Nytt inlägg

Hej hej. Ligger här med rosiga, hettande kinder och våndas. I fredags var nämligen återigen min sista dag på gamla jobbet, och om jag förra gången fick biljetter till Twilight så fick jag denna gång tre kilo godis som avskedspresent. Har ätit upp ganska mycket av det i dag. När jag råkade se mig själv i spegeln för några timmar sedan undrade jag: "Vad är det där för frodig kvinna?". För första gången sedan högstadiet bär jag nämligen dessutom en vadderad bh. Som på skoj. Annars brukar jag ofta genomsöka Lindex och Twilfit i jakt på minimizers för a-kupor. Ett platt byst är väl kanske det snyggaste och mest editorial jag kan tänka mig.

Lyssnar även på spellistan "Till Felicia" som jag fick för ungefär ett år sedan. Tänk att jag fick bli ihop med den fantastiska människan. Min sommar var världens bästa sommar. Jag blir rädd när jag tänker på hur det hade varit om jag fortfarande varit ihop med de förlorare jag tidigare hängt med. Efter några år hade jag liksom till exempel kommit att tänka att Beta-P inte var så tokig, utan snäll, och att han inte förtjänade mina hårda ord. Sedan påmindes jag om att han i slutet valde att ha på sig gummihandskar när vi hade sex för att jag var smutsig. Och enbart faktumet att Martin sa att att han tyckte det var jobbigt att jag var längre än han borde ha fått mig att dumpa honom. Äckliga, äckliga svin.

Nu har jag börjat jobba igen. Webbredaktör denna gång. Det är en sådan lättnad. Hade börjat tänka den där hemska tanken att jag aldrig någonsin skulle få jobba igen. Obetald praktik via Arbetsförmedlingen på sin höjd. Och alla dumma människor som hela tiden undrade hur det gick... Jeez. Eftersom detta är ett vikariat bävar jag redan för slutet av december.

Hoppas på att börja skriva här igen! Har hänt några saker sedan sist. Till exempel ska min tvåbarnsstyvmamma till lillasyster alldeles snart flytta till Haninge. Men det där kan vi ta sedan. Hej så länge.

P.S. Väldigt bra ny blogg: http://tastedick.blogspot.com/

Freedom

Jag har varit småsjuk från och till sedan förra fredagen. I dag försvann Peter iväg på en skivletarresa och jag skulle träffa min syster och gå på stan. Hon svarade emellertid inte på några av mina samtal och när jag sms:ade henne fick jag slutligen svaret: "Bella e sjuk... Hon ligger :( //Peppe". När hon blir förkyld får alltså nya pojkvännen kliva in och avboka hennes schemalagda aktiviteter. Fast först efter att man har testat att ringa tre gånger.

Detta fick mig och min kropp att resignera. Fuck stan och utomhusluft. Jag tillät förkylningen och halsontet att bryta ut på riktigt, så ligger jag här i några dagar med Jonathan Franzen och "16 and pregnant" som enda sällskap. Önskar bara att jag hade gått och handlat mat först. Detta är jag sugen på:

1. Fryspizza som man lägger vitlök och coctailtomater på, och gör tillhörande egen dippsås till.

2. Guaccamole.

3. Läsk.

4. Ostbågar.

5. Pastasås.

6. Semla.

7. Kött?

I detta vegetariska hushåll kan jag känna att jag borde passa på att laga till en jäkla stek när jag är ensam. Fick smeknamnet "Skinkdamen" efter att ha tagit in kött i lägenheten en gång på fyra månader. Samtidigt fick jag rätt ont i magen när jag frossade i djur i julas. Och jag har till och med börjat se lite föraktfullt på människor som skriver på Twitter att de suktar efter kalvsidor och lammbiffar. Jag skulle vara en fantastisk människa om jag lade ned de cirka två köttätartillfällena som jag unnar mig varje månad. Inget körkort, källsorterar numera nitiskt, endast ekologiska varor trots att jag inte har råd o s fucking v. Vem är jag.

Är inte det ditt ex?

