Hårizont

Håret! Så långt, äntligen. Om det vore en människa skulle det vara ungefär 1.83 tror jag. Jag ska fortsätta odla det ända tills det börjar närma sig den där gränsen då det är i vägen när man går på toa. Då blir det bara äckligt.

Påsken

Nyköpingspåsk... Not really feeling it. Alla affärer kommer att vara stängda, pappa ledig, väggarna tunna och släkten fördomsfull. Okej, det kanske främst är jag som har fördomar mot min släkt, men hallå, de har varit med i ett helt avsnitt av Håkans bar. Och i år är jag singel igen så det kommer ju definitivt att diskuteras över middagsbordet. Någon annan gång var det det att min syster fått en så ny och fin mobil. "Men du då, Felicia, ska du bli utan?", undrade en omtänksam moster. "Fast det förstås, du har inte så många att ringa till." No joke. Stenansiktet där bara kom till högljudd insikt om att jag var en förlorare. Med inte så många att ringa till.

Jag kommer typ att dricka på denna släktmiddag. Trots att jag är så rädd för att säga något olämpligt inför mina föräldrar.

My name is Dick

Blev nyss inbjuden till ett Facebook-event och fick äntligen användning för världens bästa Rules of attraction-citat:

Allt

Jag kom just hem från Alexandra. Ska opponera och opponeras på i morgon klockan nio, och trots att jag strök kuk-slutet har jag ändå kvar "underliv" i min rubrik. Kort sagt: jag är rädd. Långt sagt: jag är extremt rädd för hur morgondagen ska gå. Innan sömn måste jag dessutom analysera mina klasskamraters reportage. Och innan dess måste jag köra en timslång hårinpackning, minst. Jag hatar ju att duscha och för att minimera antalet minuter under strålen har jag de senaste månaderna struntat i balsamet. Det har resulterat i stora tovor och knutar längst bak, och kanske blir det en page trots allt.

Min vän har skrivit och spelat in en låt till sin pojkvän i födelsedagspresent. Vad gav jag till Peter när han fyllde trettio nu igen? Just det, en morgonrock.

Låten var så fin, och rösten likaså. Återigen påmindes jag om att jag också vill skapa musik. Så gärna. Elektroniskt ljud med Nordpolen-text. OH MY GOD. Det kunde bli så bra. Ska ha man ha ett program eller? En keybord? Som Pelle sa: "När texterna är så geniala kan man inte förvänta sig att rösten också ska vara på topp". Så kunde jag svara i intervjuer om någon undrade.

Let's make it happen!!!

Att vara en vinnare

I min inkorg:

hej ladies.

nu är det så att ni vunnit en tävling - utan att tävla. jag har haft en baby dee-tävling uppe på sidan. men nu är det så att det bara är en person som tävlat. det var visst en svår fråga. så nu har ni vunnit i stället.

jag ska gå dit i morgon med christopher, häng på. baby dee spelar på slussen, ni har vunnit en listplats var plus en platta! nu behöver jag dock era adresser. haha. för skivorna.

Jag som aldrig brukar vinna!

Tecken på att det inte går bra nu:

1.

Musarm.

2. Jag googlar "krama kudde" för att se om det är normalt. Tydligen är det okej om man gör det för att det är skönt när armen hamnar i ett lite högre läge. Mindre okej om man blundar och låtsas att kudden är en kärleksfull, om än djupt sovande, kille.

3. Jag går in på Googlad.nu och och inser att av de 320 gånger per månad som mitt namn googlas, står jag för hälften. Resten är antagligen folk som vill ha information om min Stureplans-namne.

4. När jag tittar på foton märker jag att jag börjar likna min mormor allt mer. Och jag har aldrig sett henne när hon är yngre än femtio.

Chat roulette - en lek på underliv och död

Fortsättningen på reportaget. Del ett är här. Nöjdast med rubriken.

Min skärm släcks ned och jag går till duschen. Trots att jag står där i en halvtimme känner jag mig fortfarande smutsig, och det beror inte bara på att min tvål kommer från Eldorado. Innan jag somnar skickar jag ett sms till min vän Angelica: ”Wanna chat roulette?”.

