fredag 27 november 2009

Sweep around your own front door

Jag läste bloggen Hustlin honeys och kom — helt orelaterat — att tänka på en sak. Vissa av de människor som är allra mest bestörta över vad som händer i världen med till exempel krig, fattigdom, barn som svälter och kvinnors brist på rättigheter, är ibland samma människor som behandlar de i sin nära omgivning som skit.

Jag har svårt att förstå hur det går ihop att gråta framför en dokumentär om hur jobbigt någon har det, för att sedan gå ut och driva med folk, utnyttja dem och skratta åt att de är fula och "inte på samma nivå". Det tyder inte alls på att man är av åsikten att alla människor är av samma värde. Och det gör det vääldigt svårt att bli tagen på allvar när man sedan klagar på olika beslutfattares och makthavares människosyn.

Victor Ström

Jag vaknade upp till en ganska bra nyhet här om dagen. Jag och Spung-Pelle har fått vår första gemensamma vän.

Jag vet sedan tidigare att vi har en gemensam fiende, eller, hans goda vän är min fiende, men det här känns större. Nu borde jag väl återuppta kontakten med min gamla klasskompis så att jag lär känna Spung-Pelle — och i förlängningen Spung-Melas. Sedan vill jag att Melas och jag blir ihop. Victor Ström (skriver skådespelarens namn både här och i rubriken för att sökoptimera, utifall att han skulle googla sig själv) är söt. Och Melas... är Melas. Jag är nog kvar i samma stadie som Petra är när hon först träffar honom. Jag har lite svårt att se igenom pretentiösa, osäkra människor. Jag känner mig bara underlägsen och attraherad. Och skulle vi träffas har jag redan en fördel framför Petra, för jag vet att Bach inte uttalas Basch.

Bored to death by Jeff Dunham

Felicia: http://www.youtube.com/watch?v=lm5hxpeNOQQ. Kolla trailern är du söt.
Peter: Fast den verkade inte så rolig tyvärr.
Peter: Vi ska kolla massa Jeff Dunham i helgen. Fick låna tre skivor i dag!
Felicia: Vägrar du se den med mig?!
Peter: Ja! Vi ska se Jeff Dunham.
Felicia: Vem gav dig det?
Peter: Tanten som sitter framför mig på jobbet.
Felicia: En tant? Det låter ju lovande.
Peter: Hon har jättebra koll på Super 8-filmer.
Felicia: Varför gav hon den till dig?
Peter: För att hon lånade en film av mig, och så har hon pratat en jävla massa om honom.
Felicia: Han verkar sjukt tråkig. Har du kollat något? http://www.youtube.com/watch?v=1uwOL4rB-go
Peter: Nej. Men vi ska ta det i helgen!
Felicia: Kan du inte välja något lite mer underhållande? Som den gången du beslutade att vi skulle se Ebba och Didrik?
Peter: Skulle du vara dryg nu? Du som har så ont i ryggen kanske ska stanna hemma?
Felicia: Nej, inte alls. Men jag kollade på ett klipp nu och det var inte det minsta kul, och om det är en tant från Skatteverket som har prisat den så låter det ju inte direkt lovande. Åtminstone inte om hon är i stil med dina två andra kollegor, Carina och Bertil.
Peter: Men hon har ju koll på Klubb Super-8! Det är inte så många som har det.
Felicia: Jag har inte koll på Klubb Super-8! Har ingen aning om vad det är. Men kolla länken jag skickade dig och skapa en egen åsikt. Tycker du att han verkar kul?
Peter: Ett klipp ger ingen bild. Kan du inte vara glad över att jag har något jag vill visa dig?
Felicia: Du har ju inte sett det själv! Du vill bara provocera genom att strunta i något jag rekommenderar till förmån för det hon rekommenderar.
Peter: Filmen du skickade verkar skittråkig. Den vill jag inte se.
Felicia: Jag tycker din dvd verkar skittråkig.
Peter: Nu blir det som alltid, att vi bara ska se det du vill kolla på.
Peter: Jag raderar Bored to death nu!
Peter: Orkar inte se din jävla skit!

