. Lena är min mamma och en person som Peter ofta har skojat om att han är tänd på. Ganska äckligt men också smickrande, även om jag är en exakt avbild av min pappa.

Jag gav tröjan till Lena i måndags och hon blev väldigt glad. Jag skulle hälsa och tacka så mycket till Betapeter (som jag tycker om att kalla honom efter en synnerligen ilsken och patetisk Betapet-förlust). Betapeter tvingade mig att ta paparazzibilder med min mobilkamera för att bevisa att mamma verkligen bar hans tröja. Det kändes lite olustigt. Nyss, när vi skulle titta på Efterlyst, så bar hon fortfarande tröjan, trots att hon brukar klä på sig ett nattlinne allra senast klockan sex på kvällen. Så vitt jag vet sover hon i den också. Och nu börjar jag få konstiga, underliga och obekväma tankar i mitt huvud. Men jag kanske inbillar mig saker.

tisdag 13 oktober 2009

Figur i landskap

Jag tenderar att bli på extra dåligt humör dagarna efter att jag har varit i Stockholm. I dag fick jag tårar i ögonen av ilska när min syster inte tog med sig den senaste Marabou-nyheten som hon lovat. Att hon dessutom struntade i att köpa ett chokladsubstitut och i stället gav tillbaka min tjuga är ofattbart. Egentligen hade jag nog blivit arg även om dagen hade varit underbar i övrigt.

I Stockholm köpte jag en sak:

Jag tycker att den här bilden är fantastisk och jag ska rama in den i morgon. Tyvärr har jag inte sovit normalt sedan jag köpte den i lördags. Den skrämmer mig rätt mycket. Det blev inte bättre när jag vecklade ut den stora affischen och insåg att personens kjol och händer är fläckade av något rött. Mina obehagskänslor rättfärdigades när jag såg några av fotografens andra bilder i samma serie:



Jag köpte affischen för att den gula färgen på tröjan matchade blommorna och löven så fint. Nu är jag plötsligt rädd att jag kommer att känna mig hemsökt. Dessutom läste jag precis att en av bilderna har varit med på Ikea Art Event 2006. Omedvetet har jag alltså köpt på mig ännu mer Ikea-konst. Mitt kulturella kaptial har inte stött på en större motgång sedan jag började prenumereraHarlequin-böcker i ett försök att få bli översättare åt dem. Sucks.

tisdag 6 oktober 2009

Ursäkta mig

Jag har varit lite dålig på att uppdatera på Devotionmagazine.se på sistone. Så illa kan det gå ibland, särskilt när man inte får betalt. I dag fick jag ett meddelande från Andreas (chefredaktören) där han undrade om jag "fortfarande lever". Jag svarade: "Jag gör det, men däremot inte min gammelfarmor. Hon dog förra veckan och det är därför jag har varit lite frånvarande. Förlåt så hemskt mycket!".

Tyvärr vågade jag inte fullfölja min lögn utan jag tillade sedan att jag skojade. För tre veckor sedan åkte morfar in till akuten med ett blödande magsår. Släkten var orolig och han fick ligga på sjukhuset i flera dygn. Varför anklagade ingen mig för att vara lat eller frånvarande då?

torsdag 1 oktober 2009

Kevin och Melissa

Min syster och jag åkte till Ikea i går. Dessa saker har jag hittills fixat inför flytten i vinter (som jag verkligen hoppas blir av, men allt prat om stora årskullar gör mig extremt orolig):

Den uppmärksamme tänker att allt är rosa (för självklart tillhör varken guldbyrån eller guldklockan mig) och det är sant. Men nu är det slut på rosa saker. Resten av prylarna ska vara i helt andra färger. Bland annat ljusgult och grönt, tror jag kanske. Jag är lite out of my element här, det enda jag är säker på är att jag hatar svartvitt och minimalism.

Min syster och jag åkte vidare till Heron City. Vi åt grekiskt och blev matförgiftade. Som tur var hann vi hem. Första varningstecknet kom inte förrän min syster var utanför våra föräldrars lägenhet och plötsligt sa: "Nej, jag åker hem till mig i stället, jag måste verkligen bajsa".

Det hade varit bra om om hon hade följt med upp ändå. Min mamma är övertygad om att vi har förlorat Bella till hennes nya pojkvän och hans familj. De spelar bingo och äter middag tillsammans, medan Bella nu för tiden bara hälsar på för att lämna sin tvätt. Jag tycker att de går lite för fort fram (och att hon borde tvätta själv). Därför frågade jag, medan vi åt vår tvivelaktiga kyckling, när hon ville ha barn. Någon gång mellan 25 och 30 var det ganska lugnande svaret. Jag skrattade till och frågade:

— Förstår du dig på de som döper sina barn till Tindra? Det måste ju vara omöjligt att ha missat stämpeln som det namnet har fått. 2000-talets Johnny, Tony och Sonny, fast värre.

— Ja, eller hur!

Bella doppade sin kyckling i rumstempererad tzatziki.

— Jag vet redan vad jag ska döpa min unge till. Det har jag vetat i flera år.

Jag undrade vad barnet skulle heta.

— Ängla. Med Ä! Får vi en kille vill min pojkvän att han ska heta Dylan, fast det tycker jag är fult.

Och i samband med det blev jag deprimerad. Tanken på att i framtiden tvingas att prata om/visa bilder på/presentera ett syskonbarn som heter Ängla får mig att inte vilja ha en framtid. Jag tänkte på det hela natten medan jag satt på toa. Tänker fortfarande på det, och måste fortfarande gå på toa några gånger i timmen.