Ganska sent nästa dag kommer hon hem till mig. Vi lägger oss spänt framför den bärbara datorn. Angelica vet inte riktigt vad Chat roulette är. Det är en fantastisk uppfinning som kopplar ihop en med könsorgan från andra sidan jordklotet, förklarar jag inte. Hon kommer att märka det tids nog. Antagligen inom fem minuter.

Den svarta kamerabilden flimrar till. En ganska normal kille iakttar oss från sin kontorsstol. Vi reagerar ändå på den onormala situationen och börjar gapskratta. Det är inget personligt, men det regnar i våra ögon av fniss. Han sitter tålmodigt kvar och väntar ut våra skrattanfall. Vi är ändå två tjejer – och man vet aldrig vad det kan leda till. Fast man kan gissa, om man har kollat lite för mycket på Canal Plus nattetid.

– Hej mina damer! Är det fint väder hos er också? undrar han.

Vi enas om att klicka bort honom, och den här gången är det personligt. Han verkar tråkig. Och gårdagens äventyr har gjort mig blasé. Nu krävs det något extraordinärt för att jag ska stanna upp och dela med mig av min tid. Som fem unga män från Amsterdam. De kan man ju kanske prata med. Jag och Angelica vinkar åt dem och de vinkar tillbaka. Efter några trevande konversationsförsök tar en i gänget mod till sig:

– Jag måste fråga. Är ni albinos?

Angelica trycker på next och jag vinklar samtidigt bort läslampan. Jag har visst gått lite överstyr i min jakt på den perfekta, mest smickrande, belysningen. Inte för att jag lägger någon värdering i albinism. Men de där killarna verkade göra det.

Timmen som följer är ett töcken av oanständiga förslag, bilder och gester. Jag känner mig febrig och har blivit så pass röd i ansiktet att jag åter måste använda mig av strålkastarljus. Angelica flirtar med en amerikan som har mohawk-frisyr och inget hyfs. Det är som att jag inte ens existerar! De skrattar och Angelica imponeras stort av att han kan skriva ”hej då” på svenska.

– Google translate! påpekar jag lite för hårt.

Först när jag börjar bläddra i en bok går min vän med på att säga hej då på riktigt. Sedan säger vi hej till ett gäng från Skottland. Stämningen är gemytlig redan från början. Trots Angelica.

– Hej på er! Killen till vänster ser ut som E-type!

Killen till vänster ler glatt.

– Men sluta, han kan ju bildgoogla, utbrister jag.

Våra nyfunna vänner sjunger, spexar, skrattar och skämtar. Jag uppmärksammas. Samtalet avbryts mitt i av att vi nextas, men det måste vara ett misstag. Vi fick ju till och med den rödhåriges Facebook-adress. 27 år var han visst, det är inte för gammalt.

Den sista chatkonversationen lämnar mig med ett gott intryck, jag duschar inte ens efteråt. Angelica röker en cigarett. Vi kommer att göra det igen, säger vi.

Dagen därpå läser jag att en person har begått självmord på Chat roulette. En mängd oskyldigt runkandes människor har tvingats bevittna hur en annan människa dör. Så otäckt. Angelica och jag kommer visst inte alls att göra det igen. Men det var kuk så länge det varade.

Fusk

I går mejlades jag ett "rött kort" från klassen för att jag inte lämnat in en text till uppläsningskvällen i tid. Temat de valt var sport, så man kan kanske kalla min icke-inlämning för en tyst protest. Men nu fick jag en lysande idé: skicka något du redan har skrivit. Så det gjorde jag. Ett gammal blogginlägg fick det bli, i sann osportslig anda.

Alla som gillar sport är inte idioter men alla idioter gillar sport.

Det börjar med att någons morbror gillar Djurgården. Man själv gör det också av ren slentrian. Traditioner är viktiga. Några år senare går man på varenda match och låter hela veckans sinnestämning bero på huruvida ens lag får in bollen i ett mål. Det där är bisarrt, men inte direkt någon nyhet. Patetiskt, men inte direkt något brott. Man tycker om att tillhöra något. Det kunde lika gärna vara en musikförening eller ett nazistparti, men nu blev man alltså en fotbollssupporter.

