fredag 17 december 2010

Jobb

Eftersom jag inte är fantastisk på biten där jag lägger upp marknadsföringsprodukterna i SAP, har jag gjort mig till självutnämnd sociala medier- och hemsideexpert. På riktigt, förra veckan kallades jag "hemsideexperten". På grund av saker jag själv sagt om mig då, inte baserat på prestation. När någon ber mig fixa en bild startar jag Photoshop, men så fort de tittar bort klickar jag på Paint och fixar allt där. Så otroligt mycket bättre program.

En annan sak. Vi tar hjälp av en jättestor reklambyrå, och det har blivit uppenbart för mig att de lider av Nio till fem-syndromet. Alltså, de anställer obegåvade smygdyslektiska copywriters som passar in i den Mad Men-inspirerade inredningen. Så låter de imagen tala för sig själv. Which is fine - tills de även tillåter den att skriva. Vi talar inte trista formuleringar utan regelrätta stavfel. "Knarpig" i stället för "knaprig" kan väl inte vara ett skrivfel när det används fem gånger på en sida? Sandra B3ijer, allt är förlåtet! (Nå, att hon döpte sin pojkvän till Vinden kommer väl hänga kvar ett tag.)

Har jag blivit en sådan som skyter om att ha ett jobb nu? Hoppas inte. Att vara utan är det smärtsammaste jag har varit med om, och jag ska aldrig glömma ångesten och den totala bristen på livslust som jag upplevde i somras, men egentligen i flera år. Särskilt inte som detta bara är ett vikariat. Vår del av stan sa det bäst: "Aldrig ALDRIG ska jag glömma hur det känns att inte veta om man ska ha råd att betala mat och hyra för nästa månad! Jag ska för all framtid rösta solidariskt och försöka hjälpa de som har det sämre än mig. Det har blivit trendigt att stampa och hoppa på de som har det dåligt och jag vet att de som beter sig på det sättet kommer få tillbaka en vacker dag. Fy fan!".

It's funny but it's true, and it's true but it's not funny

En av de första dagarna på jobbet skulle jag och två till på min avdelning sitta i möte med en från England. Min chef var lite nervös eftersom hon inte tycker sig behärska engelska, och jag var nog mest där för att stötta henne. WELL. Hon skulle berätta något om en ingredienslista och bara: "They have a great kock over there". Oh no she did! Och jag fick en högljudd skrattattack som först var okej men efter några sekunder borde ha tystats ned. Men det bubblade i mig hela tiden, och så hörde jag ett fniss från personen bredvid och så tänkte jag att det var okej att börja skratta igen. Men hon hade egentligen bara snörvlat pga förkyld! Alla gjorde dåligt intryck den dagen. Engelsmannen didn't smile once. Jäkla kockhuvud.

måndag 6 december 2010

Fin klassiker

Tjing tjong! Tror jag ska börja skriva här lite mer:

fredag 3 december 2010

Lägenhet

Den här veckan har jag slutat praktisera på en webbtevehemsida och börjat jobba som m4rknadsassistent i stället. Detta är så jävla avancerat. Cirka tusen olika uppgifter och program att hålla reda på. Hittills är jag bäst på Episerver och sämst på SAP.jävla rädd att detta ska gå åt helvete, för det känns för bra för att vara sant.

Mitt första intryck var nog däremot inte så bra. Från deras sida alltså. Jag började jobba dagen efter att jag fick veta att jag fått jobbet, och hela helgen innan hade jag hånglat med en sjukt sjuk kille. För varför inte lite ledighet från obetald praktik och skola liksom? Men nu har jag i stället fått jobba mig igenom knivig hals, snorfyllt huvud och feber. Första timmarna sprang jag till toaletten hela tiden, men efter ett tag resignerade jag och snöt mig framför alla på arbetsplatsen. Äckel.

Behöver verkligen en lägenhet nu. En som inte kräver högskolepoäng. Om någon vet så please kommentera eller mejla på:


lördag 20 november 2010

Some things last a long time

Den här veckan har jag börjat praktisera på en webbtevehemsida samtidigt som jag går kvar i skolan, för att få erfarenhet och eventuellt kunna bli anställd där i framtiden. Om jag redan håller på att gå under av utbrändhet? Svar ja. Samtidigt känns det ganska fantastiskt att för en gångs skull åstadkomma något och inte behöva ligga hemma själv när resten av Sverige arbetar. Det här skulle ju vara en helt ultimat lösning om jag dessutom fick betalt!

I går hände i alla fall något som liksom var som en betalning i natura/fantastisk händelse. Jag fick betalt i form av en fantastisk händelse. Jag hade laddat ned Spotify till den bortresta chefredaktörens dator (säkert ej okej), och så kom det en kille som sitter på ett produktionsbolag i samma lokaler. Han var cirka skitsnygg och skitfin. Och frågade om han fick låna min dator för att undersöka en dvd-film. I was like: yes. Det här var som i en film, därför händer det lätt att jag "slippar" till engelska nu. Jag frågade om han ville låna hörlurarna också, och det ville han. Min Spotify var på och innan jag hann stänga av utbrast han: "Vilken fin musik du lyssnar på!!!!!" Jag: "Det är Daniel Johnston." Han bara SKEN! Säkert ingen annan på det stället som gillar bra musik. Och så frågade han om jag sett Daniel Johnston live, vilket han hade, bla bla bla. Nu måste jag försöka att bli bästis med honom på riktigt, även om det i och för sig känns som att vi blev best friends at first sight. Det behöver fördjupas, och kanske byggas på något mer än Daniel Johnston-kärlek. För i ärlighetens namn hade jag inte hört talas om honom förrän för två månader sedan när Martin nämnde honom. Och i går kom en tjej och frågade: "Åh, vad gör han för slags musik? Var kommer han ifrån? Hur många skivor har han släppt?" Jag var då nära att säga: "Men käft!" eftersom jag inte ville att min okunskap skulle avslöjas inför hipsterkillen.

Kanske är det här ett Nyköpingssyndrom, men fan vad vackert det är att förenas i samma musiksmak.

måndag 15 november 2010

torsdag 11 november 2010

Make up

En berättelse om hur jag har misshandlat kropp och ansikte de senaste fyra dagarna.

I torsdags skulle jag ha tenta och gå på bio. En av de två sakerna hände. När jag promenerade mot salong Sture var jag nyduschad och fint sminkad. Kollade på Woody Allens nya och var cirka helt själv om att vara under femtio, inte skratta även vid de sorgliga scenerna, inte gå på toa var femtonde minut på grund av prostataproblem, inte diskutera replikerna högljutt med mitt sällskap och så vidare. Och så vidrigt. Jag tankade hem åtta filmer senare på kvällen bara för att understryka min hängivenhet till olaglig nedladdning. Men innan dess åt jag en svindyr hamburgare och drack billigt rödvin. Smått berusad struntade jag dekadent i att ta av mig både smink och linser och somnade snart hemma i min säng.

