He

En kommentar i Aftonbladet om hur en person hämnades på sitt ex: "Jag köpte undulater i present till honom från barnen. Han var tvungen att ta hand om dem och han lider av tinnitus".

Och så ett gammalt citat från den alltid lika obstinata Nordpolen-Pelle:

- Man har varit fast i sin stad, sin klass, sin skola... Hela livet har jag väntat på att någon ska hjälpa mig, men det går ju inte till så. Det var smärtsamt att komma fram till det. Just nu jobbar jag faktiskt, säger Pelle.

TT Spektra: Med vad?

- Jag växlar pengar. Men jag blir irriterad när folk undrar över kurserna. Vad f-n spelar det för roll, egentligen?

Pärlhalsbandet

Ända sedan jag såg Inte nu kanske sen-Saras pärlhalsband har jag velat ha ett likadant. Fast hennes kom från London. I ett förtvivlat sinnestillstånd övervägde jag en gång till och med att köpa en massa dyra pärlhalsband i olika längder och sedan sätta ihop dem. Tyvärr var jag tvungen att betala hyran.

Men så i dag hängde det vid klädavdelningen på H&M. Ett någorlunda likt halsband. Jag har tidigare under dagen benämnt det som "en exakt kopia" men jag börjar inse att det nog finns vissa skillnader. De vill jag dock inte gå in på, för ju mer jag tänker på dem desto mindre börjar jag gilla min version.

Glad är jag i alla fall. Äntligen har jag de eftertraktade pärlorna runt min hals. Jag hoppas bara att det inte framstår som att jag är en härmapa för att jag köper ett liknande halsband som någon annan redan har.

Say it, don't spray it

Ibland är jag lite för empatisk. På förekommen anledning kom jag att tänka på det. Denna anledning: Det händer ju att folk spottar lite, eller mycket, när de pratar. När någon råkar spotta på mig anstränger jag mig alltid för att inte visa någon slags reaktion. Inte bara låter jag bli att säga "ew!", utan jag ser även till att inte ens låtsas om att det hände. Jag fortsätter att le, och tänker att ignorerar man det så försvinner det förr eller senare. Realistiskt sett så försvinner salivstänket dock inte förrän man har tagit en dusch.

Här om dagen gick jag för långt. En aktiv samtalspartner, som jag inte känner väl, råkade spotta på min nyköpta smörgås. I ett försök att inte göra situationen ännu pinsammare åt jag övertydligt upp kvarstoden av min macka. Gott! Hon verkade dock inte uppskatta gesten utan tittade på mig som om jag vore dum i huvudet. Det var ju inte jag som satt och spottade på andras förmiddagsfika, fick jag lust att påpeka då.

Uppesittarkväll

Jag är smått matförgiftad. När jag kutade från pendeln och in till skolans toaletter i morse, tänkte jag att jag nog bara var nervös. Vi skulle introduceras för en uppläsarkväll som vi ska ha i april. Bara tanken på föredragsliknande former kan få mig att bli akut bajsnödig. Fast när illamåendet och obehagskänslan vägrade försvinna under dagen tänkte jag att det kanske var gårdagens köttfärssås som var boven. Tre dagar och ett timlångt elavbrott som ledde till avstängd kyl. Sådant gör saker med köttfärs, som sedan i sin tur gör saker med min mage. Now I wanna sniff some glue. Vad som helst som får det här att gå över.

Och angående uppläsarkvällen - man får bjuda in släkt och vänner! Mamma, pappa, bloggläsare? Det bästa var när läraren allvarligt berättade att många mejlade henne och berättade att de hade scenskräck. Hon förklarade för oss att det behövde man inte ha! Pust, tänkte jag. Då behövde man inte gå upp på scen om man inte ville? Eh, jo. Anledningen till att man inte behöver ha scenskräck är nämligen att det här är något roligt! Vi ska ha kul, inte vara nervösa inför varandra!

Haha. Okej!

Samlar drömmar för att klara kompromisserna

När jag var på Strand för några veckor sedan hände två fantastiska saker. En dålig också - my super ex-boyfriend hånglade som sagt eventuellt med en brunett på SOLIDARITET. Fan ta minnesluckor. Men jag vill ändå fokusera på det positiva:

1. Pascal spelade. Jag hade inte hört dem innan och trots att jag kände ett instinktivt like ville jag mest att de skulle sluta sjunga så jag kunde börja dansa. Dagen efter lyssnade jag på dem på Spotify. Plötsligt hörde jag den bästa textraden sedan "vill höra det är slut, för då har något börjat". Eller ja, den bästa textraden sedan allt Nordpolen någonsin har sjungit. Gud vad jag älskar Nordpolen. Nåväl, här kommer den: "din andedräkt smakar kött och mjölk". Den repliken har satt sig i mitt huvud. Jag har använt den en gång i en textuppgift i skolan, och måste hejda mig för att inte göra det om och om igen. Så oväntat, bisarrt och äckligt. Och i låten är det något som han längtar efter, hans eller hennes andedräkt som smakar kött och mjölk. Jag ska kämpa för att en dag komma på en så bra formulering.