Förresten, stryk det där med ”inte direkt något brott”. Det blir direkt ett brott när de börjar slåss. När de börjar krossa fönster och käkben i en salig röra. Gud vad jag önskar att polisen inte behövde slösa tid på dessa mentalt efterblivna män. Eller att polisen pepparsprayade dessa mentalt efterblivna män och sedan gav dem rejält med stryk. Vi kan skylla övervåldet på att poliserna håller på laget "Omvärlden" och att det låg under.

Hatar att könsgeneralisera men 99,9 % av huliganerna är män. Älskar däremot att supportergeneralisera så därför tar jag för givet att de allra flesta supportrar är sviniga huliganer. Hoppas det är okej! Det här är empiri på hög nivå, jag har bott precis vid Hovet och Söderstadion.

Jag läste för ganska länge sedan att fängelsekunder klagade på att de inte längre fick styrketräna. Vakterna kunde inte hantera bjässarna som passade på att bygga upp sina kroppar medan de väntade på att få komma ut och fortsätta slåss, hota och mörda. Självklart ville de inte börja jogga i stället! Någon skrev då en smart artikelkommentar. Signaturen "Lars" föreslog att de skulle få börja dansa balett i stället. Balett eller ingen träning alls. En gång om halvåret kunde de ha uppvisning. De fångar som blivit skickligast kunde till och med få några månader avdragna från sitt straff. En idé som fick mig att le.

Jag vill se fotbollssupportrarna dansa balett. Anledningen är sorglig, för dem vore det en enorm förödmjukelse att sänka sig till att göra något som anses kvinnligt. Men okej, so be it. Nästa gång jag passerar Söderstadion vill jag se Svandansen.

Rip the jacket

Jag går numera i dubbelt så snabb takt. Fortfarande långsammare än genomsnittet, men definitivt snabbare än de under åtta och över sextio. I går började jag använda min vårjacka, och bortsett från att den glittrar när solen skiner direkt på den är den fantastisk! Min vinterjacka var tyvärr svindyr och det har väl i efterhand fått mig att bortse från att den är tråkig, trasig, noppig och ger mig samma kroppsform som Barbapappa. När man har köpt ett plagg vill man ju gärna "tjäna in" det man betalade genom att använda det ofta. Man kanske får tillbaka en krona per tillfälle, och med den ekvationen i åtanke kan jag konstatera att jag borde ge jackan åtminstone en vinter till. Men jag insåg alltså en sak nyss: min vinterjacka får det inte bara att se ut som att jag väger tio kilo extra, den väger även tio kilo extra. När jag tog på mig vårjackan kändes det som att jag kunde flyga! Jag skuttade över en vattenpöl. Vinterjackans material är extremt tungt, och dessutom har den gigantiska fickor där allt från vattenflaskor till mobiler får plats. Hur har jag orkat? Stor tyngd som lyfts från mina axlar nu.

TMI

Jag tycker så synd om Caroline Hainer. Bortsett från att jag inte har något jobb att förlora känner jag att exakt samma sak skulle kunna hända mig. Och det är då man ångrar att man inte är Engla och bara skriver elaka saker om murriga färger och dylikt. Det som berörde mig allra mest i länken är dock en av kommentarerna. Någon vill belysa hur viktigt det är att strunta i omgivningen och stolt stå upp för sin sak. Som ett exempel tar hon upp en ung man som sprang hela Göteborgsloppet trots att han kissat med rumpan över hela sig själv. Alltså fy fan!! Jag bildgooglade!

Det jag fick se är inte något han borde vara stolt över, så mycket kan jag säga. Man kan vara stolt över att man har stått på sig i en viktig fråga trots att man riskerat omgivningens ogillande. Man kan inte vara stolt över att man fortsatte att springa mot en 26:e-placering trots att man bajsat på sig. Man är bara dum då.

Alla som gillar sport är inte idioter, men alla idioter gillar sport.