Dagen därpå skulle jag ägna åt att sova, plugga och äta godis. Jag fortsatte att behålla sminket och linserna på eftersom jag ändå gärna ser okej ut när jag handlar mat i Vasastan. Dock sköt jag upp mat- och vinhandlandet ända till klockan sju då jag fick ett sms som undrade om jag ville sluta upp vid Tiki room. Jag ville typ det, men aldrig att jag skulle hinna duscha, tvätta håret och sminka av och på och dessutom gå ända till Prisextra först, vilket är en jätteomständlig väg nu när Citybanan byggs i närheten. Så jag kompromissade med sminket och hårtvätten. Schamponerade bara luggen och duschade lite snabbt. Smetade på ännu ett lager mascara över de redan målade fransarna.

På vägen till baren hände något lite pinsamt. Jag kände mig snuvig och beslutade mig för att snyta mig offentligt, innan jag träffade de andra. Precis då knackade det på fönstret tillhörande någon annan bar. En kille, till och med ett gäng, vinkade glatt till mig. Jag kände inte riktigt igen men tänkte att det nog var en från min gamla klass och vinkade glatt tillbaka. Samtidigt såg jag ett par bekanta glasögon och bara: "Ah, så de har bytt bar?" Övertygad om att det var mitt sällskap som satt där gick jag liksom in, och fram till dem. Och insåg att jag på riktigt inte kände dem och att de bara knackat på fönstret för att det var lustigt att jag snöt mig. De skrattade ihjäl sig när jag stod vid deras bord? Och jag sprang därifrån? Aaa.

Sedan vulkandrink på det rätta stället. För trött och full för avsminkning, jag somnade direkt när hemma. På lördagen vaknade jag ganska tidigt men var tvungen att handla grejer. Tvingades även äta pizza på stan. Och sedan hängde jag i Solna tills jag fick jättebråttom och var tvungen att åka hem och göra mig redo för födelsedagsfest. Om jag hann sminka om? Nej, bara över. Hann äta tårta och dricka mycket vin innan kvällen avslutades abrupt med olycka i hemmet. Födelsedagsbarnet slog huvudet i taket och åkte till akuten. Vad jag gjorde? Skickade sms i stil med: "Ambulans är på väg till festen!" för att sedan inte svara förrän dagen efter på oroliga meddelanden som undrade vad som hänt. Queen of drama. Om jag sminkade av mig sedan? Nej. Om jag dagen därpå var för utmattad för att ta bort sminket även då? Ja.

I'm so gross.

fredag 5 november 2010

Hår

Att jag har långt hår nu för tiden beror tyyyp enbart på att jag tror att jag är snyggast så. Särskilt när jag blivit dumpad var det viktigt att vara så tilltalande som möjligt för så många som möjligt. Men fan vad tråkigt det är. Min stil utstrålar noll personlighet. Har till och med snedlugg - en frisyrtyp för den som tycker att en riktig lugg är ett för stort statement. Tänk om jag inte begåvats med ett klotrunt ansikte. Då hade det här varit jag:

onsdag 3 november 2010

Empaty


Leave house

Känner mig ej så bra. Gick upp redan klockan sju både i går och i dag. När jag kom hem för några timmar sedan hetsåt jag en Marabou yoghurt raspberry för att sedan däcka totalt. Dålig känsla när jag vaknade.

Jag har suttit hela dagen på Copacabana med Alexandra och pluggat. Förra gången jag var där attackerades en kund av en duva inomhus. Den här gången försökte jag slå ihjäl en spyfluga utan att ha i åtanke att jag var på ett veganfik. Dålig stämning all around.

Tampas med ett delikat problem just nu. Är bjuden till en fest där cirka sjutton personer är attending och Petra från Spung är en av dem. Jag blir så berörd av detta faktum att jag nästan gråter lite när jag skriver detta. Hon är ju fantastisk, varför riskera att smutsa ned mitt intryck - och i värsta fall hela serien - genom att träffa henne irl? Samtidigt - OMG, EN FRÅN SPUNG!!!!! Tänk om det hade varit Melas då. Då hade det fått bära eller brista. Nu är jag osäker. Kommer utan tvekan att kalla henne för Petra.

måndag 1 november 2010

Make me maternal, fertile woman. Make me menstrual, menopause man

Om jag har ångest inför morgondagens lektion? Ja, tackar som frågar. Är rädd för läraren och hennes eventuella reaktion på att jag ej har lämnat in i tid. Om hon tänkte rationellt skulle hon tänka att om hundra år är alla döda ändå, men det kan jag inte ta för givet att hon gör.

Och så har jag SPOILER mens SPOILER. Det är hemskt av tusen anledningar. Den främsta anledningen är förstås att risken att min lillasyster blir mamma innan jag är fortsatt hög. Jag känner mig även äcklig och illamående. Jag förställer mig att magen är uppblåst som en ballong och att inne i den skvalpar det runt en massa blod, som ett helt hav. Och jag blir sjösjuk. Kan även ha förstört relationen med min dejt. Plötsligt jättesvår och bara: "Jag ska sova hemma hos mig i natt för att jag måste plugga". Tror ärligt talat inte att han kan hantera sanningen. Fattar ni hur många pinsamma saker som har hänt på grund av att vi båda är lättgenerade? Det värsta var efter en Debaser-kväll när vi var fulla och jag frågade: "Tycker du om att ha ett finger i dig?" I DID WHAT? Det är inte något som bör uttalas, särskilt inte med de orden. Stämningen blev weee-ird. Han tyckte inte om det. Och dagen därpå kollade vi på en teveserie där ämnet avhandlades jätteutförligt och länge. Det var då jag avled på riktigt.

Oh well. Jag typ dansar nu och skjuter upp pluggandet. Här är världens bästa playlist just den här veckan: B000flippingh000! Det är Halloween-tema, fast det märks inte så mycket.

torsdag 28 oktober 2010

Sharing is caring

Förra veckan frågade jag en i klassen om hennes vitamindryck var god. "Ja, vill du smaka?", svarade hon. Jag tog emot flaskan och drack, trots att jag egentligen kände att jag höll på att bli sjuk. Den här veckan var hon inte i skolan. Men min poäng är att jag älskar människor som inte har bacillskräck. Det är den yttersta komplimangen enligt mig, att någon inte har något emot att vi dricker ur samma glas eller delar på en tårtbit. Älskar den där tjejen nu.

En svensk Shane. SHANE

torsdag 21 oktober 2010

I dag är jag arg

Min syster opererade nyligen sina ögon och har därför legat och blundat i ett mörkt rum i flera dygn nu. I dag sms:ade jag henne: "Hej gumman! Är i skolan, hemma vid tre, kan jag ringa då? Hur MÅR du?! Och viktigast: du måste skriva till vår fittmoster Annika att JAG BOR INTE HEMMA. Puss och kram!"