2. En bekant skulle fixa cigaretter. Eventuellt till mig, eftersom han lider av astma, men det är irrelevant. Jag vill inte framstå som en tönt. Jag gav honom rådet att fråga: "Får jag köpa en av dig?". Det är ju väldigt osympatiskt att vara en sådan som tigger cigaretter och folk tar det bättre om man ger det falska erbjudandet om betalning i utbyte. "Men girly girl, inte ska du betala, nu är du löjlig" ungefär.

Döm om min förvåning när personen som han frågade sa ja! Hon ville ha betalt. Min bekant började rota i sina fickor och fick fram tre enkronor som han chockat lade i hennes hand. Han fick sin cigg, och gick långsamt därifrån.

Det utlovade positiva med det här är att jag aldrig har skrattat så mycket som då. Annars sög det ju egentligen. Det att jag passivt tiggde cigg alltså. Lägger ned det från och med NU.

Final cut

Jag minns när El1n Kling sa i en intervju att hon inte var en mens- och migräntjej. Mm. Det beror antagligen på att du är anorektisk, var min första tanke. Den slutar komma då.

Nåväl, kudos till henne om hon verkligen klipper av en stor bit av sitt hår i dag. Jag vill göra exakt samma sak men vågar inte. Är så trött på mitt hår som bara hänger, är varmt och så oinspirerande som ett hår bara kan vara utan att vara en småstadsfrisyr. Min favoritfrisyr är pagen. Den vill jag ha igen! Fast jag minns också de gånger jag har haft page, det finns till och med bildbevis, och det var inte så värst smickrande. Page är snyggast, men jag är snyggast i långt hår. Jobbig ekvation. I helgen råkade jag till och med råttfärga håret bara för att jag ville ha något nytt. Nu vet jag inte hur jag ska göra. Kanske som Elin?

Dagbok

Nu är projektveckan över och i morgon är det tänkt att jag ska lämna in en skrivdagbok. Där ska jag redovisa vad jag gjorde under den lektionsfria förra veckan. Här kommer den ocensurerade versionen:

Måndag: Hade fortfarande inte läst ut Doktor Glas eller Gregorius, vilket är böckerna vi skulle utgå från.

Tisdag: Fick virus på balansnerven.

Onsdag: Mådde dåligt men läste ut Gregorius framåt eftermiddagen. Kom fram till att min berättelse skulle börja med att det rann svettdroppar nedför stackars Helgas lår på grund av värmen utomhus. Skrev det.

Torsdag: Tog det lugnt.

Fredag: Handlade och städade inför Amandas ankomst. Struntade i ett responsgruppsmöte med hänvisning till sjukdom.

Lördag: Åt kvarlämnade ostbågar och kollade på många serier och några filmer.

Söndag: Tvättade och handlade mat. Skrev två blogginlägg och somnade strax därefter.

Måndag: Panik.

Nu har jag dock äntligen skrivit klart den jobbiga berättelsen. Den börjar med ett mycket gestaltande språk och många miljöskildringar. Slutar med: "Doktor Glas och jag pratade, jag sa bland annat att jag verkligen inte ville ligga med min man. Några veckor senare dog han och nu vet jag inte vad jag ska göra. Det regnar utanför, det regnar inuti. Jag kanske tar livet av mig". Blev lite otålig framåt slutet.

För att lärarna ska bli nöjda med min rapportering ska jag nu fabulera mer än jag någonsin gjorde i novellen. Sedan har jag tre andra skrivuppgifter att göra klart innan jag får sova. Suger att vara jag, och inte på ett bra sätt.

Myror och tigrar

En sista grej bara, innan jag börjar studera hejvilt. Om någon månad kommer jag att ha Maja Lundgr3n som lärare. Detta är något som både skrämmer och imponerar på mig. Jag har berättat det för väldigt många, att hon ska lära ut i experimentella noveller och att jag kommer att sitta där på första parkett.

Förväntansfullt köpte jag nyligen det senaste numret av Filter för att läsa intervjun med henne. Jag uppskattade att hon berättade om hur hon övervägt att mörda sina kollegor. Att hon snappat upp tips från Forensic Discovery och att hon funderade på att lära sig hantera pistoler. Liksom, vem har inte gjort det ibland? Uppfriskande med ärlighet! Jag har varit nära att lägga krossat glas i en lärares lunch en gång.

Men så läste jag vidare i artikeln och noterade att hon tog upp sin tjänst vid Södertörns högskola. Dock omnämndes min skola som Södertörns folkhögskola. När jag läste det tog jag oproportionerligt illa upp. Inte så att jag kollade upp vad medlemsavgiften ligger på hos Pistolklubben i Bromma, men ändå. Rätt förorättad.

