Är inte det ditt ex?

Så sjukt trött på att se min killes jäkla ex kommentera och likea hans statusar på Facebook. Så nu blockade jag några av dem! Bieffekten blir ju att de inte kan se mig heller och att det verkar som att vi gjort slut... Men just nu känns det bra! Dock att jag just upptäckte att det fortfarande står att fyra personer gillat en status, men när jag klickar ser jag bara en person = jag kan ganska lätt själv räkna ut vilka som klickat där.

GAAAAAAAAH.

Synd att alla mina relationer slutat i hat. Annars hade jag ju definitivt kontrat på något sätt. Men nu är den enda jag legat med på min vänlista den jag glömde mitt halsband hos för några år sedan. Och han var så o-på att jag fortfarande inte fått tillbaka det.

Jag vet jag har problem

Förrförra fredagen skulle min kusin komma hit och dricka vin. Man skulle kunna tro att den lättvindigt tilldelade informationen: "Ja, jag har ju alltid varit släktens favorit" var kvällens chocker. Men nej. Jag, mormors fjärdehandsval, sänkte nivån ytterligare några snäpp.

Ni kanske vet att jag ofta haft ångest över att min tre år yngre syster länge haft sambo, radhus, bil, körkort och fast jobb? Det började med att vi fick vår första mens ungefär samtidigt och sedan dess har hon alltså gått om mig med råge.

Jag har alltid tänkt att hon borde få uppleva singelår (-månader/-dagar) innan hon blir alldeles fast med bebisar hon skaffat tillsammans med Ronny, Conny och Sonny. Och Donny. Testa att bo i en stad som består av fler än tiotusen nära besläktade invånare.

Så för en månad sedan dumpade hon sin sambo efter att han blivit full en gång för mycket, skrikit en gång för mycket, knarkat en gång för mycket. Jag var så glad! Min syster skulle flytta till Göteborg, kanske plugga, definitivt bli tio år yngre till sinnet. Vi kunde typ mötas i ömsesidig förståelse och mentalitet.

Dock.

Två veckor senare var hon ihop med en tvåbarnsfar som låg i skilsmässa. Vi kan kalla honom Poppe, för han heter det om man byter ut O mot E. Han bor i Stockholm så jag fick snabbt träffa honom. Vi sågs på Ikea. Han var en timme sen eftersom han varit trött på morgonen, och i sin tunga hade han töjt ett hål som var en centimeter i diameter. Vi pratade inte jättemycket men han skjutsade mig till Skärholmens tunnelbana och vi båda tycker illa om kaffe trots vår ålder. Vi kom överens!

Nu till det konstiga då. På kvällen fick jag det gåtfulla sms:et: "Vad händer i kväll :)? Kram." Okänt nummer, men Hitta.se avslöjade att det var Poppe.

Fredagen därpå var fredagen då min kusin var här. Hon var inne på toaletten och jag var inne på mitt nionde glas vin när jag såg ett nytt meddelande på Facebook. Poppe skriver: "Hej hej. Hur är det med dig då ;)?"

Den där smileyn avgjorde det. I panik ringde jag min mamma för att höra om hon visste om Bella var i Stockholm, och i sådan fall kanske var där och var medveten om att han kontaktade mig. "Nä, Bella sitter här bredvid mig, vill du prata med henne?" "Ok", hann jag säga innan jag chockat slängde på luren. Bella ringde så klart upp och när jag svarade sa jag att det var mamma som, precis som vanligt, råkat klicka bort mig med sina klumpiga fingrar. Sedan undrade hon vad jag ville och jag improviserade och sa att vår kusin satt där och att hon ju skulle gifta sig i augusti, och visst skulle väl Bella och hela vår familj komma då? Det tyckte hon vi borde. Bra, sa jag, och lade på. Sedan: "Linn, visst ska du väl bjuda min familj på bröllopet?" "Ja, nu får jag ju göra det", svarade hon.

Ångesten över flirtandet från min systers killes sida fortsatte bekymra mig. Så pass att jag ringde min mamma och bad henne att gå någonstans där min syster inte skulle höra. "VILL DU INTE ATT BELLA SKA HÖRA? OK, JAG GÅR IFRÅN HENNE NU OCH IN PÅ TOALETTEN." Suck. Ja, och så berättade jag allt för mamma och hon förfärades och vi visste fan inte vad vi skulle göra. Varför var han tvungen att bli kär i mig? Mamma grät lite över att det alltid ska vara så svårt.

På söndagen fick jag ett nytt mejl från Poppe.

"Du... får jag fråga dig en sak?"

Eek.

"Lite svartsjuka är ju alla, men du tror väl aldrig Bella skulle gå tebax till Markus va? Får en liten klump i magen när hon e där och så :(... Tycker om henne så mycket :D bästa tjejen jag träffat i hela mitt liv :$"

Skammen i mig då. Ryser fortfarande. Särskilt när jag erkänner för mig själv att jag är lite lite besviken. Am I not hot?

1. Berätta om dig själv

Min telefon är alltid på ljudlös – men jag upptäcker nya sms inom fem minuter eftersom jag kollar mobilen så pass ofta. Förresten så känner jag mig alltid väldigt ödmjuk när jag kallar min Iphone för ”mobil”. Åratal av väntan på att olika personer ska höra av sig har fått mig att frukta en mobil som har ljudet på – den ihärdiga tystnaden och frånvaron av meddelandesignal. Ibland unnar jag mig själv att inte kolla mobilen på flera timmar. Då tänker jag att jag kommer att ha flera olika missade samtal och sms att glädjas åt på en gång. Om displayen visar noll missade samtal kan jag nästan börja gråta.

Jag tycker att det finaste man kan göra är att våga leva ut det man känner. Alltså, det är fint att skrikgråta med i texten till Kim, att sitta utanför sitt ex hus och kasta sten på fönstret tills han öppnar, att hämnas på de som aldrig älskade en. Det är vackert ju, poesi. Eller snarare: filmiskt. Jag blir så stolt när något i mitt liv skulle platsa i en film. Min sommar = en film. Hämnd är inte alls en lat form av sorg. Det är kanske den skönaste känslan jag vet.

Om jag bara får ett bra jobb nu så känns det som att jag kommer att bli en genuint lycklig människa. Trivs med allt annat runt omkring mig. Fast i dag höll jag i och för sig på att hoppa ut ur fönstret när min mamma insinuerade att min lillasyster är mycket smalare än jag.

Jag avskyr bloggen som jag snodde denna lista från.

The spirit

I dag var den sämsta dagen på mycket länge. Var på en jobbintervju som absolut inte hade kunnat vara vidrigare. Har inte ens kunnat berätta om den för någon - försöker blocka den i mitt huvud. Men denna rekryterare? Vilken genuint äcklig och osympatisk människa.

Sara: Ta inte åt dig, han har säkert en liten kuk.

Jag: Det var en tjej. Och hon har en stor slapp vagina.

Jajaja. Ja. Bra grej = att jag var rätt dryg framåt slutet. Jag tror att om jag inte haft i bakhuvudet att jag kanske ändå ville ha jobbet så hade jag på riktigt rest mig upp och gått. Och det gillar jag. Är liksom ganska nöjd med mitt CV nu så kanske fuck off om du är en otrevlig pissmyra?

Trots fattigdom beslutade jag mig för att unna mig själv allt jag ville ha inne på ICA Globen. Pantade läsk- och ölburkar innan. De tillsammans med VISA-kortet köpte: potatis- och rostbiffsalladssmörgås (äter falukorv till lunch, antagligen för sista gången i mitt liv då jag flyttar ihop i helgen), mango, färdigstekta pannkakor, jordgubbssylt, Daimglasstrutar och halloumi.

Och plötsligt är jag rätt nöjd ändå. Känner att denna motgång väckte kämparglöden i mig. Inte så att jag tänker börjar skriva en roman för att visa henne, men för att jag typ vill gå upp i en match mot henne och slå ned henne.

Dancing on my own

Felicia: Peter, visst sa du att du hatar Robyn? Har du alltid gjort det?