För sent insåg jag att hon är blind och att vår mamma därför kommer att läsa upp meddelandet för henne. Att hennes lillasyster refereras till som "fittmoster" kommer eventuellt inte att uppskattas. Fast hon är en fittmoster. Min syster skriver en Facebook-status om att hon ska lasra sina ögon och vår moster bara: ":) Lycka till Bella och jisses vad syrran ska vara glad att få ha dig hemma..."

Först och främst: punkterna? Som om jag hade skällt på min syster bara för att hon måste bo hemma när hon är sjuk och inte kan ta hand om sig själv. Och second: SOM OM JAG BOR HEMMA? Jag gör ju inte det alltså. Men när den här mostern ej kan finna negativa saker med mig att påpeka så hittar hon på dem själv. (Third: lär dig kommatering, subba.)

Släkten, den är verkligen värst.

lördag 16 oktober 2010

Doppler

Här ligger jag och äter korv och tårta for one. Hade kunnat vara hos Sara, svinfull, just nu. Fan vad jag ångrar mig. Har så klart inte gjort ett dugg av det jag skulle och kommer snart att somna. Värdelöst... t.

Pinsam sak. Fick oväntat besök med kanske trettio minuters förvarning här om dagen. Prioriterade då att bättra på mitt smink och lyfta upp tallrikarna från golvet och ned i diskhon. Var rätt nöjd med städningen ett tag. Så gick min gäst på toa och kom ut med ett rätt besynnerligt ansiktsuttryck. Jag gick in någon halvtimme senare och såg direkt den favoritbok som jag fått låna av honom. En helt ny Erlend Loe som låg bredvid toalettstolen ovanpå en fuktig handduk. Fy fan. Att läsa lånade böcker på toaletten är ju helt normalt, men att någon - innehavaren dessutom - får se det? NEJ. Känns som att den boken just blev min.

söndag 10 oktober 2010

Jag gjorde det

Tonight's the night, tonight's the night, tonight's the night... Ungefär så tänkte jag i lördags. I cirka en månad har jag känt en person som har, ja, alla bra egenskaper man kan önska sig av en människa. Jag kan lite känna att det är min smaktvilling. Vi hörs varenda dag och ses varannan. Andra gången vi sågs var jag så sugen på honom att jag nästan grät när inget hände trots filmkväll med vin och tända ljus. Tredje träffen efter att inget hade hänt avsvor jag mig män. Fast sedan hördes vi ändå igen eftersom han var så fin att hänga med. Och så har vi fortsatt och fortsatt utan att någonting någonsin händer. Jag har varit så frustrerad att jag skrikit i min kudde om nätterna. Efter femton händelselösa dejter är man nog rätt cementerad i vänskapsfacket.

ANYWAY, jag beslutade mig för att göra ett sista försök på lördagen. Jag föreslog en vodkakväll där det var utsagt att vi skulle bli jättefulla. Man kan säga att jag ville lätta på mina spärrar så att jag skulle våga göra närmanden, men man kan även säga att jag ville supa ned honom så att han inte skulle säga nej. Fast det var mest jag som blev full. Vid den fjärde drinken körde jag daterapedrogsskämtet. Jag ba: "Vilket glas var det nu jag lade daterapedrogen i?" och så gav jag honom det.

Tio minuter senare var jag så jävla yr. Jag bara: "Utgång has been cancelled". Ångest och panik i kroppen, bad om te samtidigt som illamåendet stegrades. Sedan klassikern: "Måste gå på toa". Fail. Fail on me! Jag satt på badrumsgolvet och gratulerade mig själv till att ha förstört allt. Med hjälp av pekfingret och ganska mycket tandkräm borstade jag tänderna innan jag gick tillbaka till vardagsrummet. Jag gurglade/svalde även så pass mycket tandkräm att jag fick feber nästa dag, men det är en annan historia. I vardagsrummet satt han och tittade undrande på mig. Klockan var kanske tjugo minuter över elva och jag frågade: "Är det okej om jag lägger mig i din säng ett tag?".

Det fina (och lite äckliga) i det hela: jag har insett efteråt att han nog inte förstod att jag hade kräkts. Musiken var jättehög och toaletten ganska långt bort för att vara i en etta. Mest inställd på att överleva natten frågade jag om han kunde lägga sig bredvid mig så att jag kunde tröstas. Han uppfattade det nog snarare som en invit och efter att jag lagt en arm om hans midja hånglade och låg vi. Det är kanske mitt livs största bedrift. Jag var så otroligt säker på att det var kört och att man inte kan träffas platoniskt nästan dagligen i en månad för att sedan helt plötsligt get busy. Vissa kompisar har hejat på och uppmanat mig att ta initiativ men jag är rätt säker på att de inte heller trodde att det kunde bli något. De bara: "Men brukar ni mysa eller kramas när ni sitter och tittar på film?". Jag: "Nej". De: "Hmm. Men det blir nog bra".

Jag har inte vågat ta initiativ sedan jag var cirka sjutton. Nu tvingas jag eftersom han också är blyg och verkar besitta en stor stolthet. Fy vad pinsamt. I måndags åt vi mat hos mig och våra fingrar nuddade vid varandra några gånger när vi skulle kolla något på Iphonen, men inte mer. Helt nyktra också. Den gamla frustrationen började komma tillbaka och snart var Lite sällskap slut, och då skulle han kanske behöva gå hem. Så jag föreslog efter några timmar att vi skulle ligga ned i sängen i stället för att sitta upp, för att det är bekvämare. Åh, det är smärtsamt. Och någon halvtimme senare började jag smeka hans hår bakifrån. I går kom jag hem till honom klockan åtta och ingenting hände förrän ett. På vissa sätt känns det fortfarande som att jag kommer att dö. Dock: nu ändå hemskt nöjd med mig själv.

lördag 9 oktober 2010

En natt i Anneli

Jag vet inget bättre än när den töntiga misslyckade tjejen får ligga med coola killen. INGEN ANING OM VARFÖR. Jag undanber mig resultatet att han blir kär och de ihop, det är för sockersött och just not likely. Min favorit är nog när Lee Fiora i Prep får träffa skolans mest eftertraktade kille i smyg under några ljuva månader. Mm. Och nu har Anneli fått till det med Kleerup-liknande killen Joel i min nya favoritserie I Anneli. Åh, jag älskar den så mycket. Särskilt musiken som sätter stämningen perfekt. Här är seriens spellista på Spotify, den och Eminem är det enda jag lyssnar på nu.

Min favoritscen hittills är nog när menlösa Anneli, som inte vet vad hon ska prata om med Joel, försöker sig på ett skämt när hon ska överlämna en drink till honom:

Anneli: "Så. Då ska vi se, vilket glas var det nu jag lade daterapedrogen i?"
Joel: "Alltså, hallå, du kan inte hålla på och skämta om en sådan grej. Alltså seriöst."
Anneli: "Nej."
Joel: "Det finns ingenting som jag blir så aggressiv av som mäns våld mot kvinnor. Jag bara flippar på två sekunder alltså."
Anneli: "Förlåt. Det var verkligen ett jättejättejättejättedåligt skämt."
Joel: "Ja."
Anneli: "Alltså jag kan typ inte skämta."
Joel: "Nej. Jag blir liksom... Du vet, jag reagerar skitfort. Två sekunder bara på sådana där grejer."
Anneli: "Gud vad bra."

