fredag 30 juli 2010

Twitterfail

Arrogansen bland de så kallade elittwittrarna är nästan skrämmande. Därför var det kul att mötas av denna status i morse:

torsdag 29 juli 2010

She was what the kids would call a slut, which is a terrible thing to say about someone who's just died, but apparently there's no denying she was one

Förlåt att jag lät så bitter, jag ångrar faktiskt det. Fantastiska nyheter: Chris Lilley kommer med en ny teveserie 2011! Ja'mie kommer att vara med! Hoppas även Mr G. Han slår Larry David, Valerie Cherish och Michael Scott anyday.

Den förlovade tvåsamheten

Jag och lillasystern skulle ha Spung-maraton i dag. Hon kunde denna vecka eftersom mannen hon delar lägenhet med, sambon, var på festival. Lite trist när människor endast vill träffa sina vänner/syskon när den ena halvan av enheten är bortrest, men mkey.

Ja, men så ringde han henne i natt och smågrät över att han saknade henne så. De hade varit åtskilda i fjorton timmar. Hon satte sig genast i bilen, klockan tolv på natten, och sex i morse var de åter förenade i Nyköping. Sedan började hon jobba klockan nio. I would do anything for love, but I wouldn't do that.

Det blev senare ganska uppenbart att hon inte längre var så sugentevekväll. Nå, det struntade jag faktiskt i. Åkte dit och kände mig smått obekväm mittemellan sexscener på teven och de två som skedade, på gränsen till gafflade, så himla nära. Och jag fann ett papper där de skrivit ned sina fingerstorlekar. Det som är förvånande är att min syster tydligen använt måttband. Med hennes förlovningshistorik borde hon väl ha memorerat storleken nu?

Anyway, mamma tror det och jag tror det: snart blir jag nog moster. Kul. Mamma hoppas att barnet ska få heta Tindra om det blir en tjej.

Rusty pipes

Just det, pappa vill att jag ska dejta en rörmokare på hans jobb. Yey or nay? I WOULD, men alltså var det något jag lärde mig av österrikarepisoden så var det att distansförhållanden inte funkar. Jag är tveksam.

Jobb

Jag dricker rödvin och jobbsöker. En ganska dålig kombination, gissar jag. Men jag blir hemskt skrivsugen efter några klunkar, och de personliga breven blir definitivt personliga (efter två glas tenderar de även att bli ganska privata). Jag gissar att min ansökan står ut hos arbetsgivaren. Sedan kan min metod förstås inte konkurrera med de riktigt skickliga och innovativa. Som Nio till fem som skickade ett foto där hon höll i en skylt som det stod "Hej! Jag vill ha ett jobb!" på. Jikes. Hur kommer man på något sådant? No shit Sherlock att hon fick jobbet. Men så är hon också copywriter. Det får jag trösta mig med. Skål.

tisdag 27 juli 2010

No shit Sherlock



Det ovan är det bästa jag har sett på hela sommaren. En miniserie i tre delar från BBC som behandlar Sherlock Holmes på 2000-talet. Sherlock är ironisk, snygg och oväntat rolig. Trailern ovan gör dock varken honom eller serien rättvisa.

Vet inte varför men trots att Sherlock är asexuell och Stuart i Queers as folk den absoluta motsatsen, får jag ändå sådana vibbar. En ny Stuart Jones. Och ett nyförälskat jag.

lördag 24 juli 2010

August - when the clouds roll in


Jag fyllde år för några dagar sedan och nu kan jag som vanligt säga: då vet jag vilka som är mina riktiga vänner! I och med Facebook har man liksom inte längre möjlighet att påstå att man glömde. Det var med berått mod som du inte sa grattis. Bitch.

Nåväl, gråt en flod, bygg en bro och kom över det. Jag fryser just nu. Kan nästan inte tro att det är sant. Tidigare i kväll gick jag på en regnpromenad, och lyckan i det! Förnimmelsen av vad som snart komma skall. Kyla, sovande insekter och omgivningens godkännande när man vill ligga inne och titta på teveserier. Jag kommer att växa och blomstra i oktobers kalla vindar. Tills dess lyssnar jag på min bästa regn- och rusklåt:


tisdag 20 juli 2010

Failed

Hörde just pappa prata med min lillasyster om hennes gnälliga kompis Anna. "Tror du inte hon bara är avundsjuk då? Hon har inget jobb utan studerar och har det knackigt, ingen pojkvän och bor ensam. Precis som om hon vore någon världsmästare."