Peter: Ja och ja

Felicia: Hahahahaha

Felicia: "Robyn avslutade årets Access All Areas i Hörsalen. Det är sent, jag är trött efter ett par intensiva dygn med väldigt lite sömn och dessutom är jag inget Robyn-fan. Således kollar jag bara in den blonda sångerskan en liten stund och Hörsalen är, inte oväntat, full av folk. Jag lägger märke till att CD0ASS-basisten dansar järnet till Robyns musik i mörkret och ljudet är volymstarkt men rent."

Peter: Jag vet

Peter: Har läst den

Peter: Jag var sjukt full

Demolition

I fredags skulle jag få se mitt tonårslivs främsta idol Patrick Wolf. Han ligger signad på Peters jobb så jag skulle få gå in gratis - vilket innebär att Peter skulle följa med mig trots sin aversion mot fioler. Innan det skulle han på en fest som började elva på förmiddagen. Insert varning om att han nog skulle vara ganska full när vi sågs vid åttatiden på kvällen.

Well. Halv nio ringde han. Oförmögen att berätta var han var, och med "mjau" som frekventare svar än människoord. "Är du på röda linjen?" Mjau. "Gröna?" Mjau.

Till sist möttes vi, och jag chockades. Han var helt borta. Jag blev väldigt orolig när han sluddrade och visade tecken på att vara medvetslös inom två timmar - tänk om vi inte skulle bli insläppta på Debaser!? Men det löste sig. Sedan köpte jag alkoholfri öl, som jag hällde i glas, och höll honom under armen. Regular mom! Efter det gick Patrick på scen och då lämnade jag Peter. Regular fangirl!

När jag någon timme senare letade efter Peter såg jag honom sitta och prata med någon han lärt känna i baren. De hade beställt två glas vin var.

Spola fram någon timme och vi hade tagit en taxi hem. Peter slängde sig på en parkerad bil, vilket gjorde ont i mitt hjärta, som minns pappas vredesutbrott så fort man var i närheten av hans Alfa Romeo. Vi hörde någon granne spela Michael Jackson och vi dansade utanför. Jag försökte släppa loss men det var svårt på två glas vin. Våra totalt olika nivåer kändes som ett problem. Jag kunde inte utstå en till av hans tungkyssar på mina kinder utan att öka berusningsgraden. Därför nappade jag på Peters berömda sista ord: "Ska vi kuka ur?".

Jeez. Resten av den natten var ej okej. Först en okontaktbar Peter som låg i fosterställning med huvudet i mitt knä. Sedan jag som mådde dåligt. Jag som satt på balkongen för att slippa höra honom må dåligt. Jag som mådde dåligt. Ligga påklädd i sängen och hoppas på en ny dag.

Jag minns att jag vid ett tillfälle, kanske vid tvåtiden, allvarligt och sorgset tänkte: vi är Sid och Nancy.

I efterhand känner jag att: det var att överdriva. My name is Felicia and I am alive. Men jag har ägnat hela helgen åt att sova och ta varsamma korta promenader. Patrick? Ja, han försvann helt och hållet i allt det andra. Nu tillhör han bara alla de artonåriga modebloggare som stod och hoppade in i mig framför scenen. Och själv är jag förkyld och sjuk på alla sätt och vis samtidigt som jag ska flyttdiska/städa/tvätta/sortera/packa tills på lördag.

Har funderat på om jag låter för misslyckad i intervjuer. Vill inte ljuga när de frågar om mina intressen så jag säger: teveserier, film, musik, skriva, läsa. Saker man inte behöver röra sig en meter för att ägna sig åt. Har därför bestämt att jag och Peter ska göra klart låten vi påbörjade i augusti. Det kräver inte heller mycket fysisk aktivitet men låter åtminstone väldigt imponerande. Mina uppgifter: översätta text, trycka på de tangenter han lagt numrerade lappar på. Vi ska göra ljuv musik.

Bored to death

Fy fan i helv vad tråkigt det är att inte ha jobb. Hittills har jag botat det genom att gå ut och dricka vin ganska ofta på vardagarna. Det börjar så klart snabbt bli en för dyr vana (det enda negativa jag kan se med den hobbyn). Nu... kollar jag på teve och undviker att äta flera gånger per dag eftersom jag ändå inte behöver så mycket energi.

Har varit utan jobb i två-tre veckor. Vore onödigt att misströsta redan nu. Har ett väldigt mycket bättre CV denna gång samt a-kassa och fast boende.

Mest är det väl bara så jääääkla tråkigt att vara ledig själv hela tiden. För mycket tid med mig.

Svartsjuka

För två veckor sedan skulle jag och Peter på en invigning. "Oskar kommer med all säkerhet att vara där. Men vad fan, någon gång måste vi ju möta honom - och jag bryr mig inte. Allt är lugnt."

Så vi stod där och drack drinkar och pratade med några andra när O anlände framåt åttatiden. Peter - helt vild av välvilja - hoppade och vinkade så att han skulle se oss. Han kom fram och kramade oss båda. Det var andra gången han gjort det inför sina och Peters gemensamma kompisar - jag undrar om de vet? Min stint där jag bytte mellan två vänner på mindre än en vecka kan inte ha lämnat ett gott intryck.

Kramen borde i alla fall ha signalerat att allt var lugnt, så jag började prata med honom om Breaking bad, vår gemensamma bekant, min gamla chef och så vidare. Catch up.

När jag och Peter gick hemåt hade han hunnit dricka rätt många öl. "Värst vad bra kompisar du och O är. Du. Kanske. Borde. Vara. Ihop. Med. Honom. I stället!"

Det var som att vi hade haft en tävling i obryddhet innan. Peter hade själv bestämt med Oskar att de skulle börja gå och träna på Friskis och Svettis tillsammans, samt att de skulle gå på klubb på fredagen. Men i ärlighetens namn var det ju rätt obekvämt. Vi somnade sams - men på morgonen klockan fem vaknade vi av att Oskar skickade en Wordfeud-utmaning till Peter.

Och på fredagen gick de på fest tillsammans. Jag låg hemma och sov. Klockan tre vaknade jag livrädd av att någon knackade någonstans, på dörren eller på ett fönster. Försökte somna om, men så kom nyckelljudet och Peter skuttade in och slängde sig fullt påklädd i min säng. Pretty pretty full. Fnittrig och upprymd efter en bra kväll.

"Det var jättebra musik! Jag träffade många bekanta, rökte en cigg och fick världens niccokick, dansade, pratade!"

Jag tyckte det var bra att han hade haft roligt.

"Men den där jävla Oskar. Om jag hade varit ett lodjur hade jag klöst honom i ansiktet!"

Mm. De två har nu kört fem Wordfeud-matcher. Matcherna går ut över vår relation eftersom Peter sitter med telefonen konstant och vägrar lägga något annat än rullningar och X på tripleword-rutorna. Allt är inte lugnt.

Inte med mig heller så klart. Jag drabbas av svindlande svartsjukekänslor då och då. Att flytta in i en lägenhet där någon annan flickvän redan bott är till exempel lite irriterande. Plus att tusen andra flickvänner har sovit i hans trasiga säng. I går skulle jag baka en äppelkaka när han var på jobbet. Passade på att sitta ned i vardagsrummet med alla ingredienser eftersom jag var ensam hemma - och råkade sparka ned några papper med min fot. Lyfte upp det översta och såg en jäkla lista på ställen han och ett ex skulle besöka när de var i New York tillsammans. Min första instinkt var att lämna pappret framme, synligt på bordet som en tyst anklagelse när han kom hem. Men sedan insåg jag att det var stört - han hade ju inte gjort något fel. Så jag lade tillbaka pappret där det skulle vara. Inte. Gyllene medelväg: jag rev sönder det i tusen bitar och lade det sedan under några äggskal i soptunnan.

En timme senare skulle jag ta en lapp ur ett anteckningsblock för att skriva gullig grej med budskapet att det fanns äppelkaka. Första sidan i detta block: en julklappsinköpslista till ett annat ex! Hon skulle få en Filippa K-tröja och ett stickset. Lucky her! Det var tyyyyp roligt by then. Så jag släppte hela grejen och orkade inte bry mig mer. Men...

