Some things last a long time

Den här veckan har jag börjat praktisera på en webbtevehemsida samtidigt som jag går kvar i skolan, för att få erfarenhet och eventuellt kunna bli anställd där i framtiden. Om jag redan håller på att gå under av utbrändhet? Svar ja. Samtidigt känns det ganska fantastiskt att för en gångs skull åstadkomma något och inte behöva ligga hemma själv när resten av Sverige arbetar. Det här skulle ju vara en helt ultimat lösning om jag dessutom fick betalt!

I går hände i alla fall något som liksom var som en betalning i natura/fantastisk händelse. Jag fick betalt i form av en fantastisk händelse. Jag hade laddat ned Spotify till den bortresta chefredaktörens dator (säkert ej okej), och så kom det en kille som sitter på ett produktionsbolag i samma lokaler. Han var cirka skitsnygg och skitfin. Och frågade om han fick låna min dator för att undersöka en dvd-film. I was like: yes. Det här var som i en film, därför händer det lätt att jag "slippar" till engelska nu. Jag frågade om han ville låna hörlurarna också, och det ville han. Min Spotify var på och innan jag hann stänga av utbrast han: "Vilken fin musik du lyssnar på!!!!!" Jag: "Det är Daniel Johnston." Han bara SKEN! Säkert ingen annan på det stället som gillar bra musik. Och så frågade han om jag sett Daniel Johnston live, vilket han hade, bla bla bla. Nu måste jag försöka att bli bästis med honom på riktigt, även om det i och för sig känns som att vi blev best friends at first sight. Det behöver fördjupas, och kanske byggas på något mer än Daniel Johnston-kärlek. För i ärlighetens namn hade jag inte hört talas om honom förrän för två månader sedan när Martin nämnde honom. Och i går kom en tjej och frågade: "Åh, vad gör han för slags musik? Var kommer han ifrån? Hur många skivor har han släppt?" Jag var då nära att säga: "Men käft!" eftersom jag inte ville att min okunskap skulle avslöjas inför hipsterkillen.

Kanske är det här ett Nyköpingssyndrom, men fan vad vackert det är att förenas i samma musiksmak.

I'm like funny

Make up

En berättelse om hur jag har misshandlat kropp och ansikte de senaste fyra dagarna.

I torsdags skulle jag ha tenta och gå på bio. En av de två sakerna hände. När jag promenerade mot salong Sture var jag nyduschad och fint sminkad. Kollade på Woody Allens nya och var cirka helt själv om att vara under femtio, inte skratta även vid de sorgliga scenerna, inte gå på toa var femtonde minut på grund av prostataproblem, inte diskutera replikerna högljutt med mitt sällskap och så vidare. Och så vidrigt. Jag tankade hem åtta filmer senare på kvällen bara för att understryka min hängivenhet till olaglig nedladdning. Men innan dess åt jag en svindyr hamburgare och drack billigt rödvin. Smått berusad struntade jag dekadent i att ta av mig både smink och linser och somnade snart hemma i min säng.

Dagen därpå skulle jag ägna åt att sova, plugga och äta godis. Jag fortsatte att behålla sminket och linserna på eftersom jag ändå gärna ser okej ut när jag handlar mat i Vasastan. Dock sköt jag upp mat- och vinhandlandet ända till klockan sju då jag fick ett sms som undrade om jag ville sluta upp vid Tiki room. Jag ville typ det, men aldrig att jag skulle hinna duscha, tvätta håret och sminka av och på och dessutom gå ända till Prisextra först, vilket är en jätteomständlig väg nu när Citybanan byggs i närheten. Så jag kompromissade med sminket och hårtvätten. Schamponerade bara luggen och duschade lite snabbt. Smetade på ännu ett lager mascara över de redan målade fransarna.

På vägen till baren hände något lite pinsamt. Jag kände mig snuvig och beslutade mig för att snyta mig offentligt, innan jag träffade de andra. Precis då knackade det på fönstret tillhörande någon annan bar. En kille, till och med ett gäng, vinkade glatt till mig. Jag kände inte riktigt igen men tänkte att det nog var en från min gamla klass och vinkade glatt tillbaka. Samtidigt såg jag ett par bekanta glasögon och bara: "Ah, så de har bytt bar?" Övertygad om att det var mitt sällskap som satt där gick jag liksom in, och fram till dem. Och insåg att jag på riktigt inte kände dem och att de bara knackat på fönstret för att det var lustigt att jag snöt mig. De skrattade ihjäl sig när jag stod vid deras bord? Och jag sprang därifrån? Aaa.