Så sjukt trött på att se min killes jäkla ex kommentera och likea hans statusar på Facebook. Så nu blockade jag några av dem! Bieffekten blir ju att de inte kan se mig heller och att det verkar som att vi gjort slut... Men just nu känns det bra! Dock att jag just upptäckte att det fortfarande står att fyra personer gillat en status, men när jag klickar ser jag bara en person = jag kan ganska lätt själv räkna ut vilka som klickat där.

GAAAAAAAAH.

Synd att alla mina relationer slutat i hat. Annars hade jag ju definitivt kontrat på något sätt. Men nu är den enda jag legat med på min vänlista den jag glömde mitt halsband hos för några år sedan. Och han var så o-på att jag fortfarande inte fått tillbaka det.

Jag vet jag har problem

Förrförra fredagen skulle min kusin komma hit och dricka vin. Man skulle kunna tro att den lättvindigt tilldelade informationen: "Ja, jag har ju alltid varit släktens favorit" var kvällens chocker. Men nej. Jag, mormors fjärdehandsval, sänkte nivån ytterligare några snäpp.

Ni kanske vet att jag ofta haft ångest över att min tre år yngre syster länge haft sambo, radhus, bil, körkort och fast jobb? Det började med att vi fick vår första mens ungefär samtidigt och sedan dess har hon alltså gått om mig med råge.

Jag har alltid tänkt att hon borde få uppleva singelår (-månader/-dagar) innan hon blir alldeles fast med bebisar hon skaffat tillsammans med Ronny, Conny och Sonny. Och Donny. Testa att bo i en stad som består av fler än tiotusen nära besläktade invånare.

Så för en månad sedan dumpade hon sin sambo efter att han blivit full en gång för mycket, skrikit en gång för mycket, knarkat en gång för mycket. Jag var så glad! Min syster skulle flytta till Göteborg, kanske plugga, definitivt bli tio år yngre till sinnet. Vi kunde typ mötas i ömsesidig förståelse och mentalitet.

Dock.

Två veckor senare var hon ihop med en tvåbarnsfar som låg i skilsmässa. Vi kan kalla honom Poppe, för han heter det om man byter ut O mot E. Han bor i Stockholm så jag fick snabbt träffa honom. Vi sågs på Ikea. Han var en timme sen eftersom han varit trött på morgonen, och i sin tunga hade han töjt ett hål som var en centimeter i diameter. Vi pratade inte jättemycket men han skjutsade mig till Skärholmens tunnelbana och vi båda tycker illa om kaffe trots vår ålder. Vi kom överens!

Nu till det konstiga då. På kvällen fick jag det gåtfulla sms:et: "Vad händer i kväll :)? Kram." Okänt nummer, men Hitta.se avslöjade att det var Poppe.

Fredagen därpå var fredagen då min kusin var här. Hon var inne på toaletten och jag var inne på mitt nionde glas vin när jag såg ett nytt meddelande på Facebook. Poppe skriver: "Hej hej. Hur är det med dig då ;)?"

Den där smileyn avgjorde det. I panik ringde jag min mamma för att höra om hon visste om Bella var i Stockholm, och i sådan fall kanske var där och var medveten om att han kontaktade mig. "Nä, Bella sitter här bredvid mig, vill du prata med henne?" "Ok", hann jag säga innan jag chockat slängde på luren. Bella ringde så klart upp och när jag svarade sa jag att det var mamma som, precis som vanligt, råkat klicka bort mig med sina klumpiga fingrar. Sedan undrade hon vad jag ville och jag improviserade och sa att vår kusin satt där och att hon ju skulle gifta sig i augusti, och visst skulle väl Bella och hela vår familj komma då? Det tyckte hon vi borde. Bra, sa jag, och lade på. Sedan: "Linn, visst ska du väl bjuda min familj på bröllopet?" "Ja, nu får jag ju göra det", svarade hon.

Ångesten över flirtandet från min systers killes sida fortsatte bekymra mig. Så pass att jag ringde min mamma och bad henne att gå någonstans där min syster inte skulle höra. "VILL DU INTE ATT BELLA SKA HÖRA? OK, JAG GÅR IFRÅN HENNE NU OCH IN PÅ TOALETTEN." Suck. Ja, och så berättade jag allt för mamma och hon förfärades och vi visste fan inte vad vi skulle göra. Varför var han tvungen att bli kär i mig? Mamma grät lite över att det alltid ska vara så svårt.