To be a

Gårdagens inlägg fick jag betala för nästan direkt. Jag har drömt om Peter hela natten. Och hela natten har han varit ihop med sin gudsyster - kysst henne inför mig och flyttat ihop - vilket fick mig att spåra ur och bland annat krascha en bil i en vägg. Hoppas att han aldrig hittar någon ny för det där känns ändå som ett ganska troligt verklighetsscenario. Jag är inte det minsta kär längre men det finns väl ändå en gräns?

I går var jag och AngelicaDebaser. Fast först hemma hos mig och lyssnade på Moneybrother och fotograferade oss själva i olika situationer. Min situation: solglasögon inomhus tio på kvällen.

Mm, jag önskar att jag kunde gå så hela tiden men jag vågar inte ens ha den som profilbild på Facebook. Förutom att fotografera fick jag öva på att ta initiativ genom att smeka Angelicas hår och nacke på olika sätt. Vi drack rödvin (uppenbarligen, kolla mina läppar), dansade och åt överbliven svamppasta. Sedan åkte vi till Debaser och där dansade vi exakt hela tiden. Jag tappade rösten för att jag skrattade så mycket när Angelica hällde öl över en killes huvud. Hon gjorde det inte på ett otrevligt Ebba Von Sydowskt vis utan på ett sympatiskt, roligt sätt efter att han skvätt på oss fyra låtar i rad. Jag tror att en bidragande faktor till att kvällen blev fantastisk var att jag inte hade någon förhoppning om att få ligga. Har man det står och faller ju kvällen med utslaget. Nu dansade vi bara tillsammans, var glada, åt cheeseburgare, åkte hem var för sig och blev antastade på tunnelbanan. Det sista gällde nog i och för sig bara mig. Och det är mig själv jag får skylla. Gubben undrade vad jag lyssnade på och jag svarade, efter att han upprepat sin fråga sju gånger, Eminem. Hade jag dragit till med Owen Pallett hade han kanske tystnat men Eminem vet alla vem det är. Jag tvingades diskutera Marshall i tio minuter innan han bytte samtalsämne till att han hade motorcykel, att han kunde skjutsa mig och att han borde följa med mig hem. Han var så pass obehaglig att jag inte ens blev rädd när jag hoppade av vid Sankt Eriksplan och såg en kille stå lutad över papperskorgen. Fattar inte att vissa är så pass socialt efterblivna att de fortsätter komma med frågor och inviter efter att det ställts utom allt tvivel att den andra inte vill prata. Har de ingen som helst integritet eller stolthet? Och är inte killar rädda för att framstå som potentiella våldtäktsmän? Det skulle jag alltid kämpa för att inte framstå som om jag var dem. Eller kämpa och kämpa, jag skulle undvika att tvinga mig på ovilliga främlingar med obehagliga insinuationer. Mer än så krävs inte. Är det så svårt?

måndag 27 september 2010

"En riktigt gammal schäfer"

Mitt skrivbord är rätt mycket finare nu.

Mitt så kallade liv

Jag har fortfarande inte kommit iväg till stan trots helledig dag. Åt cirka fyra portioner makaroner och falukorv (stekt så hårt att den liknade köttchips) och det har känts omöjligt att röra på sig ända sedan dess. Har heller inte orkat blogga ju. Till viss del för att jag är fundersam kring vilka som egentligen läser här, och till hur lätgooglad Myror och mjölk är. Jag vet att jag nyligen gjorde misstaget att rekommendera Stefanmedo, som länkar till min gamla blogg, som länkar till den här bloggen. Men oh well.

Jag befinner mig i en väldigt frustrerande situation. Vägrar utveckla här av enda anledningen att jag inte vågar riskera tio kommentarer i stil med: "he's just not that into you". Jag är into honom. Börjar dock tröttna på den platoniska dejting vi ägnar oss åt. Blandade i går ihop dessa två inte särskilt lika karaktärer
för att jag var upptagen med att tänka: "Okej, nu vänder jag mig om hoppar på honom. Det får bära eller brista". Sedan gjorde jag så klart inte det. När vi kramades hej då smekte jag dock hans hår, räknas det? Tidigare under kvällen skulle jag googla något på min telefon och när jag öppnade internet kom hans Last.fm-sida upp. Det var också pinsamt. Jag började nynna medan sidan laddade, som att ljudet från det skulle överrösta åsynen av mitt uppenbara stalkerarbete.

Hinner nästan inte tänka på annat. Den otroliga frustrationen som uppstår varje gång vi skiljs åt fortfarande utan att ens ha hånglat med varandra. Jag dör nu. Nu dör jag.

torsdag 16 september 2010

Homie

Det här har varit det sämsta året i mitt liv. Avsaknaden av värdighet har tärt, kan man säga. Men. Hela tiden har jag tänkt att när jag ska skriva en sådan där sammanfattande årslista så ska jag skriva följande under "Bäst 2010": Sara. Själsfrände galore. Det har nog aldrig gått en dag utan att vi hörts sedan vi träffades för första gången i februari (då vi för övrigt satt hemma hos mig och drack vin tills det blev morgon). Något av Peters smeknamn (Betapsykopat/Betafittpeter/Betafitty, ja, jag minns inte exakt vilket) var det hon som kom på. Det var även Sara som introducerade Annika Marklunds och Ronnie Sandahls kändisnamn Ronnika. Hon är väldigt duktig på sådant. Och, ja, trogna läsare minns säkert rådet: "ditch the bitch" i somras. Hennes vägledande råd är ovärderliga.

Blev väldigt glad när jag läste hennes senaste blogginlägg. Jag är jättetöntig som länkar till det nu men fuck it. "För att vi delar samma intressen, tillika livets byggstenar: vin, last.fm, teveserier och expojkvänner (antagligen i den ordningen)." So true. Jag dricker vin nu, skrobblar taktiskt imponerande elektronisk musik (medan jag lyssnar på Eminem i min mp3-spelare), laddar ned senaste ANTM och fantiserar om värdiga hämndaktioner på ex. Hon känner mig så väl.

Hon är Dr Dre till min Marshall, eller tvärtom. Either way.

måndag 6 september 2010

Två bilder

Får mig att gråta:
Får mig att skratta:

tisdag 17 augusti 2010

Put anthrax on a tampax and slap you till you can't stand



Alltså. Hjälp? Jag visste inte att Superman hade en video, but I do nooow. Och jag finner Eminem sexig. Friskt!