Del 2, min syster till mig i går: "Jag har ingenting gemensamt med Karin längre. Sandra och jag fikade med henne här om dagen och hon bara pratade om hur hon festade, blev full och jagade killar. Vi ba: 'Okej, nu ska vi gå hem till våra sambos och tvätta'. Så himla omogen".

Vet inte varför detta gör mig obekväm? Men sur, det blir jag.

torsdag 15 juli 2010

Yeah we fucked, bitch so what

Jag borde inte ha kommit tillbaka till Stockholm. Men jag gjorde det. Vi återvände i tisdags, jag och en oidentifierbar klump i magen. Den kvällen ägnades mest åt att gråta och ta kort på mig själv när jag grät. Det är en grej jag har anammat, eventuellt för att jag kollar på Work of art och har insett att de till synes mest meningslösa projekt får kallas konst. Och även för att mina ögon blir väldigt gröna av gråt.

Nästa dag vaknade jag och mådde genast bättre. Jag jobbade, promenerade och sms:ade. Dagen därpå promenerade jag nästan fem timmar i sträck och solade vid vattnet med Alexandra, och trivdes. Sedan kom fredagen. Angelica kom hit och vi sjöng med i Nothing compares 2 u, Against all odds och liknande sorgballader. I didn't cry once! Vi pratade om att åka och bada tillsammans med hennes kille och hans österrikiska gäst på lördagen och jag ba: aah! Och det var det jag gjorde fel, för om vi inte hade bestämt det hade jag inte varit tillbaka i tisdagsmode.

Men nu är vi fortfarande på fredagen. Och jag och Angelica begav oss till Debaser. Efter någon timme kom hennes kille och österrikaren dit (jag kallar honom tysken från och med nu eftersom det går snabbare att skriva). Jag var på toa och Angelica kom in och sa att tysken var snygg och och att jag borde satsa. Jag ba: "Hmmm, really?". Really. Inte så att jag blev blixtkär men så att jag tänkte att han var söt. Vilket kändes mer än nog. Så vi pratade hela kvällen och han var så himla trevlig. Och jag fick prata engelska, och tyska. Han förstod dock bara när jag pratade engelska, vilket var konstigt eftersom hans modersmål var just deachtsch, eller hur det nu stavas. Weirdo.

Framåt tre avfyrade jag repliken: "Vill du följa med hem och kolla på Youtube?". Nice. Vi kollade dock verkligen på Youtube. Han visade österrikiska artister och jag visade Pass this on med The Knife. Jag pratade om Rickard Engfors och han ba: "That's a guy? I don't like this video anymore". Jag förklarade att jag varit besatt av homoerotik i mina yngre dagar och han svarade: "I really hope that's not the case anymore!". Inte som i att: "Hoppas du inte bara gillar bögar, för nu är ju jag här" utan som i: "Eeew". Fast jag låg med honom i alla fall. Twice.

Vi skiljdes åt klockan ett. Sedan tänkte jag på badutflykten som jag och Angelica planerat dagen innan. Vilken spännande dynamik det skulle bli. Eller bara awkward? Intressant i alla fall.

Klockan sju stod jag hemma hos Angelica och åt korv när han anlände. "Godack" sa han till oss och jag kvittrade fram ett avslappnat hej. Han gick fram till Angelica, skakade hennes hand, närmade sig sedan mig - och ville göra detsamma!!! Jag tittade misstroget på honom och kunde inte besvara handslaget då mina händer var upptagna. I was in shock.

Sedan var det bara jobbigt, tror jag. Han typ skämtade och vann hjärtan samtidigt som han knappt tittade på mig. Jag blev allt mer sur, och full. Ändå förnedrade jag mig genom att fråga om Österrikes medeltemperatur på sommaren och annat skittråkigt. Jag försökte om och om igen finna den trevliga samtalstonen som vi hade haft kvällen innan, men den var borta. Nu bar han dessutom beiga turistshorts och ryggsäck, och ändå var det jag som blev dissad.

