Vikt

Blev så provocerad när jag såg en på
Instagram som tipsade om en jättebra restaurang, "och för en gångs skull har jag inte ens ångest över kalorierna jag tryckt i mig!"

Är det alltså på den nivån? Har folk dåligt samvete när ätit MAT? Shit. Egentligen tycker jag nog att är man så ätstörd bör man hålla det för sig själv. Det hjälper i alla fall inte mig att höra sådant.

Och ändå ska det här typ handla om att jag också har sådana hjärnspöken kring vikt. Jag kan inte prata om det IRL överhuvudtaget, det är för känsligt. Ändå sedan jag var barn, smal och mamma var på mig då och då om att jag vägde för mycket.

Jag följer några kroppspositiva och många texter handlar ju om att vi måste sluta vara så öppet ätstörda. Ändå verkar inte gemene man kunna ta till sig detta? Det är helt sjukt på jobbet. Nån är "duktig" för att den inte tar en tårtbit. Det bantas hejvilt och tyvärr förväntas man jubla när de tappat kilon. Utan att jag alls har frågat berättar folk i lunchrummet hur många kalorier det och det innehåller. Jag vill ju aktivt ALDRIG lära mig om kalorier, mått eller vikt. Jag har inte vägt mig på tio år.

Nu när jag är gravid verkar det dock vara nödvändigt med vägning då och då. Jag accepterar det men vill inte att de berättar vad jag väger. Förra veckan råkade jag dock se siffran, och jag fick en chock. Det där kan inte vara en hälsosam siffra. Och, tja, jag är inte hälsosam heller. Jag äter godis eller snacks varje dag och hatar motion. Jag önskar bara att jag inte hade sett den där siffran utan i stället bara fått fortsätta köpa större storlekar utan den där helvetes siffran blinkande i bakhuvudet. Det där behövde jag inte veta.

Språkstörning

Har även tampats med ångest över John-relaterade grejer. Han har varit rätt sen med talet så vi övertalade BVC om att få en remiss till logopeden. Väl där sa de att han var så liten än så det gick inte att säga något, förmodligen var det ingenting.

Över sommaren började han prata sååå mycket mer, om än otydligt, och vi tyckte att saken var löst. Peter gick ändå på uppföljande avslutningssamtal hos logopeden eftersom de rekommenderade det.

När han kom hem därifrån hade John fått en preliminär DIAGNOS. Peter var nonchalant kring det hela och nämnde det efter ett tag i förbifarten medan han stressat letade efter jobbmobilen. Jag däremot, undrade: WTF?! "Vi har fått papper, du får läsa på själv. Jag har bråttom nu."

Så ja, jag läste på, och googlade sedan så klart. Den språkstörning som logopeden misstänkte lät för jävla allvarlig. Inte direkt något man snabbt ögnar igenom och sen inte tänker så mycket på. På nätet kunde jag läsa om speciallärare, specialförskolor, problem med att få vänner, dyslexi och samband med adhd och autism.

Jag smsade diagnosen till min mamma som ringde upp och sa att hon "finns där". Till och med pappa ringde upp när nyheten nådde honom. "Det här tar vi oss igenom för Johns skull."

OM jag ringde Peter och undrade vad fan logopeden sagt egentligen? Han blev också förbannad när han läste på och insåg vilken allvarlig diagnos hon slängt sig med. Jag ringde till henne för att försöka förstå och hon bad om ursäkt för att hon kanske oroat oss. Men jag förstår ändå fortfarande inte om vi bör vara oroliga. Jag är det.

Från och med årsskiftet ska vi gå till logopeden två gånger i veckan med John. Det är mycket. Och det har jag btw inte nämnt för min chef än...

Nu hoppas jag bara att det ska gå bra för min älskade son! Innan hade jag liksom tagit det för givet. Och jag tyckte det var jättegulligt att han kallar sin mormor för "foffo". Nu får jag bara ångest när han säger det.