Gud vad lätt hon tar på att ha mig som sin elev. En resa ut i förorten, tala några ord inför desillusionerade medelmåttor som går en skrivarkurs och så sedan några extra tusingar i kassan. Allt det kunde jag utläsa i hennes oengagerade felsägning. Kanske har jag fel, men om det är någon som borde vara förlåtande när det kommer till långsökta tolkningar är det väl i sådana fall hon?

Saker som hände - och inte hände

I fredags kände jag mig fortfarande alldeles för yr för att orka dyka upp på ett inplanerat responsmöte vid Stadsbiblioteket. Lyckligtvis var jag däremot tillräckligt frisk för att, som planerat, träffa Amanda lite senare på kvällen. Just nu är jag alldeles för trött för att ta tag i hemläxan att skriva om Doktor Glas ur en stum karaktärs perspektiv, men jag orkar blogga ett tag. Tur för bloggen, men jag märker att vissa av mina slackertendenser är tillbaka. Enda sättet att bota dessa är nog att skriva klart den där mininovellen i natt. Kommer kanske att hända.

Fredagskvällen då: Jag drack saker som främjade yrseln rätt rejält. Bland annat en 25 centiliters vulkandrink på ett ställe nära Filadelfiakyrkan. Inte själv dock. Jag och Amanda diskuterade America's next top model, det lät så här:

Amanda: Jag gillar snygga blondiner.
Jag: Jag gillar androgyna.
Amanda: Vem var det nu igen?

Dör å Amandas vägnar. Fast på ett bra sätt, för det var jättekul. Androgina, a former exotic dancer who would do anything - and she means anything - for her precious daughter. (Who now lives 9 hours away, with kind of a touchy-feely old uncle, while her mother pursuits her own modelling dreams for the sake of her.) Den Androgina.

Och sedan följde jag med Klara till Spy bar. Inga konstigheter. Eller, det är förstås emot mina principer att gå till ett ställe som har ett pointersystem, men när man får sällskap av någon som automatiskt kommer in kan man ju ta en paus från de åsikterna. Det mest minnesvärda var när en kille i vardaglig ton påpekade att han var "mycket jovialisk". Det "skrockade" jag åt. Melas-komplex. Fast kunde jag slänga mig med svåra ord så skulle jag, för det är så väldigt hett. Och exkluderande. Släpp in mig, typ. "Typ"? Jag kommer inte att välkomnas in i första taget.

Vilken gemytlig kväll det var, i alla fall! Hade det jättebra ända fram till tunnelbaneväntan på vägen hem. Jag satte mig utmattat ned på ett ställe där jag visst hade en rosaaktig spya som bänkgranne. Men till och med det var egentligen okej, för jag behövde aldrig se eller höra när den blev till. Lukten var dock konstant, om man ska klaga på något.

Avslutningsvis vill jag citera mig själv i ett meddelande till Anna: "i dag har jag i uppgift att skriva om hela doktor glas ur helgas perspektiv. tills i morgon klockan elva. önska mig lycka till! eller: önska mig lycka till, din gamla kossa! som artonhundratalshelga skulle säga. i min version har hon nämligen tourettes". "I dag" är egentligen i torsdags, men nu är nu och nu sätter jag i gång!

Virus

Förresten, i natt trodde jag att jag skulle dö. Det började med ett yrselanfall framåt kvällen i går. Jag kände igen det från en gång i januari, då det hände för första gången. Huvudet ramlade åt olika håll och rummet gungade. Jag fick heller inte tag i handtaget när jag skulle öppna dörren. Scary shit. Det äckligaste var dock att jag hade googlat symptomen förra gången och därför insåg att det än en gång hade lossnat så kallade kristaller i mitt huvud, och att de nu ramlade runt inne i skallen. Eller, stryk det. Det allra äckligaste var att yrseln påminde om sjösjuka och därför fick mig att spy. Usch. Jag vill typ shunna mig själv i några månader, precis som jag gjorde med min syster när hon hade kräkts ned min biblioteksbok.

I natt var jag så rädd och dålig att jag om och om igen tänkte på Ann1ka Marklund. Jag tänkte: "Tänk om det är den här sjukdomen hon har, som gör att hon spyr offentligt och bara behöver jobba en gång i veckan. Då ångrar jag alla onda tankar jag tänkt om det. Stackars liten. Stackars oss!". Sedan började jag må lite bättre framåt elva i morse. Jag talade med sjukvårdsguiden som sa att det nog var ett virus på balansnerven. Jag åt en pizza. Och plötsligt kändes det som att min generositet, liksom det värsta illamåendet och snurrandet, var något som tillhörde det förflutna. Har ni sett vad fult hennes och Ronnies gamla lägenhet var inredd?