OCH så vidare. Med den MSN-konversationen i färskt minne kan jag försöka trösta mig med att det var lika bra att jag inte kom iväg till Stockholm i dag. Men det känns fortfarande tråkigt. Just nu upplever jag alltså något som kan liknas vid ryggskott. Alla påstår att mitt ryggont beror på att jag motionerar för lite, men faktum är att det började göra ont först i samband med tunga lyft och Anna som lurade ut mig på en promenad. Jag tar det lugnare än någonsin denna helg.

Som ytterligare tröst för att jag inte fick gå ut och dansa och köpa Beyond Retro-klänningar har jag för övrigt följande just framgooglade text:

Den här hösten har särskilt kritikerkampanjen mot Jeff Dunhams talkshowComedy Central utmärkt sig som den mest brutala sedan Waterworld. Bland annat skrev redaktionen på videogum.com nyligen ett 5 600 tecken långt hatbrev till Dunham, där meningen ”FUCK YOU, JEFF DUNHAM! FUCK THIS SHOW IN THE FACE UNTIL IT DIES” framstår som den retoriska höjdpunkten. Även vanligtvis ganska vaniljiga TV Guide höjde rösten och sammanfattade programmet som ”abysmal” och ”a vanity showcase for a nondescript ventriloquist and his grotesque dummies that made me wish I was far away in a festering Samoan rain forest”.

De här utbrotten är inga isolerade händelser. På metacritic.com kan man med vetenskaplig noggrannhet utläsa vad som sagts om en roman, film eller andra alster. Där framgår att The Jeff Dunham Show (som i allt väsentligt går ut på att Dunham sitter med muppdockor och buktalar fram olika hätskheter mot bögar, kvinnor och terrorister) är det sjätte mest kritikavskydda programmet sedan Metacritics mätningar började.


lördag 14 november 2009

Fyra funderingar

Hej och välkomna alla nya läsare som har kommit hit från bloggen som länkade till mig med motiveringen: "det är inte bara man själv som har ett patetiskt liv"!

I väntan på ett nytt år funderar jag mycket över olika saker. Några exempel:

1. Man får inte boka studentlägenhet hos SSSB förrän man har fått sitt antagningsbesked. Någon som minns när det brukar komma? Jag har hört "mitten av december" och 5:e december. Båda suger egentligen. Inflyttningsdatum kommer inte vara förrän efter att skolan har börjat om jag inte kan boka förrän i december. Jag får bo hos Peter under tiden om jag inte bråkar en enda gång innan januari, så det är inte ett alternativ. Pendling från Nyköping till Stockholm i början av terminen känns muggigt. Särskilt som en person blev skjuten i huvudet under den rutten för något år sedan.

Nu undrar jag om jag ska våga riskera att förlora mina 2300 ködagar genom att boka lägenhet innan mitt besked har kommit. Vore eventuellt dumt, men eventuellt nödvändigt. Om någon minns hur lång tid det tar från själva bokningen tills dess att man måste visa upp studiebevis så snälla — speak up!

2. Jag tog ett cellprov i början på 2008, sedan genomgick jag en kolposkopi och sedan skulle vi vänta i ett halvår för att se om förändringarna försvann. Nu har det gått ett halvår och jag ska till en 32-årig, säkert jättesnygg, läkare i december. Det värsta är inte att doktorerna börjar bli jämngamla med mig, utan att jag inte har en aning om vad som ska hända nu. Vanligt cellprov igen? Kolposkopi? OPERATION? Det stod bara att jag var hjärtligt välkommen. Själv känner jag mig mest hjärtligt orolig.