Gravidillamående extreme

Fy vad dåligt jag har mått! Förra veckan var sämst hittills. På onsdagen skulle jag på första ultraljudet. Kräktes på morgonen och mådde piss. Gick mot tunnelbanan och 100% ghostade föräldrar från Johns förskola som jag mötte på vägen och ville småprata med mig. De såg mig, hälsade och skulle åt samma håll. Jag saktade in på takten och undvek ögonkontakt tills de fattade vinken. Hade sån extrem ångest över att vara ute bland folk samtidigt som jag mådde så pass illa. Efter en tunnelbanestation hoppade jag av och åkte hem igen. Ställde in ultraljudet.

I måndags var jag hos doktorn och blev sjukskriven ytterligare en månad. Jag skrev ett långt ursäktande mejl till min chef och vågade sedan inte gå in på mejlet de följande två dagarna. Till slut tvingade jag mig själv att logga in - och då hade han inte svarat! Jag måste nog uppfattas som den sämsta anställda någonsin. Jag fick honom som chef när jag kom tillbaka från föräldraledigheten och sedan dess har jag vabbat eller själv varit sjuk minst varannan vecka. Det är pinsamt. Och nu detta. Thank God att jag jobbar på en myndighet.

Är i vecka 13 nu btw, i min app står det att jag mår fantastiskt nu och att jag och min partner bör gå ut på restaurang och fira det.

Random folk

Det här är intressant. Jag är väldigt restriktiv med vilka jag följer på Instagram. Jag snokar dagligen på diverse kändisar men de känns sällan värda att följa. De enda jag följer är vänner och bekanta, ett par bloggare som inte vet vem jag är men som jag följt genom åren och så ett par kändisar.

Tre personer hittar jag som inte är antingen gamla bloggare eller vegorecepttipsare.

Edward Blom
Cissi Wallin
Hon som 9-5:s pojkvän var otrogen med

Ganska random om jag får säga det själv. Cissi kommer dessvärre att ryka nu när hon har fått sitt barn, jag var mest nyfiken på lajvförlossningen. Så kanske finns det plats för en ny? Kanske... han som vann Bachelor i säsong 2? Eller programledaren i Bolibompa? Could be anyone really!

Titta vad mycket pengar jag har!

Finns det något drygare än folk som på allvar postar sina bostäder på sociala medier med ett glatt "Kom och köp!" och de sen visar sig kosta fem miljoner? Jag ryser. För inte tror de väl på allvar att just någon av deras vänner och bekanta ska köpa läggan? Näää. Det är bara en uppvisning. Och en spottloska i de flesta mindre bemedlades ansikte.

Så känner jag iaf :).

Hur jag bor

När allt känns rätt bra dyker alltid nåt upp som jag måste älta. Har små topics i bakhuvudet att dra fram så att jag aldrig kan känna mig riktigt tillfreds.

Men den här grejen oroar mig ganska konstant, och är återkommande så fort jag har tid att tänka på det.

Vi flyttade ju till hus för ett år sedan. Och jag vet inte om jag trivs.

Har inte klarat av att säga det här till någon annan än Peter. Det känns så jävla hemskt att vi kanske gjorde ett misstag. Oåterkalleligt också eftersom det blev budkrig och vi köpte till överpris samtidigt som priserna nu har sjunkit. Vi kommer liksom inte härifrån. Huset var billigt men har svinhög hyra, det har inneburit att jag nästan går back varje månad. Hur det ska gå ihop med föräldrapenning vill jag inte ens tänka på.

Trean utan hiss hade jag kanske inte stått ut med att hyra mer. Men Vällingby var fan så mycket trevligare än området vi bor i nu. Jag blir deppig av industriområdet och motorvägen som ligger så nära oss. Gängen som driver runt och spottar på golvet på tunnelbanan och skriker efter en. Sorry men jag får fan panik av tanken på att John ska växa upp i det. Den lååååånga färden till jobbet varje morgon i skakig gammal tågvagn som är så högljudd att man inte kan lyssna på podd eller musik. Förskolan där de har en utflykt per år och ingen egentlig pedagogik. De många grannarna som inte hälsar, jag har i och för sig också slutat.

Nej, jag vet inte. Jag bara trivs inte alls. Huset är mysigt MEN det springer råttor i väggarna som skrämmer ihjäl mig och det är insekter och flugor och skit hela tiden som får mig att tappa sugen helt.