Vore jag ett lodjur skulle jag klösa dem i ansiktet.

Fredagsenkät

Tänkte göra den där fredagsenkäten bara för att få svara på frågan: "Tre senaste inkomna sms?". Fast då hade jag valt senast utgående sms i stället. Jag hittade det nu när jag letade i mobilen.

"Halkade på tomat inne på Hemköp."

Det sammanfattar min vecka hemskt bra. Jag halkade på en tomat inne på Hemköp, skrapade upp knät så det blödde igenom byxorna, folk kollade. Jag köpte tre kilo godis i ren chock.

2009

Fick ett samtal om att jag inte fått jobbet jag sökte, och så gick jag in på extrajobbets toalett och var så oväntat ledsen. Smygande kommer känslan att det kanske inte kommer vara så enkelt att få ett nytt jobb nu bara för att jag haft ett annat. Men främst, motiveringen: "De vill ha någon med mer erfarenhet av att skriva". Taskigaste motiveringen jag har hört. Börjar tvivla på att jag är bra att skriva och tänker, något melodramatiskt, att: "vem eller vad är jag då?". Skrivandet var alltid min grej. Nu tänker jag tillbaks på hur jag oförstående och föraktfullt kollade på de i klassen som alltid hade drömt om att bli författare men som ändå särskrev. Förståelsen för dem och deras drömmande. De jobbar på stora tidningar nu, btw. Jag kommer inte ens in på en jävla myndighet.

I'll show them :'(. *tror inte på det själv*

P.S. Alla förkortningar och smileys? Måste vara ett symptom på att jag är så obstinat. Eller på att jag börjat läsa P0pmorsan igen nu när hon blivit dumpad.

Misslyckat

Suck, blev konstiga radbrytningar med Iphone-bloggandet som jag fick ändra via datorn i efterhand. Jag lägger

ned.

Vrickade även foten för ett tag sedan:

Det där med mobilbloggande dog ju helt. Men jag ger det en ny chans nu, trots att jag sitter fem meter från min dator.

Jag har drabbats av cirka magkatarr. Var på avskedsmiddag på Grill med chef + fellow marknadsk00rdinatorkollega när jag plötsligt dog inombords. Eller nej, döden är antagligen ganska skön och avdomnad. Det här var pre-död. Skadeskjuten rakt i magen, med illamående och knivsmärtor som resultat. Ville inte förstöra den dyra middagen genom att säga att jag mådde dåligt så i stället förstörde jag den genom att sitta knäpptyst hela kvällen. Kommer få dåliga referenser!

I tisdags var det avskeds-aw. Charlotte hade frågat min chef dagen därpå varför hon inte kom. Svaret: "Jag har faktiskt ett liv". Hm. I alla fall, det var fint att träffa alla en sista gång. Framåt natten var vi bara fyra kvar. Jag hade druckit rätt mycket, preppat med tre Ipren när jag kände magontet komma. Och vi som var kvar var fulla, och två började bråka och en grät/sa upp sig. Så nu minns ingen det som min kväll längre. Och jag missar rökpauserna där allt eftersnack kommer ta plats. Det är deppigt faktiskt.

I onsdags såg jag Peter spela för första gången. Jag och Angelica åkte till Radiohuset för att kolla på, och lite att vi var äldst i publiken. Men min fangirlnivå fortsätter stiga, har kopplat ur Last.fm så det inte ska synas hur mycket jag lyssnar på dem.

I dag skapade jag ett event som heter Inflyttning på Slipgatan. Sista november tänkte jag kunde vara lagom, och så bjöd jag in Peter. Eventuellt att han borde ha bjudit mig i stället. Nåväl, gulligt initiativ av mig. Men nu tänker jag bara på hur dramatiskt man kan använda sig av detta event vid eventuellt bråk/break up. Jag får en notifikation om att Peter is no longer attending Inflyttning. Eller mejlet: Felicia cancelled the event Inflyttning. Usch, vad svinigt. Eller så gör man slut på ett smärtsamt vis, glömmer bort eventet och så plötsligt dyker det upp där i november och man/jag måste sätta på Nordpolen och gråta. Ser detta hända!

Worked it

På tisdag går mitt vikariat ut. Hon som har varit mammaledig är tillbaka. Vi kör lite överlämning. Jag visar henne hur de gör nu för tiden, hon letar fel, slänger mina grejer, skickar ut bilder på sin dotter till relativt okända och ringer sedan upp dem och skäller när de inte kommit med någon respons. "Tycker du inte hon är söt eller!?" Good luck, friends.

Kommer kanske inte sakna arbetsuppgifterna så överdrivet mycket. Kommer kanske inte sakna att träffa vissa av de på jobbet varje dag. Men kommer att sakna vissa andra så mycket att det gör ont. Har fått riktiga vänner där. Vänner som jag tagit konstanta rökpauser med (such a Rachel, är inte ens en rökare), gråtit med, tagit vinluncher med, skvallrat med, till och med jobbat med. På tisdag ska jag ha avskedsfest med dem, ser fram emot det. Pga alldeles för snäll bjöd jag med den före detta mammalediga och hon har nu beslutat att ta med sin dotter eftersom det vore så roligt för alla att få träffa henne. :-)

De senaste dagarna har jag börjat slappna av lite. Färglagt min signatur (som jag dock suddar ut innan jag skickar något till chefen):

Så finns det också en jävel som alltid uttrycker sig så otrevligt i mejl, till exempel: "Varför kommer jag till fel sida när jag klickar på en länk på hemsidan!?!?!?!?!?". Henne mejlade jag äntligen svaret: "DET ÄR FIXAT NU!?!?!??!!?!?!??!?!!?!?!?!??!?!!?!?!?!?!?!?!?"

Skön. t.

Någon sur gubbe stod här om dagen som vanligt och beklagade sig över något vi på marknad gjort. Jag tröttnade då och invände med ett: "Men vad faaaan.... lägg ner!" Befriande!

I torsdags skrev jag även fel artikelnummer i en lista, så att alla som skulle beställa sura nappar från ICA fick oxfilé. Det var dock inte med flit. Jag skäms fortfarande, och känner att jag gärna kunde ha slutat på ett mer imponerande sätt.

Sammanfattningsvis har det ändå varit ett jättefint år, och jag älskar att jobba. Who knew?

PTR

Nyköpingshelgen var bra. Mina föräldrar älskade Peter, precis som de borde. Han är så social och rolig – jag blir stolt när någon jag känner får träffa honom. Och så tycker jag att hans Fagerstadialekt är så gullig att jag blir genuint förbryllad när folk inte genast anmärker på den.

Vi skulle åka runt på loppisar och handla böcker och skivor. Vi gjorde det också. Men strax innan avfärd berättade han för mig att han inte kört bil på tre år, och att det var ungefär tre år sedan han skaffade sitt körkort. ”Men jag hann köra ungefär tolv gånger.” Med tanke på det gick det bra, även om vi inte kunde köra så långt som vi ville eftersom han inte vet hur man tankar.

I går hade han köpt saker som jag blir deprimerad av att handla för att de är så tråkiga. Strumpbyxor och trosor som jag kunde lägga i min egna byrålåda som jag har fått. Jag tänkte så här: Åååh, nu kommer han ha köpt några pyttesmå, typ uppskattat att jag har storlek 36 och så kommer jag tvingas bära dem för att vara snäll. Men trosorna var verkligen gigantiska. Sju decimeter i diameter, minst. Jag blev sur. Men kan tänka mig att de är sköna.

I alla fall, det går så himla snabbt fram. Tror jag nämnde att jag var ”askåt och askär” efter två veckor. Jag kommer lätt flytta in där snart. För ett tag sedan diskuterade vi till och med barn. Att det vore fint, vårt barn skulle vara roligt och skriva jättebra, och att man kunde ta det som det kom och det där ordnar sig alltid, för det mesta. I går, när jag kanske kände mig lite överväldigad, utbrast han: ”Alltså, vad håller vi på med? Jag vill ju inte ha barn nu. Inte förrän om flera år, fattar inte varför jag sagt det.” Och jag: ”TACK GODE GUD. Inte jag heller!!!!”