Det bästa är när hans händer möter väggen samtidigt som musiken börjar.

måndag 16 augusti 2010

Receptionistrelaterat:

Speciell Tradera-säljare




I'm a slave for you

Jag var ju på en jobbintervju förra veckan. Och för några veckor sedan också, för den delen. Båda gångerna som receptionist. Didn't get it! Eventuellt för att jag har pluggat journalistik i tre år och för att hela mitt CV består av journalistjobb, förutom de somrar jag jobbade som receptionist för länge sedan. "Men det är ändå egentligen min dröm att bli receptionist, det är mitt kall medan skrivandet endast är en hobby." Hrm. Jag har till och med börjat säga att jag skriver en bok på min fritid och att det räcker som utlopp, på dagarna vill jag helst av allt bara administrera.

Men ska jag berätta en sak? De gånger jag har varit på receptionistintervjuer har jag känt en stor klump i magen. Senast på en reklambyrå där de sa att jag inte hade några bestämda lunchtider eftersom de kreativa "stökade till" så mycket i fikarummet. Det blev till att springa och plocka efter dem mest hela tiden så att inte kunderna skulle få ett dåligt intryck. Men om de brydde sig så mycket om vilket intryck de gav borde kanske copywriterna visa att de faktiskt kunde hantera diskmaskinen som stod i samma rum?

Att de visar så pass lite respekt att de inte ens plockar undan maten efter sig säger allt om dem. Det var tydligt att städning inte ingick i receptionistens uppgifter, men att det tvunget blivit så ändå. Och där gör klumpen i magen entré, när jag inser att de tror att de är så mycket bättre än jag. Jag vet att det inte är sant och därför skulle det bli svårt att jobba där.

Med det sagt hade jag ändå lätt tackat ja. Men slutar det med att jag blir en uppassare till, inte sådana som behöver hjälp utan sådana som kräver den ändå, ja, då kommer jag inte att vara särskilt nöjd.

MVH
Peggy Olson

torsdag 12 augusti 2010

Pimp

Nu är jag tillbaka från verklighetens stad Katrineholm. Jag har hälsat på hos min mormor och haft det väldigt gemytligt bland bakelser, romaner och korsord. Den första dagen insåg jag dock att jag kunde använda Iphonen som ett modem, så den internetfria veckan uteblev. På måndags morgon fick jag också ett mejl om att jag hade en jobbintervju på tisdagen. Det snodde ganska mycket tid från mig och mormor. På måndagen panikshoppade jag kläder och på tisdagen var jag i Stockholm. Så här såg jag ut (taget i spegel för säkerhets skull):



För första gången i mitt liv såg jag ut som en dvärg. Trodde inte ens det var möjligt, men med en kjol i just den knähöjden fungerar det faktiskt. En kul grej är att jag sms:ade Sara och meddelade att: "Jag står på Axelssons och har köpt Mad men-värdiga kläder inför i morgon". Liksom hello, Mad men-kläder finner man inte i den affären. Något ödmjukare konstaterade jag några timmar senare att min klädsel nog snarare liknande Rory Gilmores påtvingade high school-stil.

När jag nästa dag såg en av mina HBO-serier vandrade tankarna i stället till:



Tanya i Hung. Älskar henne men... nej.

Dagen blev heller inte mycket bättre. Jag gick och åkte vilse på vägen till intervjun. Vid ett tillfälle stod jag på Östermalmstorg, svettig och svimfärdig, och ropade ut siffrorna till ett telefonnummer jag försökte memorera (det till arbetsgivaren för att fråga var jag var). Lämnade intervjun med en känsla av att jag inte kommer få jobbet. Och jag vill bara gråta när jag tänker på att jag gick och handlade nya kläder inför mötet. De där kläderna.

lördag 7 augusti 2010

Bakom dina solglasögon

Fördelningen mellan sådana man är stolt/nöjd över att ha varit med och sådana man ångrar, har ändrats. Till det sämre. Och vill ni veta varför? På grund av solglasögon. En människa kan verka smart, medveten och normal, men det är inte förrän man ser deras solglasögon som man kan vara säker. Vanlig Svenssonklädsel kan de allra flesta hantera. Där går de som en ulv i tillräckligt tighta byxor och oansenlig tröja och verkar någorlunda okej (vilket ibland är allt som krävs).

Det är inte förrän solen kommer fram som detta riskerar att avslöjas:



Och då känner man sig dum.

My true life story


fredag 30 juli 2010

Twitterfail

Arrogansen bland de så kallade elittwittrarna är nästan skrämmande. Därför var det kul att mötas av denna status i morse:

torsdag 29 juli 2010

She was what the kids would call a slut, which is a terrible thing to say about someone who's just died, but apparently there's no denying she was one

Förlåt att jag lät så bitter, jag ångrar faktiskt det. Fantastiska nyheter: Chris Lilley kommer med en ny teveserie 2011! Ja'mie kommer att vara med! Hoppas även Mr G. Han slår Larry David, Valerie Cherish och Michael Scott anyday.

Den förlovade tvåsamheten

Jag och lillasystern skulle ha Spung-maraton i dag. Hon kunde denna vecka eftersom mannen hon delar lägenhet med, sambon, var på festival. Lite trist när människor endast vill träffa sina vänner/syskon när den ena halvan av enheten är bortrest, men mkey.

Ja, men så ringde han henne i natt och smågrät över att han saknade henne så. De hade varit åtskilda i fjorton timmar. Hon satte sig genast i bilen, klockan tolv på natten, och sex i morse var de åter förenade i Nyköping. Sedan började hon jobba klockan nio. I would do anything for love, but I wouldn't do that.

Det blev senare ganska uppenbart att hon inte längre var så sugentevekväll. Nå, det struntade jag faktiskt i. Åkte dit och kände mig smått obekväm mittemellan sexscener på teven och de två som skedade, på gränsen till gafflade, så himla nära. Och jag fann ett papper där de skrivit ned sina fingerstorlekar. Det som är förvånande är att min syster tydligen använt måttband. Med hennes förlovningshistorik borde hon väl ha memorerat storleken nu?

Anyway, mamma tror det och jag tror det: snart blir jag nog moster. Kul. Mamma hoppas att barnet ska få heta Tindra om det blir en tjej.

Rusty pipes

Just det, pappa vill att jag ska dejta en rörmokare på hans jobb. Yey or nay? I WOULD, men alltså var det något jag lärde mig av österrikarepisoden så var det att distansförhållanden inte funkar. Jag är tveksam.

Jobb

Jag dricker rödvin och jobbsöker. En ganska dålig kombination, gissar jag. Men jag blir hemskt skrivsugen efter några klunkar, och de personliga breven blir definitivt personliga (efter två glas tenderar de även att bli ganska privata). Jag gissar att min ansökan står ut hos arbetsgivaren. Sedan kan min metod förstås inte konkurrera med de riktigt skickliga och innovativa. Som Nio till fem som skickade ett foto där hon höll i en skylt som det stod "Hej! Jag vill ha ett jobb!" på. Jikes. Hur kommer man på något sådant? No shit Sherlock att hon fick jobbet. Men så är hon också copywriter. Det får jag trösta mig med. Skål.

tisdag 27 juli 2010

No shit Sherlock



Det ovan är det bästa jag har sett på hela sommaren. En miniserie i tre delar från BBC som behandlar Sherlock Holmes på 2000-talet. Sherlock är ironisk, snygg och oväntat rolig. Trailern ovan gör dock varken honom eller serien rättvisa.