På söndagen fick jag ett nytt mejl från Poppe.

"Du... får jag fråga dig en sak?"

Eek.

"Lite svartsjuka är ju alla, men du tror väl aldrig Bella skulle gå tebax till Markus va? Får en liten klump i magen när hon e där och så :(... Tycker om henne så mycket :D bästa tjejen jag träffat i hela mitt liv :$"

Skammen i mig då. Ryser fortfarande. Särskilt när jag erkänner för mig själv att jag är lite lite besviken. Am I not hot?

1. Berätta om dig själv

Min telefon är alltid på ljudlös – men jag upptäcker nya sms inom fem minuter eftersom jag kollar mobilen så pass ofta. Förresten så känner jag mig alltid väldigt ödmjuk när jag kallar min Iphone för ”mobil”. Åratal av väntan på att olika personer ska höra av sig har fått mig att frukta en mobil som har ljudet på – den ihärdiga tystnaden och frånvaron av meddelandesignal. Ibland unnar jag mig själv att inte kolla mobilen på flera timmar. Då tänker jag att jag kommer att ha flera olika missade samtal och sms att glädjas åt på en gång. Om displayen visar noll missade samtal kan jag nästan börja gråta.

Jag tycker att det finaste man kan göra är att våga leva ut det man känner. Alltså, det är fint att skrikgråta med i texten till Kim, att sitta utanför sitt ex hus och kasta sten på fönstret tills han öppnar, att hämnas på de som aldrig älskade en. Det är vackert ju, poesi. Eller snarare: filmiskt. Jag blir så stolt när något i mitt liv skulle platsa i en film. Min sommar = en film. Hämnd är inte alls en lat form av sorg. Det är kanske den skönaste känslan jag vet.

Om jag bara får ett bra jobb nu så känns det som att jag kommer att bli en genuint lycklig människa. Trivs med allt annat runt omkring mig. Fast i dag höll jag i och för sig på att hoppa ut ur fönstret när min mamma insinuerade att min lillasyster är mycket smalare än jag.

Jag avskyr bloggen som jag snodde denna lista från.

The spirit

I dag var den sämsta dagen på mycket länge. Var på en jobbintervju som absolut inte hade kunnat vara vidrigare. Har inte ens kunnat berätta om den för någon - försöker blocka den i mitt huvud. Men denna rekryterare? Vilken genuint äcklig och osympatisk människa.

Sara: Ta inte åt dig, han har säkert en liten kuk.

Jag: Det var en tjej. Och hon har en stor slapp vagina.

Jajaja. Ja. Bra grej = att jag var rätt dryg framåt slutet. Jag tror att om jag inte haft i bakhuvudet att jag kanske ändå ville ha jobbet så hade jag på riktigt rest mig upp och gått. Och det gillar jag. Är liksom ganska nöjd med mitt CV nu så kanske fuck off om du är en otrevlig pissmyra?

Trots fattigdom beslutade jag mig för att unna mig själv allt jag ville ha inne på ICA Globen. Pantade läsk- och ölburkar innan. De tillsammans med VISA-kortet köpte: potatis- och rostbiffsalladssmörgås (äter falukorv till lunch, antagligen för sista gången i mitt liv då jag flyttar ihop i helgen), mango, färdigstekta pannkakor, jordgubbssylt, Daimglasstrutar och halloumi.

Och plötsligt är jag rätt nöjd ändå. Känner att denna motgång väckte kämparglöden i mig. Inte så att jag tänker börjar skriva en roman för att visa henne, men för att jag typ vill gå upp i en match mot henne och slå ned henne.

Dancing on my own

Felicia: Peter, visst sa du att du hatar Robyn? Har du alltid gjort det?

Peter: Ja och ja

Felicia: Hahahahaha

Felicia: "Robyn avslutade årets Access All Areas i Hörsalen. Det är sent, jag är trött efter ett par intensiva dygn med väldigt lite sömn och dessutom är jag inget Robyn-fan. Således kollar jag bara in den blonda sångerskan en liten stund och Hörsalen är, inte oväntat, full av folk. Jag lägger märke till att CD0ASS-basisten dansar järnet till Robyns musik i mörkret och ljudet är volymstarkt men rent."