Smått förlösande. Nu kan vi kanske hålla en mer normal takt. Ett mellanting mellan den senaste månaden och mitt och Martins känsloplatoniska sju månaders dejtande. Det bästa är att jag fortfarande är mycket förälskad. Askåt och askär.

Blogger för Iphone alltså?

Om detta funkar kommer jag blogga cirka hela tiden. Rapporter i
realtid om hur mycket jag avskyr en ny, direkt själsdödande, person
på jobbet till exempel. I dag var ingen bra dag.

Onwards

Nu är det dags att introducera mina föräldrar för en ny kille. Mest för att jag vill låna deras bil i Nyköping, men ändå. Det var ändå två månader sedan sist nu. De har endast träffat två stycken innan. Historik:

Betapet är där i en och en halv vecka. Några timmar efter att han åkt därifrån berättar han att han tappat sina "kärkänslor".

Martin är där över midsommar. Ett dygn senare ringer jag till mamma och berättar att jag är död inuti pga otroget svin.

WISH ME LUCK.

This little slutwhore

I går var jag och Peter (en ny helt annan Peter - Alfapeter i stället för Betapeter) på en utställning där de hade vin. På vägen hem gick vi längs Bergsunds Strand och några meter från oss gick en lång blond kille och en tjej. Min mage blev allt mer orolig för varje steg som tog oss närmare dem. Och så den blonda killen: "Peter, heeej", stor kram. Fem sekunders tvekan, sedan ett hej och en kram till mig också. Jag fick ställa mig på tå för att nå upp till hans axlar. Och det var i alla fall Peters kompis och granne. Vi kallpratade med honom ett tag, och sedan kom hans vänner, som också är Peters vänner, och vi pratade om vad vi gjort under kvällen och de undrade om vi skulle följa med till Strand. Vi sa nej och så skildes vi åt.

"Det där var alltså Albin", berättade Peter för mig. "Och han som kramade dig heter Oskar, han är lite förvirrad. Han trodde nog att ni hade träffats förut."

"Men vi känner varandra", sa jag då.

"Va! Hur då?"

"Det är en ganska långtråkig historia, vi behöver inte gå in på den. Ska vi lyssna på musik?"

Fuck

Just det, kom på en sak. Att jag är relationsfobiker.

Here we go again

Nu kan jag berätta om min födelsedag. Den var fantastisk! Sara den bästa vännen som bjöd på fint sällskap, roligt prat, vin, mat och en väska som hon egentligen tänkt ge mig i break up-present.

Mitt livs bästa födelsedagspresent fick jag från den fina killen jag skrivit om här och här. Vad i hela fridens ska jag kalla honom? Vill inte hamna i fällan "Mr X" eller det relationsbloggiga "P". Either way, det här mejlet hittade jag från honom på morgonen:

"Pang! Så var jag också singel igen."

De vackraste ord som någonsin yttrats. Jag småjoggade till jobbet bara för att kunna berätta för någon live och sedan high five:a och dansa lite. Sedan svarade jag: "Åh nej, jag beklagar verkligen". Sara skrattade när jag läste upp mitt svar för henne senare på kvällen. Den största lögnen sedan Martin sa att han var så utmattad och trött för att han spelat tevespel hela natten.

Så började vi höras lite via sms och mejl. Och förra torsdagen träffades vi och promenerade och åt spagetti. Jag vågade knappt se honom i ögonen eftersom det var så länge sedan vi sågs, och en massa som hade hänt. Dessutom skämdes jag när jag insåg att han var vegetarian och jag just beställt in majskyckling. Vi skildes åt tidigt på kvällen med en snabb kram innan han försvann iväg till bussen.

Trodde att det skulle stanna där. Men någon timme senare hörde han av sig och vi pratade ganska länge. Natten därpå fick jag ett mms från en festival han var på och jag tyckte att tidpunkten för det var ett bra tecken.

I lördags var jag ute med Charlotte och hennes vänner. Vid tiotiden fick jag sms.

Han: Åh herre. Fullt ös här. Men när ses vi igen? I veckan?

Jag: Ja men i veckan tycker jag. När kan du?

Han: Åh, du skulle ju varit med nu. I morgon? Mötas och hångla vid stationen?

Alltså fattar ni!? Jag kände: is this real life? Och svarade så klart att vi skulle mötas och hångla vid stationen.

På söndagen sminkade jag mig i flera timmar och fönade till och med håret. Funderade ibland på hur man har en nykter hångeldejt med någon som man aldrig hånglat med innan, men var mer glad än nervös. Klockan fyra kom detta:

"Haha, alltså mitt fyllemessande i går. Pardon! Var i ett obeskrivligt skick, la mig och sov i en soffa på altanen i stället för i sängen när vi kom hem från festivalen. Logiskt... Nu sitter jag och plågas på ett väldigt varmt tåg utan syre. Hoppas du mår bättre än mig."

Om jag blev förbannad? Rätt så! Försökte hålla masken. Och påpekade att jag varit lika på som han.

Han: "Jo, helgen får höga betyg. Nu är det dock dags för detox och rehab tills Way out west. Helt slut verkligen. Låter ju fab med den där grejen, håller tummarna. Och jag gillar att du var lika på som jag. Spännande! Nu ska jag blunda och tänka på dig en stund medan tåget långsamt, långsamt tar mig hemåt."

Och det var väl fint. Men fortfarande; nysminkad och med fönat hår. Därför jag kände extra starkt att jag inte orkade fortsätta vara så passiv och blyg. Var har det tagit mig? Så efter en halvtimme skrev jag: "Men P, jag är lite sur nu. Jag ville ju hångla".

En timme senare var jag på väg till en hångeldejt hos någon jag aldrig tidigare kysst. Om det var pinsamt först? Om vi satt nära i soffan och pratade desperat om allt annat än kyssar i minst en timme först? Ja, verkligen. Men nu har vi setts varje dag sedan dess och han är en fantastisk människa. Har aldrig förut upplevt en sådan öppenhet. Vi säger saker till varandra som det tog Martin och mig åtta månader att få fram. Oavsett vad som händer är jag så jävla glad att jag fick en andra chans och att Martin inte är en orsak till att det inte blev något mellan oss.

Iiiiiih.

Heartbreak

Det var en kille som jag träffade två gånger bara. Vi drack vin och diskuterade musik, teveserier och gemensamma bekanta (= bland annat Martin dårå). Vi hade en fin om än sporadisk sms-kontakt och jag kände att här var en väldigt bra kille. Därför mådde jag dåligt när jag fick ett nytt sms från honom, efter att jag inte svarat på de senaste, där han frågade om vi skulle ses. Kände att det var dags att vara ärlig och förklara att vi inte skulle det, eftersom min tystnad visst inte talat sitt tydliga språk. Så då skrev jag att det nog var en dålig idé för att jag gillade någon annan men att jag hoppades att vi ändå kunde vara kompisar. Sedan stängde jag av ljudet på telefonen och satt och stirrade ut genom fönstret, helt illamående. Innan hade jag sms:at Sara: "Stackars fina han. Jag hatar verkligen att göra någon helt oskyldig ledsen, det känns för jävligt. Han hade antagligen gått och hoppats och börjat göra planer för framtiden." Tror jag till och med klämde fram en tår?

En halvtimme senare hade jag fått svar:

Tips!

Läs kommentaren i inlägget under. Helt normalt.

Borde jag skriva detta i citronskrift eller något så att inte framtida fruar kan läsa det här?

Heart-shaped bag-in-box

I natt drömde jag att jag spelade "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" tusen gånger på Debaser tills jag blev utslängd.

Började jobba i torsdags, vilket var bra för mig. När Camilla undrade vad jag gjort på semestern sa jag att jag mest legat hemma och tänkt på det som hänt. Hennes respons: "Va, fortfarande!" Den var weird. Känner ej att två-tre veckor är en överdrivet lång ledsen period. Däremot kommer säkert det här utvecklas till en överdrivet lång ledsen period för jag kan inte se hur jag ska komma över att någon har gjort så här mot mig. Min kropp tycker att det är nödvändigt att jag vaknar fem varje morgon för att tvångstänka på de två ihop. Men sedan brukar jag också tänka att jag skjuter de två i huvudet när de håller på och sedan somnar jag om.