När vi tog tunnelbanan mot Skinnarviksberget tvingades vi samtala då vi stod bredvid varandra. Jag bara, stumt: "JAG HATAR DIG". Högt: "So, what's Austrian food like?". När vi gick uppför en backe sa jag att jag drömde om rulltrappor, och han sa något i stil med: "Du tränar aldrig va?". Jag körde en lång harrang om att han var taskig och att jag hatade folk som sa elaka saker och försökte komma undan med det för att det var "sanningen". Med skämtsam ton, men ändå. Sedan sa jag att jag FYI var jätteduktig på simning och badminton. Det var inte sant. Men sanningen gör ont anyway.

Berget då. Jag blev en grogghagga. Bitskare och argare för varje minut. Fattade inte att de andra två gillade honom när han var en sådan grisfitta. Alltså, jag fick intrycket av att alla tyckte att han var världens söötaste kille när det redan börjat framträda åtta tumformade märken på mina ben efter hans hårdhänta behandling. Sista droppen var nog när han vägrade smaka min sista droppe, eh, alkoläsk. Han ba: "It's too sweet". Jag ba: yeah right. Jag svalde något jävligt beskt i morse för din skull, remember? Eh, skoja. Men verkligen. Det var ett vänligt erbjudande om dryck, inte ett försök till förhållande. Jag hade redan googlat Österrike och kommit fram till att det inte var värt att starta ett distansförhållande. Jag gillar inte ens att resa. Det var lugnt!

Allt är ganska grumligt nu. Jag sade något till honom och medan jag pratade vände han sig om och sa något till någon annan och jag bara: "I was talking to you!!". Pinigt. Men nu var jag typ pretty pretty pretty mad. Och när han var iväg och fotade ett intressant svenskt träd fick jag veta att han hade flickvän. Att han hade suttit och pratat lyriskt om henne några timmar innan vi träffades och jag lurade iväg honom med löften om Youtube. Visste väl att han var ett svin.

Och när jag läser hit inser jag att det är jag som framstår som freaket. Men jag var väl bara besviken på att någon kan förändras så på några timmar. Jag kände mig utnyttjad, för det gör jag ju varenda gång något sådant här händer. Och så är jag ju inne i den värsta perioden i mitt liv där minsta motgång får mig att bryta ihop. Tyvärr är det inte ens det jag har berättat nu som gör mig ledsen. Shit, det sista jag vill är att vara delaktig i otrohet. Tidigare applåderade jag det för att det utmanade parrelationer, men nu tänker jag bara på hur jävla ledsen den andra måste bli. Men jag kan ju definitivt överleva att det händer, så länge det inte händer mig.

Tyvärr kändes det inte så i lördags. Den där bekräftelsen på att han var en idiot sporrade mig att konfrontera honom. Mest var det kanske en förevändning. Utan den, vad hade jag kunnat säga? "Du ville skaka min hand, fy fan vilken dålig stil"? Minns inte ens vad jag sa. Men det gick lugnt till och jag sa bara att jag tyckte synd om henne. Tror jag. Han höll med lite fåraktigt, och när jag tänker på det får jag nästan dåligt samvete trots allt.

Men vet ni? Mitt nyårslöfte att bli en bitch (eller i alla fall någon som vågar säga ifrån) var inte genomtänkt. Folk kan vara bitchar tillbaka, och det hade jag glömt. När vi satt där började tyskens kompis skälla på mig. Jävligt föraktfullt vägrade han sluta påpeka att jag inte borde lägga mig i. Well, isn't that ironic. Det här minns jag ärligt talat som något TRAUMATISERANDE, för tidigare har jag bara blivit utskälld av föräldrar och en lärare. Det var rätt hemskt, hemskare än konversationen jag hade med tysken. Rejält mycket aggressivare. Det hela kulminerade i att jag sa "men dra då" och han svarade något i stil med "just det, för det var jag som bara följde med". Svaret tog mig btw en timme att skriva ut, för att det fortfarande gör mig illamående. Man kan säga att det senaste året har gett mig issues. Så att höra att någon uppfattade det som att jag var något slags påhäng var inte optimalt för min sinnesstämning.