Vet inte varför men trots att Sherlock är asexuell och Stuart i Queers as folk den absoluta motsatsen, får jag ändå sådana vibbar. En ny Stuart Jones. Och ett nyförälskat jag.

lördag 24 juli 2010

August - when the clouds roll in


Jag fyllde år för några dagar sedan och nu kan jag som vanligt säga: då vet jag vilka som är mina riktiga vänner! I och med Facebook har man liksom inte längre möjlighet att påstå att man glömde. Det var med berått mod som du inte sa grattis. Bitch.

Nåväl, gråt en flod, bygg en bro och kom över det. Jag fryser just nu. Kan nästan inte tro att det är sant. Tidigare i kväll gick jag på en regnpromenad, och lyckan i det! Förnimmelsen av vad som snart komma skall. Kyla, sovande insekter och omgivningens godkännande när man vill ligga inne och titta på teveserier. Jag kommer att växa och blomstra i oktobers kalla vindar. Tills dess lyssnar jag på min bästa regn- och rusklåt:


tisdag 20 juli 2010

Failed

Hörde just pappa prata med min lillasyster om hennes gnälliga kompis Anna. "Tror du inte hon bara är avundsjuk då? Hon har inget jobb utan studerar och har det knackigt, ingen pojkvän och bor ensam. Precis som om hon vore någon världsmästare."

Del 2, min syster till mig i går: "Jag har ingenting gemensamt med Karin längre. Sandra och jag fikade med henne här om dagen och hon bara pratade om hur hon festade, blev full och jagade killar. Vi ba: 'Okej, nu ska vi gå hem till våra sambos och tvätta'. Så himla omogen".

Vet inte varför detta gör mig obekväm? Men sur, det blir jag.

torsdag 15 juli 2010

Yeah we fucked, bitch so what

Jag borde inte ha kommit tillbaka till Stockholm. Men jag gjorde det. Vi återvände i tisdags, jag och en oidentifierbar klump i magen. Den kvällen ägnades mest åt att gråta och ta kort på mig själv när jag grät. Det är en grej jag har anammat, eventuellt för att jag kollar på Work of art och har insett att de till synes mest meningslösa projekt får kallas konst. Och även för att mina ögon blir väldigt gröna av gråt.

Nästa dag vaknade jag och mådde genast bättre. Jag jobbade, promenerade och sms:ade. Dagen därpå promenerade jag nästan fem timmar i sträck och solade vid vattnet med Alexandra, och trivdes. Sedan kom fredagen. Angelica kom hit och vi sjöng med i Nothing compares 2 u, Against all odds och liknande sorgballader. I didn't cry once! Vi pratade om att åka och bada tillsammans med hennes kille och hans österrikiska gäst på lördagen och jag ba: aah! Och det var det jag gjorde fel, för om vi inte hade bestämt det hade jag inte varit tillbaka i tisdagsmode.

Men nu är vi fortfarande på fredagen. Och jag och Angelica begav oss till Debaser. Efter någon timme kom hennes kille och österrikaren dit (jag kallar honom tysken från och med nu eftersom det går snabbare att skriva). Jag var på toa och Angelica kom in och sa att tysken var snygg och och att jag borde satsa. Jag ba: "Hmmm, really?". Really. Inte så att jag blev blixtkär men så att jag tänkte att han var söt. Vilket kändes mer än nog. Så vi pratade hela kvällen och han var så himla trevlig. Och jag fick prata engelska, och tyska. Han förstod dock bara när jag pratade engelska, vilket var konstigt eftersom hans modersmål var just deachtsch, eller hur det nu stavas. Weirdo.

Framåt tre avfyrade jag repliken: "Vill du följa med hem och kolla på Youtube?". Nice. Vi kollade dock verkligen på Youtube. Han visade österrikiska artister och jag visade Pass this on med The Knife. Jag pratade om Rickard Engfors och han ba: "That's a guy? I don't like this video anymore". Jag förklarade att jag varit besatt av homoerotik i mina yngre dagar och han svarade: "I really hope that's not the case anymore!". Inte som i att: "Hoppas du inte bara gillar bögar, för nu är ju jag här" utan som i: "Eeew". Fast jag låg med honom i alla fall. Twice.

Vi skiljdes åt klockan ett. Sedan tänkte jag på badutflykten som jag och Angelica planerat dagen innan. Vilken spännande dynamik det skulle bli. Eller bara awkward? Intressant i alla fall.

Klockan sju stod jag hemma hos Angelica och åt korv när han anlände. "Godack" sa han till oss och jag kvittrade fram ett avslappnat hej. Han gick fram till Angelica, skakade hennes hand, närmade sig sedan mig - och ville göra detsamma!!! Jag tittade misstroget på honom och kunde inte besvara handslaget då mina händer var upptagna. I was in shock.

Sedan var det bara jobbigt, tror jag. Han typ skämtade och vann hjärtan samtidigt som han knappt tittade på mig. Jag blev allt mer sur, och full. Ändå förnedrade jag mig genom att fråga om Österrikes medeltemperatur på sommaren och annat skittråkigt. Jag försökte om och om igen finna den trevliga samtalstonen som vi hade haft kvällen innan, men den var borta. Nu bar han dessutom beiga turistshorts och ryggsäck, och ändå var det jag som blev dissad.

När vi tog tunnelbanan mot Skinnarviksberget tvingades vi samtala då vi stod bredvid varandra. Jag bara, stumt: "JAG HATAR DIG". Högt: "So, what's Austrian food like?". När vi gick uppför en backe sa jag att jag drömde om rulltrappor, och han sa något i stil med: "Du tränar aldrig va?". Jag körde en lång harrang om att han var taskig och att jag hatade folk som sa elaka saker och försökte komma undan med det för att det var "sanningen". Med skämtsam ton, men ändå. Sedan sa jag att jag FYI var jätteduktig på simning och badminton. Det var inte sant. Men sanningen gör ont anyway.

Berget då. Jag blev en grogghagga. Bitskare och argare för varje minut. Fattade inte att de andra två gillade honom när han var en sådan grisfitta. Alltså, jag fick intrycket av att alla tyckte att han var världens söötaste kille när det redan börjat framträda åtta tumformade märken på mina ben efter hans hårdhänta behandling. Sista droppen var nog när han vägrade smaka min sista droppe, eh, alkoläsk. Han ba: "It's too sweet". Jag ba: yeah right. Jag svalde något jävligt beskt i morse för din skull, remember? Eh, skoja. Men verkligen. Det var ett vänligt erbjudande om dryck, inte ett försök till förhållande. Jag hade redan googlat Österrike och kommit fram till att det inte var värt att starta ett distansförhållande. Jag gillar inte ens att resa. Det var lugnt!