3. I förra veckan startade min kompis en bokklubb. Jag har lite dispens just nu eftersom jag inte bor i Stockholm, och tur är väl det! Det första bokvalet faller mig verkligen inte på läppen. Sammanfattningsvis (efter fem lästa sidor utspridda på tre olika toalettbesök) handlar den om konst, skulpturer och pretentioner. Hade författaren dessutom tagit med andra världskriget i handlingen så hade boken officiellt varit den sämsta någonsin.

När det blir min tur att välja bok ska jag nog ta en som jag läste om här:

"Om några av de ovanstående kvinnliga karaktärerna mest är lite charmigt udda, lite sött 'quirky', så är Ashworths Annie ett chips­ätande monster.

Annie, outbildad och enormt fet, flyttar in i ett nytt villakvarter i hopp om att lämna sitt gamla liv bakom sig. Hon läser självhjälpsböcker och förälskar sig i grannen. Men det är svårt att börja om, svårt att passa in, svårt att inte äta ölkorv i sängen. Och grannen har förstås redan en fru, en ung, het och smal."

Problemet är att den nog bara finns utgiven på engelska. Jag har inget problem med att läsa just den på ett annat språk, men beslutar vi att alla får välja böcker som bara är utgivna på engelska kan det bli katastrof. Om jag måste läsa ännu en bok om till exempel missbrukaruppväxt (ännu ett hatämne) som dessutom är på engelska (traggligare att läsa) kommer jag aldrig att ta mig igenom den.

Men väldigt roligt att få vara med i en bokklubb!

4. Jag läste Medicinen av Hans Koppel tidigare i veckan. Och jag älskade den så himla mycket. Finns det något bättre än när de tysta och kuvade plötsligt/äntligen står upp för sig själva och ställer till med en scen där de sågar sin omgivning längs med fotknölarna? Om någon undrade så planerar jag att göra exakt samma sak någon gång i framtiden, fast även jag behöver nog någon slags kickstartande medicin först.

Så fort jag var klar med boken lämnade jag över den till min mamma. Tänkte att hon skulle gilla den. När jag läser böcker som jag vet att hon redan har läst och de visar sig innehålla sexscener blir jag ofta lite illa till mods. Därför vill jag göra henne tjänsten att inte rekommendera allt för vulgära böcker. Medicinen innehöll visserligen en ganska grafisk beskrivning av oralsex, men jag tänkte att hon kunde bläddra sig igenom den. Inte förrän nyss mindes jag att den även innehöll en badrumsscen som nog kan väcka otrevliga minnen från när jag var ung och plötsligt började spendera flera timmar i duschen. Så hemskt genant. Jag måste ta ifrån henne boken innan hon börjar läsa. Frågan är bara med vilken förevändning.

torsdag 12 november 2009

Saker jag inte kan hantera

Mitt liv är så begränsat, och det till stor del på grund av mina egna rädslor och fobier. I går gick jag på en pinsamt hurtig promenad med ursäkten att ändamålet helgar medlen (jag skulle köpa chips). Allt kändes bra tills jag kom fram till en slags trappbro. Kort sammanfattat så höll jag på att dö av höjdskräck och på vägen ned var jag tvungen att sätta mig några gånger. När jag kom hem sa en vän (okej, min mamma) att jag var tvungen att göra något åt min höjdrädsla och att den förstörde mitt liv. Jag blev väldigt förvånad. Jag har aldrig tänkt på min höjdrädsla som ett stort problem, jag har tusen andra rädslor som förstör mycket mer. Här är de rankade:

1

Spyor.

2

Att bevittna en olycka (visserligen till stor del för att folk ofta kräks när de är skadade, men även för att jag inte tål att se blod).

3

Att bevittna när någon tar ett blodprov. Jag skriver detta genom att låta min något starkare högra hand tvinga det vänstra pekfingret att trycka ned tangenternaaasdfg. Det kittlas i mina händer och de blir helt lealösa när jag tänker på DET DÄR.