Precis då kom tysken tillbaka. Var var han under bråket, undrar jag, och vem vet? Kanske bredvid mig, eller vid något ännu intressantare svenskt träd. Nu hade han i alla fall fått tag i en fotograf som kunde ta ett gruppfoto på oss fyra, så han hade något att visa för sina vänner och flickvänner där hemma. Han lade sin arm runt mig och ba: "smiiilez". Jag ba: "buuhuu", eller hur gråtljud nu låter i text. Jag ställde mig upp och grät ännu mer när jag insåg hur full jag var och att jag inte vågade gå ned för berget. Så då åkte jag smärtsam rutschkana ned för berget. Gick till en bänk och satt där och grät i en halvtimme innan jag åkte hem och i princip dog. Jag är i princip fortfarande död. Auf wiedersehen.

söndag 11 juli 2010

"Österriket"





I dag har jag: gråtit. Det ovan är en teaser. Jag bör aldrig dricka igen, that's fo sho. Österrikare är ett no no också för den delen.

söndag 4 juli 2010

It's my blog and I can write what I want to

Jag har varit i Nyköping ända sedan en väldigt ödesdiger tisdagskväll för kanske två veckor sedan. Varför har jag velat dölja det? Jag vet faktiskt inte. Men jag åkte hit för att få dygnet runt-sällskap och hemlagad mat. Nu vågar jag typ inte åka härifrån. Jag har skjutit upp det flera gånger. Pappa har dock fått semester och det börjar bli trångt i lägenheten. Och jag vill bli full tillsammans med mina vänner och slippa ha på ljudlöst när jag kollar Beautiful agony.

Första veckan var bra. Andra veckan var det mitt i natten, och så kom jag att tänka på hur jobbigt det är att inte ha ett fast arbete. Jag tänkte på Peter som tjänar så otroligt mycket och ändå är missnöjd. I mina tankar talade jag med honom och sade något i stil med: "Du borde vara nöjd med livet! Du har ett välbetalt jobb, förstahandskontrakt precis bredvid Globen - och så är du inte olyckligt kähähähähäääär." Där någonstans brast det för mig. Men jag gråter nog sällan över honom, oftast gråter jag för att jag tycker så otroligt synd om mig själv. Älskade lilla gumman som fick utstå hans konstanta, och lyckade, försök att trycka ned mig. Jag försökte någon gång att översätta Eminems "Kim" till "Peter". I stället för textraden: "You really fucked me Kim, you really did a number on me" blev det till exempel: "You really fucked me Peter, but you wouldn't kiss me". Så äcklig han är. Båda låtarna slutar i alla fall likadant: "You were supposed to love me! Now bleed bitch, bleeeeeeeeeeeeeeed!"

Jag har väntat väldigt länge nu på det där ögonblicket då jag skrattar åt att jag någonsin ens gillade honom. Det brukar ju komma efter ett tag, men nu har det gått åtta tag. Ingen förbättring. MISERABLE! Jag har integritet egentligen. Så jag fattar inte att det har blivit så här. Hur kunde jag svansa efter en människa som hittade på att han legat med någon annan för att bevisa att jag visst skulle bli ledsen och gråta om det skulle hända? För att vi var bästisar kanske. Inte bara ihop. Jag har förlorat min bästa vän. Han som jag pratade och mejlade med tusen gånger om dagen när vi inte sågs. Han som jag kunde prata skit om alla andra med eftersom han var helt opartisk och alltid på min sida. Nå, det kan förstås vara en efterhandskonstruktion. Jag minns det som att början på slutet för vår relation var när jag kritiserade hans kusins flickvän. Så det var nog mest mina bekanta jag kunde prata om, inte hans.

Ändå. Det blev väldigt tomt när han försvann. Så här låter det hela tiden inne i mig: "I hate you, I hate you, I swear to God I hate you, Oh my God I love you". Jag fattar att jag inte har någon anledning att känna annat än hat, men någon liten del av mig vägrar låta sig övertalas.

Den där tisdagen höll jag på att drunkna i mina egna tårar. Ja, de rann överallt, och till och med in i munnen, med en sådan fart att jag nästan inte hann svälja. Då var klockan elva på kvällen och jag tog tunnelbanan till honom eftersom han hade stängt av sin mobil. Jag satt där utanför och väntade på att någon granne skulle öppna porten. Jag kastade småsten på hans fönster. Grannen under stirrade och såg ut att överväga att ringa polisen. Jag åkte hem och delade tunnelbanevagn med Whitney Houston-besökare. Efter en desperat halvtimme där utanför. It was not right and it was not okay.

Oh my God, I'm cracking up. Get a grip Felicia!!!