Plötsligt har jag insett att det är så

I går hade jag Nordpolen-revival hos Sara. Som om han någonsin varit inaktuell. Hans ständiga pessimism stämmer ständigt in på mitt humör. Extra mycket när heta ögonkast och offentliga kyssar verkar vara vanligare än någonsin. "Akta så att hon inte smiter!", var jag nära att ropa åt ett handhållande par här om dagen. Usch. Vem har sagt att kärlek unnas alla? Kanske jag men det var länge sedan.

Tillsammans promenerade vi mot Marie Laveau. Där var det kö och hundrakronorsinträde. Au revoir. På vägen tillbaka till Sara sms:ade jag Peter att jag just passerat stället som han satt på. "Kom in och säg hej!", svarade han . Så det gjorde vi. Jag visade upp töjningssmyckena som jag fått av Sara, ty jag överväger ett subtilt men ändå lite större hål i min örsnibb.



När jag var på toaletten passade någon på att stjäla min nya fina halsduk. Den var så ny och fin. Nu när både den och mitt pärlhalsband är ute ur bilden vet jag inte längre vad jag ska ha runt min hals. En snara? Två tragiska förluster på två helger, det kunde nästan vara en filmtitel. Modstulet gick jag tillsammans med Peters kompis till busshållplatsen. Jag glömde att säga hej då till Peter, vilket är en stark förbättring från förrförra helgen då jag i princip bröt mig in i hans hem mitt i natten och förklarade min odödliga kärlek. Den har för övrigt dött nu, trots allt. Som en trollslända som väcktes till tvåveckorsliv bara för att jag inte fick hångla.

Bussen körde på en tjej. Hon sprang över gatan, busschauffören vägrade bromsa in och sedan flög hon ned mot marken. Föraren gasade därifrån och jag kände "oj". Hoppas att hon lever i dag. Som en liten side note.

En annan jobbig grej med resan var att kompisen vägrade gå med på att jag bor på S:t Eriksplan. Först trodde jag att han skämtade och jag tänkte imponerat att jag ändå bjöd väldigt bra på mig själv när jag skämtade tillbaka. Men sedan blev han nästan arg när jag vägrade gå med på att Norra Stationsgatan inte tillhör S:t Eriksplan, och jag blev arg på riktigt. Varför hatar han mig, undrar jag i dag. Peter måste ha sagt något.

Suck och sug

Veckan började bra. Mitt reportage fick bra kritik och en person i klassen både berömde mig och snackade skit om andras texter. Som jag längtat efter lite samförstånd! Lycklig tog jag pendeln in till stan för att luncha med Alexandra. Hon var dock, som alltid, försenad och det känns dumt att stå utanför Stadsbiblioteket i minusgrader och vänta SOM EN IDIOT. Var gör man ens av händerna?

Telefonen ringde, så det löste sig åtminstone. Det var Svenskt näringsliv som berättade att de blivit rekommenderade mig. "Ska jag få ett jobb nu!?", hann jag tänka innan rösten fortsatte. "Vi ska göra en artikel om unga människor som inte lyckas komma in i arbetslivet, och vi har förstått att du skulle passa perfekt!". Alltså. Jag blir arg bara jag tänker på det.

1. Det där var den svåraste tiden i mitt liv. Knappast något jag vill påminnas om, särskilt inte när det är så nyligen och jag dessutom fortfarande inte har ett jobb.

2. Jag undrar hur bra det vore för min karriär att ställa upp med namn i en artikel som handlar folk som aldrig får jobb?

3. Fitta!

Mitt svar: "Jag vill intervjua, inte intervjuas" sammanfattar ganska väl hur jag känner. Och det gör även punkt tre.

Ja, jag har även supit bort mitt pärlhalsband. Det som jag tidigare har tillägnat ett helt blogginlägg för att jag älskade det så mycket. Mitt pärlhalsband som gjorde alla mina så kallade outfits 75% snyggare. Fy fan. Omständigheterna är också så irriterande att jag inte kan tänka mig att köpa ett nytt. Så nu bara skaver det i mig. Tidigare skavde det i min nacke, på grund av att det är ett tungt halsband, men det var okej eftersom det var väldigt fint.

