Nirvana

Om jag orkar vänta till måndag? NEJ

Sharing is caring

Förra veckan frågade jag en i klassen om hennes vitamindryck var god. "Ja, vill du smaka?", svarade hon. Jag tog emot flaskan och drack, trots att jag egentligen kände att jag höll på att bli sjuk. Den här veckan var hon inte i skolan. Men min poäng är att jag älskar människor som inte har bacillskräck. Det är den yttersta komplimangen enligt mig, att någon inte har något emot att vi dricker ur samma glas eller delar på en tårtbit. Älskar den där tjejen nu.

En svensk Shane. SHANE

I dag är jag arg

Min syster opererade nyligen sina ögon och har därför legat och blundat i ett mörkt rum i flera dygn nu. I dag sms:ade jag henne: "Hej gumman! Är i skolan, hemma vid tre, kan jag ringa då? Hur MÅR du?! Och viktigast: du måste skriva till vår fittmoster Annika att JAG BOR INTE HEMMA. Puss och kram!"

För sent insåg jag att hon är blind och att vår mamma därför kommer att läsa upp meddelandet för henne. Att hennes lillasyster refereras till som "fittmoster" kommer eventuellt inte att uppskattas. Fast hon är en fittmoster. Min syster skriver en Facebook-status om att hon ska lasra sina ögon och vår moster bara: ":) Lycka till Bella och jisses vad syrran ska vara glad att få ha dig hemma..."

Först och främst: punkterna? Som om jag hade skällt på min syster bara för att hon måste bo hemma när hon är sjuk och inte kan ta hand om sig själv. Och second: SOM OM JAG BOR HEMMA? Jag gör ju inte det alltså. Men när den här mostern ej kan finna negativa saker med mig att påpeka så hittar hon på dem själv. (Third: lär dig kommatering, subba.)

Släkten, den är verkligen värst.

Doppler

Här ligger jag och äter korv och tårta for one. Hade kunnat vara hos Sara, svinfull, just nu. Fan vad jag ångrar mig. Har så klart inte gjort ett dugg av det jag skulle och kommer snart att somna. Värdelöst... t.

Pinsam sak. Fick oväntat besök med kanske trettio minuters förvarning här om dagen. Prioriterade då att bättra på mitt smink och lyfta upp tallrikarna från golvet och ned i diskhon. Var rätt nöjd med städningen ett tag. Så gick min gäst på toa och kom ut med ett rätt besynnerligt ansiktsuttryck. Jag gick in någon halvtimme senare och såg direkt den favoritbok som jag fått låna av honom. En helt ny Erlend Loe som låg bredvid toalettstolen ovanpå en fuktig handduk. Fy fan. Att läsa lånade böcker på toaletten är ju helt normalt, men att någon - innehavaren dessutom - får se det? NEJ. Känns som att den boken just blev min.

Jag gjorde det

Tonight's the night, tonight's the night, tonight's the night... Ungefär så tänkte jag i lördags. I cirka en månad har jag känt en person som har, ja, alla bra egenskaper man kan önska sig av en människa. Jag kan lite känna att det är min smaktvilling. Vi hörs varenda dag och ses varannan. Andra gången vi sågs var jag så sugen på honom att jag nästan grät när inget hände trots filmkväll med vin och tända ljus. Tredje träffen efter att inget hade hänt avsvor jag mig män. Fast sedan hördes vi ändå igen eftersom han var så fin att hänga med. Och så har vi fortsatt och fortsatt utan att någonting någonsin händer. Jag har varit så frustrerad att jag skrikit i min kudde om nätterna. Efter femton händelselösa dejter är man nog rätt cementerad i vänskapsfacket.

ANYWAY, jag beslutade mig för att göra ett sista försök på lördagen. Jag föreslog en vodkakväll där det var utsagt att vi skulle bli jättefulla. Man kan säga att jag ville lätta på mina spärrar så att jag skulle våga göra närmanden, men man kan även säga att jag ville supa ned honom så att han inte skulle säga nej. Fast det var mest jag som blev full. Vid den fjärde drinken körde jag daterapedrogsskämtet. Jag ba: "Vilket glas var det nu jag lade daterapedrogen i?" och så gav jag honom det.

Tio minuter senare var jag så jävla yr. Jag bara: "Utgång has been cancelled". Ångest och panik i kroppen, bad om te samtidigt som illamåendet stegrades. Sedan klassikern: "Måste gå på toa". Fail. Fail on me! Jag satt på badrumsgolvet och gratulerade mig själv till att ha förstört allt. Med hjälp av pekfingret och ganska mycket tandkräm borstade jag tänderna innan jag gick tillbaka till vardagsrummet. Jag gurglade/svalde även så pass mycket tandkräm att jag fick feber nästa dag, men det är en annan historia. I vardagsrummet satt han och tittade undrande på mig. Klockan var kanske tjugo minuter över elva och jag frågade: "Är det okej om jag lägger mig i din säng ett tag?".

Det fina (och lite äckliga) i det hela: jag har insett efteråt att han nog inte förstod att jag hade kräkts. Musiken var jättehög och toaletten ganska långt bort för att vara i en etta. Mest inställd på att överleva natten frågade jag om han kunde lägga sig bredvid mig så att jag kunde tröstas. Han uppfattade det nog snarare som en invit och efter att jag lagt en arm om hans midja hånglade och låg vi. Det är kanske mitt livs största bedrift. Jag var så otroligt säker på att det var kört och att man inte kan träffas platoniskt nästan dagligen i en månad för att sedan helt plötsligt get busy. Vissa kompisar har hejat på och uppmanat mig att ta initiativ men jag är rätt säker på att de inte heller trodde att det kunde bli något. De bara: "Men brukar ni mysa eller kramas när ni sitter och tittar på film?". Jag: "Nej". De: "Hmm. Men det blir nog bra".