Jag minns på lördagskvällen när jag sms:ade Sara vad som hade hänt. Och hon skrev: "Men vad gör han fortfarande där? Slå ihjäl honom och spotta på honom". Nu för tiden går jag och tänker på hur skönt det hade varit att slå honom med knytnäven i ansiktet. Slå honom så hårt att han blev handikappad någonstans. Hon kan stå ut med att han ljuger och är otrogen, men ett fysiskt handikapp? Nä, då skulle hon nog låta kyrkan ta över honom.

Men det jag egentligen ville berätta om var jobbet. Att den internationella avdelningen har dåligt inflytande på mig och andra noggrant utvalda som följer med dem på vinlunch titt som tätt. Blev vän med Charlotte någon gång i januari när hon frågade om jag ville följa med. Hon och jag är där så ofta nu att vi bekantat oss med kroginnehavarna. De ger oss gratis/billigare vin och de får följa med upp till vårt kontor för att köpa våra varor.

För några veckor sedan gick vi därifrån till jobbet, och en från vinstället följde med. Vi skulle handla i kiosken så vi sa åt henne att följa med en annan upp till kontoret. Några timmar senare hade receptionisten skickat ut ett mejl där det stod att hon som varit där och handlat inte jobbade i samma hus som vi och att försäljningen vi har på fredagar endast gäller för de på samma adress. Ann skickade då svaret: "Hej! Det där var Charlottes vän och hon ger oss billigare vin om hon får handla här. Hon kommer inte bjuda med några fler människor, hon vet vår deal :)".

Mottogs ej så bra.

I torsdags åkte jag till Charlottes nya lägenhet efter jobbet. Den ligger på adressen Östermalmstorg. Vi satt vid hennes fönster, rökte inomhus, drack varsin flaska rosé och blev kåta på tonåringar i lägenheten mittemot. Efter några timmar kom den där ledsna känslan så klart fram. Hittills har den alltid gjort det efter några glas vin, men jag försökte ignorera den. När jag åkte hem beslutade jag mig för att inte indulga utan i stället lyssna på glad powermusik.

När jag skulle sova väcktes jag av ett sms. Tänkte VAD VILL DU, Charlotte? Sedan läste jag det: "Visst sitter en författare som du och dricker rödvin bland alla texter just nu? Trots att timmen tolv är passerad." Jag skrattade lite, sedan somnade jag rätt gott.

Blev tvungen att sms:a min mamma något i stil med: "Hej! Hur mår ni? Det känns verkligen för jävligt här, jag har mest legat inne i lägenheten sedan jag drog till Stockholm". Och nu ska de åka hit i morgon för att äta lunch med mig. Det gör mig så ledsen. Varför var det tvunget att bli så här igen? Hann vara lycklig ganska länge men nu är jag verkligen tillbaka på ruta ett. Återigen med stora tvivel på att det kommer bli bättre.

"You stupid bitch!"

Nej, jag är inte så himla stabil just nu. Kollade på klippet nedan i morse och verkligen grät ihjäl mig. Kan tänka mig att jag fann det rätt underhållande när jag såg det för första gången för många år sedan, men nu bara :'''''''''''''''''''''(. Känner igen det där när man sakta inser att personen har gjort något och allt mer desperat försöker få den att säga det. Och sedan när den erkänt: "vad har du GJORT!?" så att varenda granne vaknar.

P.S. Scratch "moving on".

Dock:

Den

Jag mår verkligen inte bra. Och jag vet inte om jag ska skriva om det här, för jag vill inte ge honom den bekräftelsen. Antagligen läser han väl här, tycker mig se det i statistikverktyget. Gör han inte det så blir jag ledsen över det också. Så lätt var det att glömma mig alltså? OBS att den insikten kommit för länge sedan. Så fort jag anade något hörde han ju av sig till den. Aldrig att han skulle riskera att vara ensam, alltid fixa backup vid tvivel.

Now. Jag skulle inte överleva att se dem tillsammans. Är rädd för att röra mig i Stockholm. Tar alltid pendeln till jobbet i stället för bussen så att jag slipper åka förbi hans hem. Jag har Söder och han Vasastan nu, hoppas han fattar det.

"Hon lyssnar på mig. Hon förstår mig." När jag grät och var arg över att han varit otrogen sa han: "Du tänker ju bara på dig själv. Du skiter i att jag mår dåligt och att otroheten är ett symptom på att jag har problem". Men hon förstår. Den äckliga äckliga fittan. När jag ringde hennes telefonsvarare hörde jag hennes röst och för- och efternamn. Jag försöker verkligen radera det ur mitt huvud för jag får inte börja leta upp den på internet. Han är sjuk i huvudet. Det är väldigt uppenbart, men jag tyckte också om honom. Vi delade mycket fint. Det enda jag vet om henne är att hon gladeligen förstörde mitt liv. HUR kan man knulla någon som har en flickvän, en tjej som han uppenbarligen inte gör slut med, som han följer med för att möta föräldrarna? "Hon tycker väl det är lite spännande." Herregud! Herregud! På midsommar: "Hej. Vet att jag inte fick höra av mig till dig men jag är lite full nu. Tänker på dig." WHO ARE YOU?

SOM ATT han kommer ändra på sig. Först nu fick jag veta att han ljuger om annat också. Helt triviala saker som sätter honom i pinsamma situationer, bara för att han känner att han måste ljuga. Han vill det.

De gånger han grät grät han för att han har problem, för att det kändes för jävligt att han var en sådan som ljög och var otrogen. Aldrig för att han fucking krossat mitt hjärta. Och den gången hon blev ledsen? När jag hade sms:at att han sagt att hon var mullig, och att vi just haft sex. Vilka själviska äckliga människor. Jag mår illa hela tiden.

Jag tror inte ens att jag saknar honom, även om det är väldigt ensamt nu. Men att några kan göra så mot någon annan är så hemskt att jag inte vet hur jag ska ta mig ur det här.

Moving on

Var på dejt i går/i natt med en bekant till Martin. It was kinda awesome!

Tell it like it is

Älskar bloggen Dancing llama. Läser om den nu igen. Följande citerade inlägg kan jag ju verkligen hålla med om. Dock att jag hoppas på att ha anledning att älta någon ny kille snart igen (så fort jag har glömt Mr M):

"Jag inser att jag inte gillar bloggar som bara handlar om män. Eller, för all del, relationer. Inlägg efter inlägg om den här jävla relationen, eller icke-relationerna med män. Gärna med töntiga kodnamn för männen (visst, visst, skulle kunna vara kvinnorna också). Liksom gör något med ditt liv. Är den här relationen det enda du tänker på, eller tror du att vi enbart vill läsa om hur ni relaterar till varandra, alla känslor ("poetiskt" beskrivna), upp- och nedgångarna?

Ibland spårar inte bloggen ur direkt, och man vaggas in i en falsk säkerhet. Man tror att personen faktiskt är intressant. Ibland dyker det upp män som det är problem med, men det kan fortfarande vara intressant. Det är inte som att jag inte tycker att man någonsin får skriva om "kärlekslivet". Men sen smyger det sig på, fler och fler inlägg handlar om den här mannen (alternativtmännen) tills det är det enda man får höra om.
Han står där.
Hårmanen stolt flygande i vinden.
Man har så mycket känslor som vill ut.
Hur ska han kunna hantera ens förflutna?
Sedan, mirakulöst, säger man allt man ville säga.
Han står fortfarande kvar.
Omsluter en i sin trygga famn.

Snaaaark.

I och för sig. Jag har haft en så dålig vecka att jag kom på mig själv att håna en cancerbl0gg för mig själv. Så kan man väl inte göra? Hon har ju cancer, herregud. Men liksom, äta tacos och ha en mys fredag med Idol och tända ljus. Och xx har ju så gott godis.
Ackompanjerat av gulliga bilder och smileys.
Så öppna dörrar.
Hatar mig själv nu."