Jag vill kanske flytta tillbaka till Nyköping. Utnyttjar inte storstaden överhuvudtaget längre. Vill kunna cykla till jobbet och kunna gå ned till centrum. Ha en jävla person i alla fall som kan ställa upp som barnvakt. Mina föräldrar ska dock, till min stora sorg och förvåning, flytta ifrån staden så fort pappa går i pension.

Peter vill flytta tillbaka till sin hemstad. Han älskar det stället på ett sätt jag tycker är sjukt. Jag har väl i alla fall 60% hatkänslor för Nyköping. Men Peter prenumererar fortfarande på lokaltidningen och är livrädd för att John inte ska ha samma dialekt som han.

Där har han tusen vänner och jag skulle bara bli ett bihang som följer med. Ingen chans att träffa egna kompisar i en så liten ministad där alla redan känner varandra osv osv. Där skulle jag ruttna bort. Min nya stad skulle åtminstone behöva ha ett Lindex.

Kan någon bara... bestämma nåt åt mig?

Jag pratar om... barn

Jag är så sugen på att blogga ibland men något tar emot. Jag tror att jag på något sätt skäms för att jag fått barn och nu är det svårt att skriva om annat eftersom det tar upp så mycket tid. Jag sviker mitt gamla jag som inte skulle ha barn/inte trodde jag kunde få barn och som surade över alla som pratade om BARN. Måste dock säga att jag älskar att läsa om barn? Och jag lyssnar på förlossningspoddar varje morgon och gråter på tunnelbanan.

Nu ska jag ha ett till BARN. Jag är bara i vecka 9 så jag har egentligen inte tänkt säga något på länge men eftersom jag mår så sjukt illa blir det svårt. Jag åkte till jobbet, första dagen efter semestern, i måndags och var kräkfärdig redan i Skärholmen (jag ska till Hötorget). Den senaste månaden har jag lämnat hemmet tre gånger.

Väl på jobbet lyssnade jag yrsligt på när folk berättade om sina semesterresor, ofta tre gånger i rad då det dök upp nya personer som ville höra. På lunchen sov jag en halvtimme då Postafen gör mig neddrogad. Jag tänker till och med i slowmotion. Sedan vidriga långa tunnelbaneresan hem och den plötsliga tanken: varför i helvete ska jag plåga mig så här? Ingen kommer tacka mig!!! Good girl gone bad. Så jag sjukanmälde mig, berättade för chefen och ska på måndag förhoppningsvis sjukskrivas i ett par veckor. Så nöjd med det! Samtidigt som jag förstås föreställer mig att alla på jobbet hatar mig nu. Och det är inte helt omöjligt att de faktiskt gör det.

Kejsarsnitt kommer jag definitivt kämpa för att få denna gång. Och jag är redan rasande över att Peter är så pass blodkänslig att jag kommer få gå igenom det själv. Samtidigt hade jag själv aldrig i livet kunnat vara med på någon annans operation.

Kom ut ikväll skrev att vi snart åldersmässigt närmar oss skilsmässoperioden. Jag undrar om jag och Peter hade varit ihop om vi inte hade haft barn? Vi har haft stora bråk och jag har fått sån jävla panik av tanken på att det i princip inte går att göra slut; vårt billiga hus som gått ned i värde skulle inte ge oss ett öre tillbaka samtidigt som jag sumpat alla ködagar i hyreskön. Varannan vecka. Få flytta till nånstans utanför Södertälje för att ha råd att bo nära varandra för barnens skull. Sitta ensam hemma eftersom man tappat kontakten med många vänner och de flesta har fullt upp med sitt. WÄÄÄ! Nu vill jag faktiskt vara ihop med honom och de få stunder vi får vara ensamma är jättemysiga - men ofriheten i att inte riktigt kunna (TYP) göra slut är skrämmande när man tänker på den. Just i Stockholm är man ofriare än någon annanstans, eftersom boendesituationen är katastrofal.

Okej, upplyftande! Fokus nu på att John ska få ett syskon och att han förmodligen kommer att älska det. Till slut. (Han har fobi för småbarn och mår dåligt just nu på förskolan då extra många just småbarn håller på att skolas in).