4

Att gå på toa hos andra. Helt omöjligt faktiskt, det tar liksom stopp, och det är den största anledningen till att jag inte vill resa. Efter några dagar känner man sig rätt... full.

5

Insekter. Förra sommaren sov jag i min garderob efter att en fjäril hade tagit sig in i min lägenhet. Dagen därpå stod jag beredd med dammsugaren i en timme innan jag vågade suga ihjäl den.

6

Att vara under vatten. När vi hade livräddning på gymnasiet så räddade jag dockan genom att sparka upp den med min fot tills jag fick tag i den med händerna.

7

Fiskar. Jag kan inte äta något som har levt i havet på grund av hur äckliga jag tycker att havsdjur är. Det har inte mycket med smaken att göra, utan mer med deras livsstil. När vi hade akvarium fick jag bekanta mig med upplevelser som att fiskars ögon faller av, missbildade tussar till yngel, bajsätare, bebisätare, gruppvåldtäkter och mycket mer. Akvariet stod dessutom i köket. EW.

8

Läskiga filmer och teveserier. Jag kommer inte att kunna sova i natt eftersom jag såg på Efterlyst nyss. Det värsta är att jag missar till exempel Dexter, True Blood, Breaking Bad och Sons of Anarchy. Ett nytt avsnitt av Nip/Tuck kan jag dessutom aldrig se innan jag har läst spoilers som försäkrar mig om att The Carver inte kommer att dyka upp. Så sorgligt.

____________________________________________

Det här var del ett av listan "Saker jag inte kan hantera". Jag återkommer med nästa del så fort det slutar att kittla i mina händer, för nu går det inte mer. Jag kan inte hantera det!

onsdag 11 november 2009

Oops

När jag gick hemifrån i lördags bar jag leopardstrumpbyxor med tunna svarta knästrumpor över, kort svart kjol, svart body, neonrosa nagellack, vit kofta och diamantdiadem. I'm working this, tänkte jag. Faktiskt just på engelska. "Det här skulle inte passa alla, men jag får det att funka." Några minuter senare bromsade en bil in bredvid mig och föraren tittade på mig som om han undrade hur mycket jag kostade. Efter att ha gett honom en klädsamt arg, men lite smickrad, blick började jag fundera på om Kate Moss skulle vara snygg i min outfit. Svaret var antagligen nej. Cory Kennedy då? Nej. Efter de två tog mina stilikonsreferenser slut, men det var okej för jag hade redan kommit till insikt om att min klädsel däremot inte var det.

Tyvärr var jag precis utanför festen när detta stod klart. Jag fick gå in i iklädd leopardstrumpbyxor och göra det bästa av saken. Det vill säga: ge bort nagellack och Våtmarker i födelsedagspresenter, dricka alkohol för första gången på flera månader, fota sexiga bilder inne på toaletten, sjunga med till Sexy Bitch och sedan springa ut för att ta luft och aldrig komma tillbaka igen.

Jag har fortfarande inte hört av mig till någon som var på festen, jag skäms för mycket. Klockan var halv tolv när jag var hemma igen. Pappa knackade på dörren och undrade hur det var med mig och fick som svar att "Jag har en påse!!!". Peter ringde och ropade till mig att inte somna på rygg. Jag var dock upptagen med att försöka få det att sluta snurra genom att ha en fot i golvet, så som de rekommenderar att man ska göra i Spung. Funkade dåligt.

Jag har små minnesfragment. Till exempel att jag hela tiden retade en kompis kompis för att hon hade spytt på fyllan när hon var sjutton. Jag tvingade folk att titta på Youtube-filmer med daggering och sa att "SÅ DÄR SKA VI DANSA I KVÄLL". Är rätt säker på att jag pratade med versaler. Listan kan göras mycket längre, jag var väldigt småpinsam i lördags, men värst var nog när jag höll med om att Magdalena Gr44f verkar vara en gullig person. I could just die.