Allt är ganska grumligt nu. Jag sade något till honom och medan jag pratade vände han sig om och sa något till någon annan och jag bara: "I was talking to you!!". Pinigt. Men nu var jag typ pretty pretty pretty mad. Och när han var iväg och fotade ett intressant svenskt träd fick jag veta att han hade flickvän. Att han hade suttit och pratat lyriskt om henne några timmar innan vi träffades och jag lurade iväg honom med löften om Youtube. Visste väl att han var ett svin.

Och när jag läser hit inser jag att det är jag som framstår som freaket. Men jag var väl bara besviken på att någon kan förändras så på några timmar. Jag kände mig utnyttjad, för det gör jag ju varenda gång något sådant här händer. Och så är jag ju inne i den värsta perioden i mitt liv där minsta motgång får mig att bryta ihop. Tyvärr är det inte ens det jag har berättat nu som gör mig ledsen. Shit, det sista jag vill är att vara delaktig i otrohet. Tidigare applåderade jag det för att det utmanade parrelationer, men nu tänker jag bara på hur jävla ledsen den andra måste bli. Men jag kan ju definitivt överleva att det händer, så länge det inte händer mig.

Tyvärr kändes det inte så i lördags. Den där bekräftelsen på att han var en idiot sporrade mig att konfrontera honom. Mest var det kanske en förevändning. Utan den, vad hade jag kunnat säga? "Du ville skaka min hand, fy fan vilken dålig stil"? Minns inte ens vad jag sa. Men det gick lugnt till och jag sa bara att jag tyckte synd om henne. Tror jag. Han höll med lite fåraktigt, och när jag tänker på det får jag nästan dåligt samvete trots allt.

Men vet ni? Mitt nyårslöfte att bli en bitch (eller i alla fall någon som vågar säga ifrån) var inte genomtänkt. Folk kan vara bitchar tillbaka, och det hade jag glömt. När vi satt där började tyskens kompis skälla på mig. Jävligt föraktfullt vägrade han sluta påpeka att jag inte borde lägga mig i. Well, isn't that ironic. Det här minns jag ärligt talat som något TRAUMATISERANDE, för tidigare har jag bara blivit utskälld av föräldrar och en lärare. Det var rätt hemskt, hemskare än konversationen jag hade med tysken. Rejält mycket aggressivare. Det hela kulminerade i att jag sa "men dra då" och han svarade något i stil med "just det, för det var jag som bara följde med". Svaret tog mig btw en timme att skriva ut, för att det fortfarande gör mig illamående. Man kan säga att det senaste året har gett mig issues. Så att höra att någon uppfattade det som att jag var något slags påhäng var inte optimalt för min sinnesstämning.

Precis då kom tysken tillbaka. Var var han under bråket, undrar jag, och vem vet? Kanske bredvid mig, eller vid något ännu intressantare svenskt träd. Nu hade han i alla fall fått tag i en fotograf som kunde ta ett gruppfoto på oss fyra, så han hade något att visa för sina vänner och flickvänner där hemma. Han lade sin arm runt mig och ba: "smiiilez". Jag ba: "buuhuu", eller hur gråtljud nu låter i text. Jag ställde mig upp och grät ännu mer när jag insåg hur full jag var och att jag inte vågade gå ned för berget. Så då åkte jag smärtsam rutschkana ned för berget. Gick till en bänk och satt där och grät i en halvtimme innan jag åkte hem och i princip dog. Jag är i princip fortfarande död. Auf wiedersehen.

söndag 11 juli 2010

"Österriket"





I dag har jag: gråtit. Det ovan är en teaser. Jag bör aldrig dricka igen, that's fo sho. Österrikare är ett no no också för den delen.

söndag 4 juli 2010

It's my blog and I can write what I want to

Jag har varit i Nyköping ända sedan en väldigt ödesdiger tisdagskväll för kanske två veckor sedan. Varför har jag velat dölja det? Jag vet faktiskt inte. Men jag åkte hit för att få dygnet runt-sällskap och hemlagad mat. Nu vågar jag typ inte åka härifrån. Jag har skjutit upp det flera gånger. Pappa har dock fått semester och det börjar bli trångt i lägenheten. Och jag vill bli full tillsammans med mina vänner och slippa ha på ljudlöst när jag kollar Beautiful agony.

Första veckan var bra. Andra veckan var det mitt i natten, och så kom jag att tänka på hur jobbigt det är att inte ha ett fast arbete. Jag tänkte på Peter som tjänar så otroligt mycket och ändå är missnöjd. I mina tankar talade jag med honom och sade något i stil med: "Du borde vara nöjd med livet! Du har ett välbetalt jobb, förstahandskontrakt precis bredvid Globen - och så är du inte olyckligt kähähähähäääär." Där någonstans brast det för mig. Men jag gråter nog sällan över honom, oftast gråter jag för att jag tycker så otroligt synd om mig själv. Älskade lilla gumman som fick utstå hans konstanta, och lyckade, försök att trycka ned mig. Jag försökte någon gång att översätta Eminems "Kim" till "Peter". I stället för textraden: "You really fucked me Kim, you really did a number on me" blev det till exempel: "You really fucked me Peter, but you wouldn't kiss me". Så äcklig han är. Båda låtarna slutar i alla fall likadant: "You were supposed to love me! Now bleed bitch, bleeeeeeeeeeeeeeed!"

Jag har väntat väldigt länge nu på det där ögonblicket då jag skrattar åt att jag någonsin ens gillade honom. Det brukar ju komma efter ett tag, men nu har det gått åtta tag. Ingen förbättring. MISERABLE! Jag har integritet egentligen. Så jag fattar inte att det har blivit så här. Hur kunde jag svansa efter en människa som hittade på att han legat med någon annan för att bevisa att jag visst skulle bli ledsen och gråta om det skulle hända? För att vi var bästisar kanske. Inte bara ihop. Jag har förlorat min bästa vän. Han som jag pratade och mejlade med tusen gånger om dagen när vi inte sågs. Han som jag kunde prata skit om alla andra med eftersom han var helt opartisk och alltid på min sida. Nå, det kan förstås vara en efterhandskonstruktion. Jag minns det som att början på slutet för vår relation var när jag kritiserade hans kusins flickvän. Så det var nog mest mina bekanta jag kunde prata om, inte hans.

Ändå. Det blev väldigt tomt när han försvann. Så här låter det hela tiden inne i mig: "I hate you, I hate you, I swear to God I hate you, Oh my God I love you". Jag fattar att jag inte har någon anledning att känna annat än hat, men någon liten del av mig vägrar låta sig övertalas.