Jag har inte vågat ta initiativ sedan jag var cirka sjutton. Nu tvingas jag eftersom han också är blyg och verkar besitta en stor stolthet. Fy vad pinsamt. I måndags åt vi mat hos mig och våra fingrar nuddade vid varandra några gånger när vi skulle kolla något på Iphonen, men inte mer. Helt nyktra också. Den gamla frustrationen började komma tillbaka och snart var Lite sällskap slut, och då skulle han kanske behöva gå hem. Så jag föreslog efter några timmar att vi skulle ligga ned i sängen i stället för att sitta upp, för att det är bekvämare. Åh, det är smärtsamt. Och någon halvtimme senare började jag smeka hans hår bakifrån. I går kom jag hem till honom klockan åtta och ingenting hände förrän ett. På vissa sätt känns det fortfarande som att jag kommer att dö. Dock: nu ändå hemskt nöjd med mig själv.

En natt i Anneli

Jag vet inget bättre än när den töntiga misslyckade tjejen får ligga med coola killen. INGEN ANING OM VARFÖR. Jag undanber mig resultatet att han blir kär och de ihop, det är för sockersött och just not likely. Min favorit är nog när Lee Fiora i Prep får träffa skolans mest eftertraktade kille i smyg under några ljuva månader. Mm. Och nu har Anneli fått till det med Kleerup-liknande killen Joel i min nya favoritserie I Anneli. Åh, jag älskar den så mycket. Särskilt musiken som sätter stämningen perfekt. Här är seriens spellista på Spotify, den och Eminem är det enda jag lyssnar på nu.

Min favoritscen hittills är nog när menlösa Anneli, som inte vet vad hon ska prata om med Joel, försöker sig på ett skämt när hon ska överlämna en drink till honom:

Anneli: "Så. Då ska vi se, vilket glas var det nu jag lade daterapedrogen i?"
Joel: "Alltså, hallå, du kan inte hålla på och skämta om en sådan grej. Alltså seriöst."
Anneli: "Nej."
Joel: "Det finns ingenting som jag blir så aggressiv av som mäns våld mot kvinnor. Jag bara flippar på två sekunder alltså."
Anneli: "Förlåt. Det var verkligen ett jättejättejättejättedåligt skämt."
Joel: "Ja."
Anneli: "Alltså jag kan typ inte skämta."
Joel: "Nej. Jag blir liksom... Du vet, jag reagerar skitfort. Två sekunder bara på sådana där grejer."
Anneli: "Gud vad bra."

To be a

Gårdagens inlägg fick jag betala för nästan direkt. Jag har drömt om Peter hela natten. Och hela natten har han varit ihop med sin gudsyster - kysst henne inför mig och flyttat ihop - vilket fick mig att spåra ur och bland annat krascha en bil i en vägg. Hoppas att han aldrig hittar någon ny för det där känns ändå som ett ganska troligt verklighetsscenario. Jag är inte det minsta kär längre men det finns väl ändå en gräns?

I går var jag och Angelica på Debaser. Fast först hemma hos mig och lyssnade på Moneybrother och fotograferade oss själva i olika situationer. Min situation: solglasögon inomhus tio på kvällen.

Mm, jag önskar att jag kunde gå så hela tiden men jag vågar inte ens ha den som profilbild på Facebook. Förutom att fotografera fick jag öva på att ta initiativ genom att smeka Angelicas hår och nacke på olika sätt. Vi drack rödvin (uppenbarligen, kolla mina läppar), dansade och åt överbliven svamppasta. Sedan åkte vi till Debaser och där dansade vi exakt hela tiden. Jag tappade rösten för att jag skrattade så mycket när Angelica hällde öl över en killes huvud. Hon gjorde det inte på ett otrevligt Ebba Von Sydowskt vis utan på ett sympatiskt, roligt sätt efter att han skvätt på oss fyra låtar i rad. Jag tror att en bidragande faktor till att kvällen blev fantastisk var att jag inte hade någon förhoppning om att få ligga. Har man det står och faller ju kvällen med utslaget. Nu dansade vi bara tillsammans, var glada, åt cheeseburgare, åkte hem var för sig och blev antastade på tunnelbanan. Det sista gällde nog i och för sig bara mig. Och det är mig själv jag får skylla. Gubben undrade vad jag lyssnade på och jag svarade, efter att han upprepat sin fråga sju gånger, Eminem. Hade jag dragit till med Owen Pallett hade han kanske tystnat men Eminem vet alla vem det är. Jag tvingades diskutera Marshall i tio minuter innan han bytte samtalsämne till att han hade motorcykel, att han kunde skjutsa mig och att han borde följa med mig hem. Han var så pass obehaglig att jag inte ens blev rädd när jag hoppade av vid Sankt Eriksplan och såg en kille stå lutad över papperskorgen. Fattar inte att vissa är så pass socialt efterblivna att de fortsätter komma med frågor och inviter efter att det ställts utom allt tvivel att den andra inte vill prata. Har de ingen som helst integritet eller stolthet? Och är inte killar rädda för att framstå som potentiella våldtäktsmän? Det skulle jag alltid kämpa för att inte framstå som om jag var dem. Eller kämpa och kämpa, jag skulle undvika att tvinga mig på ovilliga främlingar med obehagliga insinuationer. Mer än så krävs inte. Är det så svårt?