Sedan brukar jag också tänka exakt så här:

"Apropå saker som tar fram ocharmiga sidor hos en. Och apropå att man liksom måste racka ner på andra för att återfinna någon slags inre frid.

Jag har kommit på mig själv med att sluta läsa bloggar när folk blir lyckliga.

Ta en stund och fundera på det osexiga i detta. Kan alltså inte ens glädja mig åt att mina fellow cyniska 80-talister blir glada. Jag bara, snela kom och deppa med miiiiig, titta vilket fint stort svart hål jag har för er att hoppa ner i! Jag vill ha sarkastiska, roliga bloggar av folk som är lite bittra över livet men "har kul ändå". Eller nåt. Vad är det jag vill egentligen?

Jag fattade ett väldigt talande beslut i natt när jag låg och kontemplerade: Jag ska nöja mig.

Vi behöver ju inte gå in mer på det.

Sen har jag inte lust att göra något heller. Vill vara hemma och göra pizza själv. Är typ sur på alla mina vänner, vill inte träffa någon. Tröst-shoppar i stället. Som att det skulle göra saker bättre att sitta hemma, snygg men fattig.

Det är nog februari som gör det. Hoppas."

Någon som vet någon bra cancerblogg förresten?

Slut

There. Nu släpper jag det ämnet.

Kim

"Kan du hålla käften nu din jävla nolla!? Aldrig i helvetet att du skulle göra något för mig. Aldrig i helvetet! Vet du vad? Jag har bara varit något jävla tidsfördriv för dig medan du har väntat på något bättre.

Vet du vad? Du kan bara lägga ned. Du är inte intresserad ändå, eller hur? Du är bara intresserad av - dig själv. Ditt vidriga självupptagna självgoda jävla äckel. Och jag hatar mig själv för att jag gick på ditt jävla skitsnack.

Dra åt helvete. "

Och hon älskade dem alla

Det här är i alla fall en tröst. Har varit kär i och gråtit över alla de där Martinsarna, plus ytterligare några som inte har lagt till och tagit bort mig på Facebook. Det kommer komma nya Martin.

Martin är farlig men han är jättefin.

En vecka

Det har ju gått en vecka bara, då får man älta. Men jag ska försöka att ta det lugnt med inläggen om honom nu. Han förtjänar inte ett enda ett.

Föraning...

Jag SKULLE kunna vara mer nere/deprimerad än jag är

Anna: JAAAAA, DET BORDE DU!!!! Men då vet du att det bara är att sära nästa gång du får en liknande chans, för det kommer du få.

Felicia: www.x.se. Han till vänster. Han cirka knullar sin gitarr. Så hade han gjort med mig. Spread it från och med nu!

Anna: Så läcker. Bra attityd Felle. Med den kommer du långt.

Felicia: Fast usch, nu blir jag ledsen och tänker på Martin.

Anna: Tänk på X i stället, jag tycker han var snyggare än Martin. Får man säga så eller blir du ledsen?

Felicia: Jag blir asglad! Tycker du det på riktigt?

Anna: E JAAAAAAAAAAAAA

Felicia: E BRAAAAAAAAAAA. Du kanske inte ens tycker M ser bra ut?

Anna: Han ser ok ut. Men X ser BRAAAAA ut.

Felicia: Thnx! Jävla alla mina kompisar som sa att jag skulle satsa på Martin. Minns inte vilka de var. Men Sara och Angelica i alla fall!

Anna: Jag sa X :). Tror jag.

Fram och tillbaka

Fick just ett släng av: ska jag vara hans kompis? Någon måste ju hjälpa honom!

Bitch are you retarded?

Men alltså åh, Martin. Han mår så dåligt. Helt tom. Trots att jag är ledsen nu vet jag att han har det mycket svårare. För han har aldrig varit lycklig, och han förstör för sig själv gång på gång. Övertygad om att han är bipolär också. Vet att det är genetiskt, och alldeles för många tecken stämmer in. Men han kommer aldrig söka hjälp. Han kan ju inte prata med någon om något som är allvarligt. Eller jo, kanske med prästen, hon tycker visst det är mycket bekymmersamt att han ljuger hela tiden. (Och så blev hon ledsen när jag sms:ade henne i söndags från hans telefon att vi just hade haft sex och att han sagt att hon var mullig. All true.)

Han borde flytta till Kanada och aldrig återvända. Precis som han alltid pratade om att han ville göra.

Relationshit

Hur kunde jag välja Martin framför personen ovan? Jag visste att Martin hade gått på dejt med någon han börjat ha kontakt med medan vi fortfarande träffades, jag kände starkt att jag inte kunde lita på att han inte skulle göra slut helt plötsligt igen. Och han i mejlet var verkligen fantastisk. Precis exakt alla egenskaper man kan önska. Han går säkert ned på sin tjej oftare än en gång per kvartal också.

Dock att det här mejlet kom 12 april. Jag tror jag och Martin blev ihop 17 mars... Han var så kall och en helt annan människa när han dumpade mig första gången, det gjorde mig osäker och jag anade nog att det kunde hända igen. Borde ha lyssnat på min magkänsla. Fast min magkänsla sa i och för sig allra mest att jag var kär i Martin, och det var ju sant.

När jag pratade med honom i tisdags sa han att han gått in för vår relation med 100 procent i mars. Men sedan när jag sa att jag ville vara kompis med den andra hade han tänkt: "Okej, jag vill inte sluta träffa henne, men då tar jag inte vår relation på så stort allvar från och med nu". Så det var med andra ord mitt fel att han började ha sex med en trettioårig överviktig präststuderande.

Hon ska dö förresten. Hatar den horan.

Men i alla fall, det känns lite bättre i dag!

Men: borde ha dumpat Martin!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Faaaan!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tankar man tänker

Några timmar innan jag råkade se det där sms:et förra veckan då... Vi gick runt överallt i Nyköping. Stämningen kunde inte ha varit bättre, han ville fotografera mig framför ån, jag sa "är så glad att du följde med hit", han: "jag med".

Och så jävla kåt? Han ville göra det i varenda buske, bakom ett skjul, på bryggan. Klockan två på eftermiddagen. Nästan manisk var han. Vad handlade det om?

INGET känns logiskt.

Fortsatt illa

Är hemma hos mamma och pappa nu. Han: "Jag är chockad. Han satt ju och hängde på dig som en unge som ville ha tutte". Okej, ja, han sa så. Men det gjorde mig glad. Vi verkade kära. Martin verkade kär i mig. Kanske var han det till och med. Jag är inte en idiot, för det fanns fan inga varningstecken. Bara en fin kille som en gång sagt: "Jag hatar otrohet. Det är det värsta jag vet, skulle aldrig kunna vara det".

Jag ringde honom efter en jobbfest i onsdags. Mycket ledsen så klart. Han sa då att han träffat henne igen. Varför undrade jag. "För att jag tycker om henne."

Dagen efter berättade jag för Charlotte och Stina att jag hade tänkt att jag ville hoppa från fönstret då. Att det kändes som att jag inte ville leva längre. Charlotte bara: "Men Gud, nu börjar jag gråta". Och så började jag också gråta och så satt HR-chefen på bordet mittemot, helt överöst med bekymmersrynkor. Hon ger mig konstiga blickar nu, som om hon funderar på om detta går under personalfrågor eller inte.

I alla fall. Jag upplever att alla jag pratar med säger att han är en psykopat, att man inte behandlar en människa man är kär i så här och så vidare. FINE. Men är detta något jag behöver höra när nätterna får mig att överväga att dö? Det är ju det som är det värsta, att gå och tänka att kanske allt var lögn, att han aldrig tyckte om mig alls.

Pappas kommentar om att han hängt på mig och verkat förälskad är det enda som gjort mig glad den senaste veckan.

Dumt move

Fuck. Jag ringde honom. Upplevde en slags high som varade i en timme efteråt. Klumpen i halsen försvann ett litet tag, men nu är den tillbaka.