Den där tisdagen höll jag på att drunkna i mina egna tårar. Ja, de rann överallt, och till och med in i munnen, med en sådan fart att jag nästan inte hann svälja. Då var klockan elva på kvällen och jag tog tunnelbanan till honom eftersom han hade stängt av sin mobil. Jag satt där utanför och väntade på att någon granne skulle öppna porten. Jag kastade småsten på hans fönster. Grannen under stirrade och såg ut att överväga att ringa polisen. Jag åkte hem och delade tunnelbanevagn med Whitney Houston-besökare. Efter en desperat halvtimme där utanför. It was not right and it was not okay.

Oh my God, I'm cracking up. Get a grip Felicia!!!

tisdag 29 juni 2010

Libresse

Jag läser igenom många gamla mejl just nu. Påmindes om den här oroväckande konversationen. Läs nedifrån och upp.


fredag 25 juni 2010

Känslan

Så här:



Fast byt ut "christmas" mot midsommar.

torsdag 24 juni 2010

Roman

En bra sak är att jag har börjat skriva på en bok nu. Tre fyllda Word-sidor. Enkelt radavstånd.

Jag tycker att den börjar så himla bra. De som känner mig skulle eventuellt tro att huvudpersonen, Cecilia, är jag - Felicia. Men det är verkligen inte så. De enda likheterna jag hittills kan se är att hon är cynisk, hatar större delen av sin klass, går skrivarlinje, har en före detta pojkvän som heter Betapeter och att hon hätskt argumenterar för sin erfarenhet att tjejer får inte alls ligga automatiskt bara för att de är tjejer.

Whatever. Jag har faktiskt självinsikt nog för att inse att en biografi inte skulle intressera någon. Nyss läste jag dock igenom gamla utkast och påmindes om det mest romantiska jag någonsin har gjort. Jag var dödskär i min granne (som var kär i sig själv och en tjej han träffat en gång på Debaser, i den ordningen). En kväll var han hemma hos mig och jag erbjöd honom en körsbärshalstablett. Han stoppade den i munnen men spottade snart ut den och lade den på mitt bord. Den smakade "äckligt". När han hade gått bändade jag försiktigt bort tabletten och lade den i en liten ask. Jag sparade den i ett halvår.

Den historien tycker jag är söt, och jag kunde använda mig av den i boken. Att jag sedan, vid ett särskilt olyckligt tillfälle, slickade på halstabletten kan jag utelämna.

Everybody's happy nowadays

Inte för att överdriva men det känns oftast som att jag badar i en pool fylld med kokande tårar. Men det kanske är sommaren som dödar mig? Inte bara det att jag avskyr värme, solsken och insekter utan också att alla i min omgivning älskar det. På hösten är folk på lite mer normalt humör. Just nu är de galet lyckliga, och skillnaden mellan dem och mig blir väldigt tydlig.

torsdag 17 juni 2010

Mama's been real real bad

När jag tittade på Spung för första gången noterade jag en bra låt. Den var morbid och hade mixats ihop med Prodigys Firestarter. Man kan med fördel ignorera videon när man lyssnar på detta klipp:



Senare insåg jag att det var en Eminem-cover. Och i dag fick jag veta att Bonnie & Clyde är en fortsättning på Kim (ursäkta den usla stavningen, it wasn't me):



KIM! Varför lyssnade jag på It's not right but it's okay med Whitney Houston i ett år när jag borde ha lyssnat på det här? "It's not right but it's okay. Close the door behind you, leave your key. I'd rather be alone than unhappy" versus "Don't you get it bitch, no one can hear you? Now shut the fuck up and get what's comin to you. You were supposed to love me. {*Kim choking*} NOW BLEED! BITCH BLEED! BLEED! BITCH BLEED! BLEED!"

Fast det är inte den delen jag gillar mest, det är i stället:


Inte för att försvara hustrumisshandel/mord men Gud vad jag känner för honom. "Oh my God, I'm crackin' up. Get a grip Marshall."

Ett tips, om man liksom jag är elva år efter.

måndag 14 juni 2010

En kråka i halsen

Sara påminde mig om en scen när Gulletussan sitter hos en terapeut och bortförklarar sin gråtiga röst med en "groda i halsen". Något liknande hände mig för ett tag sedan, fast det kändes mer som en kråka. Vi tvingades läsa upp små texter som vi skrivit under lektionen. Jag återanvände det jag nämnde här någon gång, att jag sagt att jag gråtit mer under Six feet unders säsongsavslutning än jag antagligen skulle göra på min mormors begravning. Ett kul skämt. Men jag blir hemskt nervös av att prata inför folk. Så framåt slutet uppstod en nervös kråka i halsen som fick min röst att brytas. Jag var ändå precis klar, så jag tyckte det var okej. Alla har vi inte gått rätt och rik i tre år. Jag tittade upp för att motta uppskattande, eller i alla fall hövliga, skratt, men vad som i stället mötte mig var förskräckta blickar. Läraren som försökte trösta mig. Som att jag hade skrivit en gråtig text om min mormor som jag gärna ville läsa upp för klassen, som stod mig så nära.

Usch.

2 ÅR TODAY!

I dag är det två år sedan jag och Beta P träffades. Det var på Marie L. Dagen till ära har jag blockat mig själv från Last.fm. Jag orkar inte längre sitta och vakta och undra varför han inte har spelat någon musik på hela kvällen. Och skulle det i framtiden någon gång stå att han har lyssnat på Lars Winnerbäck så kommer jag förstå att han slutligen har träffat sin nya tjej och bli ledsen. Liksom, du bytte Animal collective, Of Montreal och Final fantasy mot Lars Winnerbäck!? Jag gråter i förväg.

Förresten så skrev jag något i min essä om att Spung innehöll ovanligt mycket bra musik. Hon som hatade allt anmärkte då: "Vad menar du med bra musik? Det betyder ju olika för alla. Det är så subjektivt det där :-)". Håller inte med. Ratatat är bättre än Ratata. Oavsett vad din mormor tycker så är de det! Det är en objektiv sanning. Och här kommer en annan: jag hatar kritik :'-(. Orkar inte mer.

söndag 13 juni 2010

I thought I'd come by

En sak som är bra med sommaren är att många ställen börjar ha gratis inträde ända till klockan tolv. I fredags lade jag noll kronor på att få höra Pass this on och Final fantasy spelas ute. Jag dog? Ropade till Anna på dansgolvet: "Du är transvestiten och jag är Olof! Nej, vi byter!". Honestly.





Inget slår Pass this on. Mitt stoltaste ögonblick är en gång på Ikea för många år sedan. Jag bar tröjan ovan och killen i kassan stirrade konstigt, och var så paff att han inte märkte att jag försökte få betala. Sedan bondade vi lyriskt över min tröja och det var världens bästa känsla. Fast sedan fick jag betala ändå.

En annan sak som hände var att några engelska journalister kom fram till oss. Som jag förstod det ville de att vi skulle ställa upp på en bild som skulle representera singelstockholm. Vi skulle stå tillsammans med en man. Jag tror jag vet varför de gick med så självklara steg mot mig, och det var för att jag bar ett leoparddiadem. Visste att det signalerade desperat cougar. Kommer inte använda det igen.