I går var jag i skolan. Jag hade med mig en uppgift som vi skulle lämna in. Eftersom jag numera har förstått att lärarna aldrig läser det vi skriver hade jag skrivit en text som behandlade ämnena hemorrojder och konkelbär. Den lilla människans försök till protest. Tyvärr visade det sig att vi för första gången någonsin skulle läsa våra texter inför resten av klassen. Och nästan ingen hade gjort uppgiften, bara jag. När jag hade stakat mig igenom min text, som egentligen var en lång lista över tarmbesvär, var det pinsamt tyst. Hon som hade berömt mitt reportage satt där och ångrade att hon räknat in mig i gruppen "de i klassen som kan skriva". Jag förstod henne. Där stod jag och försökte vara ett slags fattigmannens Charlotte Roche. IG-varning.

På vägen ut ur klassrummet slog jag följe med en annan klasskamrat. Jag vek dock snart av eftersom jag skulle till datorsalen. "Ska du skriva ut?", frågade han. Jag tvekade i flera sekunder innan jag svarade "eh... ja". "Vad döljer du för något?", frågade han då skämtsamt. Sanningen var att jag inte kunde vänta med att komma hem innan jag kollade min inkorg, men det var för patetiskt för att uttalas. I stället skojade jag: "Okej, jag erkänner. Jag ska iväg och porrsurfa!". "Jaha. Hej då då", sa han och gick. Det var uppenbart att han lämnade byggnaden övertygad om att jag var på väg att besöka Youporn på skolans datorer. Har ingen aning om hur jag ska dementera detta på ett snyggt sätt nästa gång vi ses.

Sedan suger veckan på många andra sätt också. I kväll testade jag rotfrukter när det var för sent att hinna till Ica för att köpa någonting annat, till exempel. Fast jag är nog ändå lyckligare än pappa, för i dag upptäckte han en råtta i toalettstolen. Trodde det bara var en myt? Jag kommer ju inte få det lättare att besöka andras toaletter efter detta. Och om kloakråttor verkligen existerar känns råttan i pizzan plötsligt snäppet mer trolig. Var det något jag behövde efter min rotfruktsupplevelse var det just en pizza.

It's true, I would die for you

Autentisk konversation från i går, som fortfarande får mig att rysa:

Han: Six feet under har jag sett. Det är så bra.
Jag: Det är helt fantastiskt! Jag grät mycket mer under slutscenerna än vad jag kommer göra när min farmor dör*.
Han: Min farmor gick bort i måndags.
Jag: Eller hur!!
Han: Ja... Jag har fortfarande inte riktigt lyckats ta till mig det.
Jag: Haha, nu skämtar du!
Han: Nej, hon är död.

* Min farmor är redan död, jag ville inte jinxa någon av mina levande morföräldrars liv genom att nämna dem.

Uppdateringen

Angelica och jag har sexcamat hela kvällen. Roligast var när ett killgäng kallade oss "albinos". Jag insåg då att jag hade använt lite väl mycket smickrande lampljus.

Här är första delen av texten om chat roulette:

– Hej! Var har du gjort av din hand? frågar jag en ny bekantskap.

Han har matchat sitt limegröna skärp med en precis lika limegrön, och dessutom urtvättad, t-shirt. Den tunga andhämtningen får magen att åka upp och ned i rekordfart. Fokus är på mellersta delen av kroppen. Ansiktet och personligheten förblir ett mysterium, ty så nära får ingen gå.

Den ansiktslösa suckar högt åt min naivitet. Högerhanden finns någonstans innanför de rymliga jeansen. Och nu sträcker sig den vänstra mot tangentbordet för att klicka bort mig. Vi hinner inte ens säga adjö.

Kvar i sängen halvligger jag. Något adrenalinstinn efter upplevelsen väljer jag att trycka på paus. Andas in, andas ut. I normal takt. Mannen i lime var min allra första partner i chat roulette. Efter att de senaste veckorna ha hört otaliga solskenshistorier om det nya fenomenet måste man vara en dåre för att inte själv testa det. Chatroulette.com är en sida som kopplar ihop två främlingars webbkameror så att de kan chatta med varandra. Bara det att det inte alltid är främlingar man möter. Paris Hilton och Ashton Kutcher är båda exempel på kändisar som har dykt upp i kameran. Själv hyser jag en förhoppning om att träffa Jonathan Rhys Meyers.