Nåväl, ska sluta skriva om honom nu. Haha, not. Skriver ju bara här när jag är ledsen.

Annons

Devotion

Jag önskar att det enda jag hade kvar som minne av honom vore blåmärken och rivsår från när vi brottades på golvet i söndags morse om hans mobil. Men det är svårt att inte minnas annat också.

När vi började träffas och äntligen hade lämnat vänstadiet. I Anneli gick då och jag var förälskad i den serien. Vi tittade på det den andra gången vi sågs och hade sex. Det var fumligt och fint. Satte på I Anneli-listan, den spelade Roscoe. Jag sa: "åh, jag älskar när han sjunger 'whenever I was a child I wondered what if my name had changed into something more productive like Roscoe'" Han sa: "Du är fin". Jag smälte.

Alla hans små barnsliga quirks. Att han alltid blev dålig i magen och var tvungen att åka hem när han skulle introducera mig för utländsk stark mat. Hur vår humor överensstämde exakt. Hans

jävla Animal Collective-video som jag älskar.

På ett sätt vill jag minnas allt det fina vi hade. När vi återförenades i mars och allt förvandlades - vi kunde vara helt öppna mot varandra och inte smyga med vad och hur vi kände. Samtidigt känns allt så klart som en lögn. Och kanske är det bättre att bara hata? Jag vet ingenting. Allt jag kände för honom fram tills nu var total hängivelse.

*Fortfarande i chocktillstånd*

Jag hoppas att mina kompisar fortfarande går in här och läser ibland, för jag orkar nästan inte berätta om det här för dem.

Jag älskade Martin så mycket. Har aldrig varit så kär. För några veckor sedan gick vi på Debaser hand i hand och träffade Sara och Amanda och jag kände: han är så himla kär i mig. Och jag i honom. Han kände också så.

På midsommar träffade han min familj för första gången. Det var en väldigt stor grej för både mig och mina föräldrar. Mamma var jättenervös och köpte nya glas och blommor så att hon inte skulle behöva skämmas.

Och de kom bra överens. Första kvällen drack vi vin och spelade TP hela natten. Jag tyckte om honom ännu mer när jag påmindes om hur smart han är.

Sedan råkade jag se ett sms som gjorde mig misstänksam. Och för att sammanfatta: han har knullat någon annan. I en månad. Så fort vi kom hem i går behövde han "lämna sin väska" hemma hos sig, och då hörde han av sig till henne. I morse, efter att jag fått veta, fick jag tag i hans mobil. Han brottade ned mig på golvet och vi slogs om den. Jag vann. Låste in mig på toaletten och läste att hon saknade honom, tyckte om honom och "all kärlek". Hon verkade tycka att det var spännande att han hade en flickvän. Och han med.

Har fortfarande inte smält det här. Alltså, vi var så kära. Det var VI. Jag kan inte förstå att någon jag trodde jag kände så väl kunde göra så. Mamma: "Men han var så rar och verkade så mån om dig". JA. Jag har aldrig förut upplevt någon som vill smeka och pussa och vara lika nära som han. Men kids, det betyder ingenting.

I morgon på jobbet kommer alla att undra hur det gick på den stora dagen när mina föräldrar skulle träffa honom. Antingen så kommer jag störtgrina eller så kommer jag inte vara där. Men den här gången får inte bli som den med Peter. Jag får inte höra av mig eller snoka och läsa mig illamående på hans Facebook.

Allt jag tänker just nu, mellan ångestattackerna när jag ser dem tillsammans i mitt huvud, är:

JAG BORDE HA KNULLAT HAN FRÅN I VÅRAS!!!!!!

Foot in mouth

Marty då. Jag är omåttligt förtjust i denna person. Nu när vi äntligen kan vara öppna mot varandra och har kommit över den tidigare till synes oöverkomliga blygheten känns allt helt nytt. Men det gamla, som var bra, är kvar. Jag tycker om honom så mycket.

Vi har egentligen bara haft ett onödigt bråk. Det var förra helgen när han var lite återhållsam, och jag märkte det direkt. Anledningarna han gav när jag konfronterade var att: 1. Jag råkat kalla honom vid fel namn förgående dag. 2. Jag somnar/däckar rätt tidigt rätt ofta.

Båda var ju sanna. Jag tog verkligen åt mig av det han sa om sovandet. Det är mycket sällan som jag inte somnar innan nio nu för tiden. Tror det är jobbet, som bjuder på väldigt stressande situationer då och då, som får mig att bli utmattad både fysiskt och psykiskt. Och jag har faktiskt tänkt på att det inte kan vara så kul för honom. Så jag erkände att det var ett problem. Nämnde till och med att jag skulle köpa multivitaminer, som ett tecken på god vilja.

Det var då han sa det...

"Du kanske ska röra lite på dig, så blir du piggare." Han gick strax därefter, och sedan hördes vi inte förrän detta sms från mig:


Fy. Fan?

Sämre och sämre

Jag trodde att när man är ordentligt sjuk så godkänner inte kroppen mens. Tänkte att funktionen nekades eftersom all kraft måste gå till att mota borta de bakterier och virus som gjort att jag legat utslagen i min säng sedan i fredags. Men, nej.

Ny utveckling II

Saker jag hunnit göra sedan jag senast skrev här:

* Ångestköpt minst tio fula plagg.

* Flyttat till Skärmarbrink, sett Peter, gömt mig bakom pappa.

* Dejtat någon ny.

* Blivit ihop med Martin.

* Alienerat cirka alla vänner på grund av fucked up i huvudet.

* Drabbats av extremsjukdom. Skulle ha fest hemma hos mig i fredags för några på jobbet och kände då hur min kropp långsamt resignerade inför alla hals-, huvud-, och kroppsbakterier som invaderat mig. Folket blev fullare och fullare, och jag funderade på om det var okej om jag gick och lade mig i sängen som stod i samma rum. Sedan har jag bara blivit sjukare by the minute.

Dessa två senaste veckor hade varit bra teve.

Mysmatchen

Mysmatchen är tävlingen som du som, liksom jag älskar fredagsmys och chips, inte får missa! Nu kan du se till att den chipssmaken du saknar snart står i chipshyllan, den som kommer på bästa nya chipssmaken får sitt chips lanserat i butik och vinner 100 000 kr!!! Du som tävlar bestämmer helt fritt vilka smaker chipset ska ha. 3 smaker går till final. Dessa 3 smaker kommer att finnas till försäljning i butik v 36-46. Den som säljer bäst/får flest röster lanseras i OLWs sortiment i januari 2012. Det går snabbt och är enkelt att tävla, tänk om just DU vinner? Kom igen nu, måste ju finnas massa fantastiska smakkombos som saknas i chipshyllan. Vad har ni för cravings?

Vinnaren får 100 000 kr och 2:an och 3:an får 10 000 kr. Tävlingen pågår from måndag v 9-söndag v14. Du tävlar här! (<—länk)

Detta inlägg är i samarbete med OLW

Ny utveckling:

Jag är Petra och han är Jens.

sensitive much

alltså vad i helv... någon kommenterade här att jag kanske inte borde skriva om att jag gråter ifall han läser min blogg. men varför inte? det är slut liksom. för min del ganska självklart att jag är ledsen, och jag försöker heller inte spela svår eller obrydd. plus att han med nittionio procents säkerhet inte läser här längre. det är liksom inte ett rop på hjälp till honom om det var det du trodde, m.

u cunt.

myror och mjölk

obs att han alltså hittade min blogg via en kommentar i vår blogg ful trend (rest in pieces). och att det var den som fick honom att börja "tänka". så värt det verkligen.

uppdatering

fast nu blev jag ledsen.

power

okej, det allra värsta är att somna till på kvällen, och sedan vakna och sakta men panikartat börja minnas att det har tagit slut. men trots det känner jag mig oväntat stark. hoppas att det håller i sig.

måndagen = gråta, känna att livet är värdelöst, att jag aldrig kommer bli lycklig igen.

tisdag = känna mig bättre. freaka ur och gråta på natten när jag ser att han lagt till någon tjej.

onsdag = klump i magen, må illa men inte gråta. fråga ut om tjej, dricka vin, ha sex, stryka honom på kinden igen.

torsdag: vara mindre ledsen, ha kontakt, skratta lite på kontoret.

fredag: vara stundtals glad, fundera på att bli full och gå ut snart.

jag förväntar mig en backlash. när som verkligen helst. den kommer nog i... helgen, så fort jag har flyttat och hinner tänka. men i'm surviving. i was drinkin' earlier, now i'm driving. where the bad bitches, huh? where ya hidin'? i got the power to make your life so excited.

