fredag 7 november 2014

När jag var på en fest

Jag var nyligen på en kollegas födelsedagsfest. För det första hade jag en ny guldjacka på mig som var för tight. Den sprack fem minuter in på festen. Eftersom jag bara hade ett spagettilinne under fick jag fortsätta mingla med det 20 centimeter långa hålet i ryggen. Det sprack fem centimeter per timme så det blev en rätt kort kväll.

När jag satt i soffan och försökte dölja hålet i jackan kom det en katt. Jag älskar katter men den här luktade tyvärr inte gott.  När jag tittade på den för att få kontakt ryggade jag till. Jag hade aldrig sett en sådan katt förut. ”Vilken fin”, sa jag. ”Jag har aldrig sett en sådan ras förut, vad är den för något?” Svaret kom långsamt: ”Det där är Nisse, som jag har berättat om. Han har en tumör i ansiktet.”

Lite senare: ”Akta er nu, det ser ut som att Nisse kommer nysa och då sprutar det blod från näsan!”

Min kollega berättade att katten inte skulle bli bättre och att han led men fortfarande hade livslust. Jag blir deppig nu igen när jag skriver om den här katten - och stämningen på festen var inte super. Då hoppade dock någon in och föreslog att kollegan skulle öppna sina paket.


”Och det första är från Felicia! Åh… strumpor med katter på.”

Trött på feminism

De senaste åren har jag totaltröttnat på feminism. I de kretsar jag rör mig (främst på nätet) är manshatet en accessoar som passar till allt. Jag blir riktigt trött. Vill dock jämföra det med Miguel, Håkan Hellström-låtar och Paradise hotel. De här orkade jag länge varken lyssna eller titta på eftersom de var så allmänt hajpade, men när jag till slut gav dem en chans var de FANTASTISKA (Miguel särskilt när han simulerar sex på Berns scen, Håkan Hellström ibland när man är dumpad och Paradise hotel alltid).


Jag är ju feminist och har varit det sedan tonåren. I de här sammanhangen vill jag dock varken prata om det eller lyssna på det mer. Hemma i Nyköping där folk fortfarande väljer färg beroende på kön? Okej, vi kan väl prata då.