Lite ärrad går jag därför åter in på startsidan. Där går det att se en förhandsvisning av hur man kommer att se ut i kamerafönstret. Efter att ha jobbat med vinklar och mest smickrande belysning i en kvart inser jag att jag inte är redo att visa mitt ansikte. Jag klickar bort kamerafunktionen och loggar in som anonym.

En fullt påklädd amerikan uppenbarar sig på skärmen. Man kan se att båda hans händer är placerade på tangentbordet. En förbättring med andra ord, även om jag inte känner igen honom från någon Hollywood-film. Med hans hissmusik strömmande genom mina högtalare uppmanar han mig snart att ”cam up!”. Jag förklarar att jag är för blyg och försöker byta samtalsämne genom att fråga om trummorna som står i bakgrunden. Det går ju så där.

– Jag kan tyvärr inte prata med dig om jag inte får se ditt ansikte. Det finns så många knäppgökar där ute, säger han som har två omslingrade boaormar tatuerade på sin hals.

Jag klickar bort honom innan han själv hinner göra det. Avvisanden gör ont. Smärtsammast måste det vara att få avslag på personlighet och utseende. Hittills har jag bara fått bekräftat att jag är tråkig att prata med. Lämnar jag chatrummet nu, direkt, kan jag fortsätta tro på det mamma sa om att mina ögon är fina. Jag tar ett djupt andetag, gnuggar läpparna så att de ska se större ut och tittar in i kameran.

– Hey guuurl!

Nu är det ombytta roller. Mitt nervösa anlete iakttas av någon som har valt att vara anonym. Jag ska ge den här människan en chans, vara en större person än den otrevliga amerikanen. Vad spelar det för roll hur man ser ut? Mina läppar svider.

– Wanna cam fuck?

Fuck no. Jag vill prata med en kändis, och det nu! Humöret sjunker till botten. I den här rouletten har jag hittills råkat ta kulan varenda gång. Nu fortsätter han dessutom skriva till mig:

– Varför är du här då? You’re a BEACH!

Jag är säker på att John Donne sa att ingen människa är en ö. Men en strand? Ja, kanske.

Rouletten

Okej, jag är redo för camsessionen då. Ordentligt ljussatt och med nytvättat hår. Fina gardiner i bakgrunden. Önska mig lycka till!

Guldspaden

Jag mår inte bra. Jag är sjuk till och med. Och i måndags fick jag veta att senast i morgon ska vi ha lämnat in ett aktuellt och inspirerat reportage till läraren. Slacker - och halssjuk - som jag är kom snart idén om att ta upp ämnet chat roulette. Jag behöver inte lämna lägenheten och det blir dessutom väldigt svårt för läraren att kolla upp mina citat!

Problemet: Jag står inte ens ut med att bli fotad. Ändå ska nu jag alltså sitta i rörlig bild och eventuellt bli bortklickad flera gånger i rad. Kanske råka se ett mord, eller någon som spyr. Har chat roulette en mute-funktion? Skit samma, jag är ändå för sent ute för att kunna ändra ämne om så inte är fallet.

Oh my GOD.

Hello Kitty

Peter berättade för ett tag sedan att någon hade skrivit en kommentar i hans, i Sverige helt unika, namn på internet. Han har varit i kontakt med chefen för sidan och försökt att få den raderad, men trots det ligger kommentaren fortfarande högst upp när man googlar honom. Pinsamt! Jag undrar vem som är så elak att den gör något sådant strax efter att han hade dumpat mig i augusti.

Unlike

Jag blir arg på att oengagerade Facebook-uppdateringar i stil med "skriver lite och käkar en bulle" kan få så mycket som tio like-tummar. Mitt tidigare intryck var att man måste förtjäna de där tummarna. Ibland sitter jag i skolan och kommer på en jätterolig status som jag uppdaterar med senare på kvällen. Den är smart, kul och tänkvärd och har jag tur får jag sammanlagt två tummar. Min största framgång var med följande rader: "står inte ut med folk som stavar te 'té', 'the' eller 'thé'. lägg nhér!". Resultatet? Fem tummar. Suck.