Sweetness

Jag tror att jag var inne i vilorummet minst åtta gånger och grät i går. En gång vid skrivbordet. En gång vid en hotelltoalett, och så klev någon in i båset bredvid och började bajsa. Det här är ju inte lätt. Vet inte om det har framkommit här men jag var/är helt förlorad i honom. En sådan fantastisk människa. Killen som gjorde fanvideon till Animal Collective på Youtube som jag hade kollat på tusen gånger innan jag ens kände honom. Och OMG, rolig? Hur många killar har jag träffat som kunnat leverera på den fronten? Ej så många. Man tänker alltid: ”Jag kommer aldrig träffa någon lika bra” men eh, a. Det är på riktigt denna gång. Ingen kommer ha lika bra skägg, lika fina t-shirts eller lika långa ögonfransar.

Story of...

Ett bra sätt att berätta för sin förälder att man har träffat någon det senaste halvåret är att ringa hem mitt i natten och störtgråtande säga: "jag har blivit dumpad".

:(

Hemsk vecka. Och den avslutades liksom med att en man på jobbet stod och skrek på mig för att han trodde att en grej jag gjort blivit fel. Det hela löste sig efter någon timme, det var inte fel. Men jag känner mig generellt svinledsen.

Gårdagens sopa

Jag ska flytta till Skärmarbrink om någon vecka, och bo tio meter från Betapeter. Det är inte idealiskt. När jag insåg att lägenheterna låg så nära insåg jag att jag var tvungen att ringa honom och prata, för första gången sedan i september.

Min nervositet var ganska påtaglig. Så pass att jag övervägde att sätta i min gamla bettskena för att försäkra mig om att inte bita av tungan. Peter hjälpte heller inte. Han var typ: "Eh... hej. Alltså jag kan ju inte stoppa dig, bara du inte tror att det här innebär att vi kommer hänga". Lika arrogant som cirka alltid. Det bästa med det är att då var jag like: "Peter, VET inte du att jag har en kille?".

Det kändes så bra?

Att jag och Martin inte direkt var exakt ihop då, eller nu, är irrelevant. Alltså, vi var ju det typ. Och Peters attityd förändrades totalt. Han blev... snäll! Och ville prata i närmare en timme. Synd att vi aldrig hördes efter det, för då kunde jag ha intalat mig att jag vann till slut, för att han blev svartsjuk och ångrade sig.

I thought I was the asshole, I guess it's rubbing off

Är faktiskt gråtledsen i dag pga störd familj. Hade sett fram emot att träffa mina föräldrar i eftermiddags för att gå ut och äta någonstans i närheten och få prata om vad som händer i våra liv. Men när de kom hit fick min pappa se att jag inte diskat - och blev genast väldigt irriterad. När jag sedan tog på mig strumpbyxor, trots att det är minusgrader ute, kom han till slutsatsen att det var bäst att de båda drog hem till Nyköping igen. Vi hann alltså ses i tio minuter.

Det värsta är att jag är rädd att det där psykopathumöret har förts vidare till mig. Ibland känns det så.

Existensminimum

KILLPROBLEM.

Some things last a long time, this didn't

Fu1 trend är tyvärr inte längre på modet.

Nyårslistan

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
I början av året var jag mer utagerande. Alltså, jag vågade fräsa till mer, och så minns jag att jag ringde till Peters rätt obekanta kompis helt nykter för att fråga om min ex-pojkvän verkligen hånglat med någon på Stureplan. Om mitt liv vore en teveserie så var denna säsong nog en av de mer intressanta. Dock att både bitchigheten och modet ganska snart dog ut eftersom jag inte kunde hantera konsekvenserna (= sura människor).

Har du några nyårslöften?

Jag vill gärna återigen försöka äta mindre onyttigt och börja promenera. I somras var jag regelrätt deprimerad och sönderstressad, och testade att bota det med nyttigare mat och långa Eminem-ackompanjerade promenader. Har aldrig varit så snygg som då. Hate to say it men det är sant.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Nej. Kommer att bli en chock för mig när det händer för första gången. Några tidigare bekanta fick i och för sig en son. De blev… vidriga, och är numera gömda i min Facebook-feed.

Vilka länder besökte du?

Som vanligt stannade jag i Sverige.

Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas?
Minns inte ett enda särskilt datum, men hundra olika särskilda dagar. Det här året har varit så förbannat smärtsamt.

Vad var din största framgång 2010?
Jag fixade ett jobb. Kom över that crazy motherfucker named Betapet. Skrev två väldigt långa essäer under en sommarnatt. Dog ej trots galet påfrestande sommarjobb. Vågade göra tidigare otänkbara saker.

Största misstaget?
Att jag inte trodde att det kunde/skulle bli bättre.

Bästa köpet?
Ett gigantiskt pärlhalsband från H&M som Sara fick mig att sukta efter. Blev överlycklig när jag hittade det efter flera månaders sökande. En vecka senare hade jag på mig det när jag och Angelica gick till Strand. Där träffade hon någon kille, och jag hans kompis. Jag kan citera min dagbok: ”Vi dansade LITE, sedan kysstes vi, sedan sa han: ’ska vi gå?’ Jag är sjukt lättfotad (först efter första ligget sa jag: ’just det, vi glömde säga vad vi heter’). Men han med så fuck it. Bokstavligen. Vi pratade inte så mycket inser jag i efterhand”. Me being me kollade jag ändå på hans brevlåda när jag gick så att jag skulle kunna internetsnoka när jag kom hem. Inget mer än så. Tills jag upptäckte att halsbandet lämnats kvar där - och addade honom på Facebook. Fy. Så himla sjukt konstigt att jag hittade honom där ju, försökte inte ens förklara hur. Ville bara ha tillbaka mitt halsband, vilket jag aldrig fick. Däremot är vi fortfarande FB-vänner eftersom det verkar som att jag ”bryr mig” om jag tar bort honom. Fortfarande lite av ett öppet sår.

Ett tag senare köpte jag i alla fall ett nytt som såg ungefär likadant ut och kom från Lindex, och samtidigt köpte Angelica ett till mig från H&M. Så nu har jag ändå jättemånga stora pärlhalsband.

Vad spenderade du mest pengar på?
Mat, chips och rödvin.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Kim. KIM.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Lite gladare i början av året och mycket gladare i slutet av det.

Vad önskar du att du gjort mer?
Skrivit. Nu känner jag mig helt borttappad eftersom jag inte hinner med livet överhuvudtaget när jag jobbar heltid. Förhoppningsvis vänjer jag mig efter ett tag. Nu när jag inte behöver göra läxor längre borde jag ju kunna skriva en bok på fritiden.

Favoritprogram på TV
Breaking bad. Upptäckte serien på riktigt detta år och scenen ur säsong tre när tvillingarna är ute efter Hank är det mest intensiva jag någonsin sett. Så gillade jag även Paradise Hotel Danmark.

Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
Vaknade med stor ångest. Firade med en tårta och två fleecetröjor från Intersport, som mina föräldrar köpt till mig. Blev lite gladare under dagen eftersom jag fick många grattis-sms.

Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Tråkigare än någonsin med längre hår än någonsin. Mindre färgglada second hand-klänningar och mer kort svart kjol med vitt linne och svart kofta över. Lame. Kanske borde klippa av mitt hår. Så här tänker jag ofta:

Den bästa nya personen du träffade?
Sara och Martin. Båda människor som är ovanligt roliga, fina, intellektuella och bra att prata med. Flera andra också, men ingen som jag har så frekvent kontakt med.