Men det senaste året... För exakt ett år sedan låg jag nog och svettades och mådde svinilla och hade ångest över att snart behöva börja jobba trots mitt gravidillamående. Med facit i hand kan jag berätta att jag mådde illa i exakt nio månader och alltså drabbades av det vidriga hyperemesis gravidarum. Samma som Amy Schumer och Nour El Refai nyligen. Jag uppskattar att tillståndet blir mer känt så att folk får mer förståelse för det, men är samtidigt mycket skakad efter att Amy Schumer livesände från en spysession på toa. Jag må ha haft hyperemesis men jag har också fortfarande fobi för andra som spyr!
Jag gick med i en grupp på FB och insåg att många som drabbas av det här tillståndet till och med gör abort trots att barnet varit efterlängtat. Så hemskt är det att må konstant illa.
Jag var sjukskriven större delen av graviditeten. Jobbade 50% ett tag och var inne på jobbet i fyra timmar samtidigt som jag lade två timmar på pendling fram och tillbaka. Och halverad lön.
Nåväl, man vet ju att illamåendet NÅN gång ska gå över, även om det är om nästan ett år i värsta fall. I vecka 20 skulle jag på rutinultraljudet för att kolla så att allt stod rätt till. Jag var så orolig innan på jobbet att jag nästan svimmade. Hade inte kunnat äta mina gravidvitaminer alls eftersom jag kräktes när jag försökte svälja dem, så jag föreställde mig att bristen på folsyra kanske skulle ha ställt till med något. Och så var det all medicin jag åt mot illamående. Men samtidigt tänkte jag framför allt på: SKA DET BLI EN TJEJ ELLER KILLE!?
Alla tankar på kön försvann dock så fort barnmorskan sa till oss: "Vänta så ska jag hämta en kollega som kan titta på det här."
De båda undersökte noga fostret på skärmen och konstaterade att han förmodligen hade en missbildning som kallas klumpfot. Medan de rådgjorde utanför googlade jag snabbt och möttes av domedagstexter som fick mig att bryta ihop och genast fråga: "Får jag ta ett fostervattenprov?".
Några dagar innan hade jag varit i Nyköping och då hade mamma tvättat mina gravidleggings i ull. Jag gissar att hon tvättade dem i för hög värme och sedan försökte sträcka ut dem, för de var sedan alldeles för stora. När jag klev av tunnelbanan på väg hem från ultraljudsmottagningen storgrät jag samtidigt som byxorna ramlade av min mage och jag plötsligt stod i bara trosor mitt på perrongen bland en massa folk. Ett riktigt jävla skitögonblick ur mitt liv.
När jag var hemma grät jag i flera timmar tills mitt huvud sprängde så mycket att jag bara var tvungen att sluta. Googlade så klart också hela tiden och insåg vilket jäkla helvete en bebis med klumpfot måste gå igenom innan den kan få bli bättre. Visste också, redan efter googlingen på ultraljudsmottagningen, att risken för kromosomavvikelser var större om man hade klumpfot. Vi fick en tid på Karolinska för att tydligare kolla igenom alla organ. Väl där konstaterade man klumpfot men tyckte att allt annat såg bra ut och avrådde från fostervattensprov.
Jag var i ett stort mörkt hål. Några veckor senare började barnmorskan mäta magen och det blev tydligt att den var för liten. Det här tog jag som ytterligare ett tecken på att något var allvarligt fel med barnet. Jag och Peter fick börja åka regelbundet till Karolinska för att göra tillväxtultraljud. Så här såg min mage ut veckan innan födsel:
Mitt blodtryck var ganska tidigt alldeles för högt också, och jag började få migränanfall med aura precis som när jag var gravid med John. Jag kunde inte längre titta på teve eller mobilskärmar utan fick ligga hemma ensam hela dagarna och bara lyssna på ljudböcker och poddar. Samt regelbundet åka till sjukhuset för att kolla om det var havandeskapsförgiftning. Hittade en bild från efter ett sånt där anfall. Helvete vad jag mådde piss KONSTANT.
Redan vid vecka 29 var det tal om att förbereda sig på att kanske behöva plocka ut bebisen då den skulle må bättre på utsidan. Jag hade förlikat mig med att bebisen skulle gipsas, opereras, inte kunna bada eller ha byxor, få ha skena på fötterna tills den var fyra år, åka till Karolinska långt borta i Solna en gång i veckan och så vidare och så vidare. Men jag kunde inte sluta tänka på vad mer som kunde vara fel.
På kejsarsnittsdagen var jag ett nervvrak. När de började skära i mig var jag inställd på att det skulle komma ut ett barn som mådde dåligt och som säkert inte skulle orka göra ljud ifrån sig eller föras till mitt bröst. Men plötsligt hördes ett bebisskrik. Det där surrealistiska ljudet har jag varit med om två gånger nu och det är vad som båda gångerna har fått mig att brista ut i gråt.
"Är allt bra? Är allt bra?", var det enda jag ville veta. Och det var det. "Han är ju så fiiiiiiin!", utbrast jag till Peter som just vågat sig in i salen igen efter att ha varit nära att svimma. 2,8 kilo. Så, ja, liten men inga konstigheter. Här är den finaste bilden jag har. Peter fotade när jag och Bosse somnat tillsammans en kväll när han nyss kommit hem från bb:
Och fötterna då? Jo, de olika läkarna vi träffade sa alla att "Jo, just det, en vridfot är det ju" men det konstiga var att de var oense om vilken fot det egentligen var som var drabbad. Vänster eller höger? Väl hos ortopeden en månad senare konstaterade de att det inte var något fel på fötterna alls. Jag brast ut i gråt. Lättnaden. Men också ilskan över all denna onödiga oro. Aldrig någonsin var det någon som sa att det här inte var 100% konstaterat. MEN – återigen – lättnaden. Den slår allt.
Nu behöver jag aldrig mer vara gravid och nu ska jag njuta av att se de två brorsorna tillsammans.
P.S. Om någon har kommit hit genom att googla "klumpfot" så vill jag bara säga att det här är vad min katastrofhjärna tänkte. Jag gick med i en FB-grupp för föräldrar till PEVA-barn och blev ganska lugnad av deras berättelser!