Peter: Jag vet

Peter: Har läst den

Peter: Jag var sjukt full

Demolition

I fredags skulle jag få se mitt tonårslivs främsta idol Patrick Wolf. Han ligger signad på Peters jobb så jag skulle få gå in gratis - vilket innebär att Peter skulle följa med mig trots sin aversion mot fioler. Innan det skulle han på en fest som började elva på förmiddagen. Insert varning om att han nog skulle vara ganska full när vi sågs vid åttatiden på kvällen.

Well. Halv nio ringde han. Oförmögen att berätta var han var, och med "mjau" som frekventare svar än människoord. "Är du på röda linjen?" Mjau. "Gröna?" Mjau.

Till sist möttes vi, och jag chockades. Han var helt borta. Jag blev väldigt orolig när han sluddrade och visade tecken på att vara medvetslös inom två timmar - tänk om vi inte skulle bli insläppta på Debaser!? Men det löste sig. Sedan köpte jag alkoholfri öl, som jag hällde i glas, och höll honom under armen. Regular mom! Efter det gick Patrick på scen och då lämnade jag Peter. Regular fangirl!

När jag någon timme senare letade efter Peter såg jag honom sitta och prata med någon han lärt känna i baren. De hade beställt två glas vin var.

Spola fram någon timme och vi hade tagit en taxi hem. Peter slängde sig på en parkerad bil, vilket gjorde ont i mitt hjärta, som minns pappas vredesutbrott så fort man var i närheten av hans Alfa Romeo. Vi hörde någon granne spela Michael Jackson och vi dansade utanför. Jag försökte släppa loss men det var svårt på två glas vin. Våra totalt olika nivåer kändes som ett problem. Jag kunde inte utstå en till av hans tungkyssar på mina kinder utan att öka berusningsgraden. Därför nappade jag på Peters berömda sista ord: "Ska vi kuka ur?".

Jeez. Resten av den natten var ej okej. Först en okontaktbar Peter som låg i fosterställning med huvudet i mitt knä. Sedan jag som mådde dåligt. Jag som satt på balkongen för att slippa höra honom må dåligt. Jag som mådde dåligt. Ligga påklädd i sängen och hoppas på en ny dag.

Jag minns att jag vid ett tillfälle, kanske vid tvåtiden, allvarligt och sorgset tänkte: vi är Sid och Nancy.

I efterhand känner jag att: det var att överdriva. My name is Felicia and I am alive. Men jag har ägnat hela helgen åt att sova och ta varsamma korta promenader. Patrick? Ja, han försvann helt och hållet i allt det andra. Nu tillhör han bara alla de artonåriga modebloggare som stod och hoppade in i mig framför scenen. Och själv är jag förkyld och sjuk på alla sätt och vis samtidigt som jag ska flyttdiska/städa/tvätta/sortera/packa tills på lördag.

Har funderat på om jag låter för misslyckad i intervjuer. Vill inte ljuga när de frågar om mina intressen så jag säger: teveserier, film, musik, skriva, läsa. Saker man inte behöver röra sig en meter för att ägna sig åt. Har därför bestämt att jag och Peter ska göra klart låten vi påbörjade i augusti. Det kräver inte heller mycket fysisk aktivitet men låter åtminstone väldigt imponerande. Mina uppgifter: översätta text, trycka på de tangenter han lagt numrerade lappar på. Vi ska göra ljuv musik.

Bored to death

Fy fan i helv vad tråkigt det är att inte ha jobb. Hittills har jag botat det genom att gå ut och dricka vin ganska ofta på vardagarna. Det börjar så klart snabbt bli en för dyr vana (det enda negativa jag kan se med den hobbyn). Nu... kollar jag på teve och undviker att äta flera gånger per dag eftersom jag ändå inte behöver så mycket energi.

Har varit utan jobb i två-tre veckor. Vore onödigt att misströsta redan nu. Har ett väldigt mycket bättre CV denna gång samt a-kassa och fast boende.

Mest är det väl bara så jääääkla tråkigt att vara ledig själv hela tiden. För mycket tid med mig.

