Baby

Sent i höst ska jag få ett litet barn. Jag vet till och med att det är en kille.

Vad konstigt det känns. Eftersom jag är så lång syns det egentligen inte ens och därför känns det kanske inte lika verkligt. Känner mig verkligen som en late bloomer med den futtiga magen.Men det ligger definitivt någon där i och jag har börjat köpa jättegulliga koftor åt honom på Tradera.

Jobbet känns allt mer oviktigt. Oh my God, I'm leaving! Och när jag kommer tillbaka ska jag nog se till att få jobba 80% resten av livet. Tredagarshelger är en gammal dröm som bara skulle kunna trumfas av tvådagarsvardag.

Jag längtar tills han är här. Innan dess har jag mycket att fundera över: ska jag behöva dela toalett på förlossningen, är det okej att ligga med datorn så som jag gör nu, kommer jag lyckas få min pappa att inte bli märkbart obekväm varje gång ungen är klädd i rosa/blommigt, är de vilda sparkarna efter särskilt onyttiga måltider ett tecken på att jag ger honom små sockerkickar i magen, och: föda med linser eller glasögon?

Tusen ytterligare frågor också så klart. Jag kommer tillbaka.

Hej, mitt namn är...

Varenda gång som jag är på besök hos min svärmor råkar hon vid minst ett tillfälle kalla mig vid min pojkväns ex namn. De första gångerna log jag generat och låtsades som ingenting. Senast sa jag långsamt och tydligt att: "Felicia heter jag". Efter fyra år tillsammans hyser jag inga förhoppningar om att det här oskicket någonsin ska ta slut. Jag är övertygad om att hon inte gör det med flit men jag blir irriterad som fan, kan inte förstå hur det kan vara så svårt att lära sig ett nytt namn. Samtidigt har jag själv ju nästan bara dejtat killar som har hetat Peter och Martin så jag har gjort det enkelt för både mig själv och mina föräldrar.

Dock stor lust att börja kalla henne Margareta.