Teve på datorn

Jag har undvikit att svara på numret 09-8075166 hur länge som helst nu. Insåg i kväll att det bara gör mig misstänkt, att de har ringt åtta gånger till mig utan att få någon respons, så jag svarade. Det kändes som att jag och Martin från Radiotjänst i Kiruna pratade ironispråket med varandra. Eller så var det bara jag som missförstod hans norrländska. I vilket fall som helst bemötte jag hans "Det är ju väldigt ovanligt att inte ha en teve" med "Men du förstår, vi ungdomar klarar oss så bra med bara datorn nu för tiden!". Allt sagt med superpositiv röst, trots att jag darrade inombords.

Efter antydningen om att han var gammal fick han i alla fall ge med sig. Hans sista ord var: "Så vill jag be att få rekommendera SVT Play också, en himla fin tjänst". Ironi eller norrländska?

It's almost over now, it's almost over now

I dag börjar min Peter-avgiftning. Alla hjärtans dag är en typiskt bra dag att börja på. Hittills har jag raderat och blockat honom på Facebook, tagit bort hans hans nummer och sagt: "Vi ses aldrig igen, idiot!". Det här har jag gjort tusen gånger förut, men det känns lite mer på riktigt i dag.

Förra veckan var jag på Strand, där jag mötte en av hans kompisar. Efter ett tag sa han: "Jag vill inte vara i vägen nu, om du typ vill ragga eller något". Jag försäkrade honom då om att det ville jag inte, på Peters initiativ hade vi varit exklusiva ända sedan han gjorde slut i juli. Skönt sätt att äta kakan och ha den kvar.

Jag sms:ade Betapeter och sa att jag saknade honom. Inget svar. Just det var i och för sig inte så förvånande, han tycker inte att man säger "fina" saker när man inte längre är tillsammans. Men jag tog illa upp, och kände mig illa till mods. Jag sms:ade igen och undrade om vi skulle ses. "Tyvärr", lydde svaret, "om fem minuter är jag hemma och då ska jag gå och lägga mig". En halvtimme senare ringde han, uppenbarligen fortfarande ute, och skällde för att jag skrivit att han var en utnyttjare. Peter är faktiskt världens snällaste kille, citat Peter.

Åh Gud. En timme innan jag skulle möta min syster vid stationen i torsdags meddelade han via telefon att han kanske hade hånglat med någon i helgen. Själv hade han inget minne av det, men hans kompisar hade sagt att de såg honom göra det. "Jag tror att jag kanske har fått en blackout!" Min värld rasade typ samman, ingen överdrift. Har aldrig varit så ledsen. I mitt lilla chocktillstånd sökte jag upp hans kompis efternamn och nummer på internet, varpå jag ringde honom på jobbet och frågade om Peter hade hånglat med någon i helgen. Plötsligt mindes kompisen inte riktigt om han hade sett det eller inte, men han trodde inte det.

Peter höll på att dö av genans när han fick veta att jag hade ringt. Han har inte ens berättat för sina bästa kompisar att vi fortfarande ses. Vilken äcklig liten fitta. Han har fått mig att bli så patetisk att jag knappt kan tro att det är sant. Och eftersom rökare tydligen ska se till att berätta för alla när de slutar röka, så att det blir svårare att ta ett återfall, gör jag detsamma här i bloggen. Om jag pratar med honom igen vet alla vilken svag och ynklig människa jag är.

Ovärdigt

Jag har för en gångs skull ledigt, och då är det naturligt att man går runt i glasögon, en skjorta utan någonting under, ej synliga ögonbryn, konstig hårtofs och så vidare. Man kan även ha stoppat in alla smutsiga formar i kylskåpet för att slippa se dem. Det är också normalt. Lika typiskt för ett sådant här tillfälle är tyvärr att det ringer på dörren. Jag öppnar förstås inte. Men han som ringer på är en husvärd med tillgång till egna nycklar. Han ska fixa mitt felanmälda kylskåp. Enter panik.

När jag hörde nycklarna gå i låset kutade jag fram och skrek: "Jag är sjuk!". Den kör jag med varje gång oanmälda husvärdar tar sig in i min lägenhet. Det funkar ibland, men inte i dag. Husvärden tittade äcklat på mig och undrade vad jag led av. Halsont, var det bästa jag kunde komma på efter 7 misstänkta sekunders betänketid. Han beordrade mig att lägga mig på sängen, så att jag inte smittade honom, och klev sedan in i lägenheten. Med skorna på och utan att stänga ytterdörren. Medan han fixade mitt kylskåp (som luktade gammal tzatziki och lasagne) gick det förbi grannar som såg mig ligga i sängen utan byxor och med pappas gamla jävla skjorta på mig. Och scrunchie. Totally uncalled for, kände nog alla inblandade.