Sedan vulkandrink på det rätta stället. För trött och full för avsminkning, jag somnade direkt när hemma. På lördagen vaknade jag ganska tidigt men var tvungen att handla grejer. Tvingades även äta pizza på stan. Och sedan hängde jag i Solna tills jag fick jättebråttom och var tvungen att åka hem och göra mig redo för födelsedagsfest. Om jag hann sminka om? Nej, bara över. Hann äta tårta och dricka mycket vin innan kvällen avslutades abrupt med olycka i hemmet. Födelsedagsbarnet slog huvudet i taket och åkte till akuten. Vad jag gjorde? Skickade sms i stil med: "Ambulans är på väg till festen!" för att sedan inte svara förrän dagen efter på oroliga meddelanden som undrade vad som hänt. Queen of drama. Om jag sminkade av mig sedan? Nej. Om jag dagen därpå var för utmattad för att ta bort sminket även då? Ja.

I'm so gross.

Hår

Att jag har långt hår nu för tiden beror tyyyp enbart på att jag tror att jag är snyggast så. Särskilt när jag blivit dumpad var det viktigt att vara så tilltalande som möjligt för så många som möjligt. Men fan vad tråkigt det är. Min stil utstrålar noll personlighet. Har till och med snedlugg - en frisyrtyp för den som tycker att en riktig lugg är ett för stort statement. Tänk om jag inte begåvats med ett klotrunt ansikte. Då hade det här varit jag:

Empaty

Leave house

Känner mig ej så bra. Gick upp redan klockan sju både i går och i dag. När jag kom hem för några timmar sedan hetsåt jag en Marabou yoghurt raspberry för att sedan däcka totalt. Dålig känsla när jag vaknade.

Jag har suttit hela dagen på Copacabana med Alexandra och pluggat. Förra gången jag var där attackerades en kund av en duva inomhus. Den här gången försökte jag slå ihjäl en spyfluga utan att ha i åtanke att jag var på ett veganfik. Dålig stämning all around.

Tampas med ett delikat problem just nu. Är bjuden till en fest där cirka sjutton personer är attending och Petra från Spung är en av dem. Jag blir så berörd av detta faktum att jag nästan gråter lite när jag skriver detta. Hon är ju fantastisk, varför riskera att smutsa ned mitt intryck - och i värsta fall hela serien - genom att träffa henne irl? Samtidigt - OMG, EN FRÅN SPUNG!!!!! Tänk om det hade varit Melas då. Då hade det fått bära eller brista. Nu är jag osäker. Kommer utan tvekan att kalla henne för Petra.

Make me maternal, fertile woman. Make me menstrual, menopause man

Om jag har ångest inför morgondagens lektion? Ja, tackar som frågar. Är rädd för läraren och hennes eventuella reaktion på att jag ej har lämnat in i tid. Om hon tänkte rationellt skulle hon tänka att om hundra år är alla döda ändå, men det kan jag inte ta för givet att hon gör.

Och så har jag SPOILER mens SPOILER. Det är hemskt av tusen anledningar. Den främsta anledningen är förstås att risken att min lillasyster blir mamma innan jag är fortsatt hög. Jag känner mig även äcklig och illamående. Jag förställer mig att magen är uppblåst som en ballong och att inne i den skvalpar det runt en massa blod, som ett helt hav. Och jag blir sjösjuk. Kan även ha förstört relationen med min dejt. Plötsligt jättesvår och bara: "Jag ska sova hemma hos mig i natt för att jag måste plugga". Tror ärligt talat inte att han kan hantera sanningen. Fattar ni hur många pinsamma saker som har hänt på grund av att vi båda är lättgenerade? Det värsta var efter en Debaser-kväll när vi var fulla och jag frågade: "Tycker du om att ha ett finger i dig?" I DID WHAT? Det är inte något som bör uttalas, särskilt inte med de orden. Stämningen blev weee-ird. Han tyckte inte om det. Och dagen därpå kollade vi på en teveserie där ämnet avhandlades jätteutförligt och länge. Det var då jag avled på riktigt.

Oh well. Jag typ dansar nu och skjuter upp pluggandet. Här är världens bästa playlist just den här veckan: B000flippingh000! Det är Halloween-tema, fast det märks inte så mycket.