Svartsjuka

För två veckor sedan skulle jag och Peter på en invigning. "Oskar kommer med all säkerhet att vara där. Men vad fan, någon gång måste vi ju möta honom - och jag bryr mig inte. Allt är lugnt."

Så vi stod där och drack drinkar och pratade med några andra när O anlände framåt åttatiden. Peter - helt vild av välvilja - hoppade och vinkade så att han skulle se oss. Han kom fram och kramade oss båda. Det var andra gången han gjort det inför sina och Peters gemensamma kompisar - jag undrar om de vet? Min stint där jag bytte mellan två vänner på mindre än en vecka kan inte ha lämnat ett gott intryck.

Kramen borde i alla fall ha signalerat att allt var lugnt, så jag började prata med honom om Breaking bad, vår gemensamma bekant, min gamla chef och så vidare. Catch up.

När jag och Peter gick hemåt hade han hunnit dricka rätt många öl. "Värst vad bra kompisar du och O är. Du. Kanske. Borde. Vara. Ihop. Med. Honom. I stället!"

Det var som att vi hade haft en tävling i obryddhet innan. Peter hade själv bestämt med Oskar att de skulle börja gå och träna på Friskis och Svettis tillsammans, samt att de skulle gå på klubb på fredagen. Men i ärlighetens namn var det ju rätt obekvämt. Vi somnade sams - men på morgonen klockan fem vaknade vi av att Oskar skickade en Wordfeud-utmaning till Peter.

Och på fredagen gick de på fest tillsammans. Jag låg hemma och sov. Klockan tre vaknade jag livrädd av att någon knackade någonstans, på dörren eller på ett fönster. Försökte somna om, men så kom nyckelljudet och Peter skuttade in och slängde sig fullt påklädd i min säng. Pretty pretty full. Fnittrig och upprymd efter en bra kväll.

"Det var jättebra musik! Jag träffade många bekanta, rökte en cigg och fick världens niccokick, dansade, pratade!"

Jag tyckte det var bra att han hade haft roligt.

"Men den där jävla Oskar. Om jag hade varit ett lodjur hade jag klöst honom i ansiktet!"

Mm. De två har nu kört fem Wordfeud-matcher. Matcherna går ut över vår relation eftersom Peter sitter med telefonen konstant och vägrar lägga något annat än rullningar och X på tripleword-rutorna. Allt är inte lugnt.

Inte med mig heller så klart. Jag drabbas av svindlande svartsjukekänslor då och då. Att flytta in i en lägenhet där någon annan flickvän redan bott är till exempel lite irriterande. Plus att tusen andra flickvänner har sovit i hans trasiga säng. I går skulle jag baka en äppelkaka när han var på jobbet. Passade på att sitta ned i vardagsrummet med alla ingredienser eftersom jag var ensam hemma - och råkade sparka ned några papper med min fot. Lyfte upp det översta och såg en jäkla lista på ställen han och ett ex skulle besöka när de var i New York tillsammans. Min första instinkt var att lämna pappret framme, synligt på bordet som en tyst anklagelse när han kom hem. Men sedan insåg jag att det var stört - han hade ju inte gjort något fel. Så jag lade tillbaka pappret där det skulle vara. Inte. Gyllene medelväg: jag rev sönder det i tusen bitar och lade det sedan under några äggskal i soptunnan.

En timme senare skulle jag ta en lapp ur ett anteckningsblock för att skriva gullig grej med budskapet att det fanns äppelkaka. Första sidan i detta block: en julklappsinköpslista till ett annat ex! Hon skulle få en Filippa K-tröja och ett stickset. Lucky her! Det var tyyyyp roligt by then. Så jag släppte hela grejen och orkade inte bry mig mer. Men...

Vore jag ett lodjur skulle jag klösa dem i ansiktet.

Fredagsenkät

Tänkte göra den där fredagsenkäten bara för att få svara på frågan: "Tre senaste inkomna sms?". Fast då hade jag valt senast utgående sms i stället. Jag hittade det nu när jag letade i mobilen.

"Halkade på tomat inne på Hemköp."

Det sammanfattar min vecka hemskt bra. Jag halkade på en tomat inne på Hemköp, skrapade upp knät så det blödde igenom byxorna, folk kollade. Jag köpte tre kilo godis i ren chock.

2009

Fick ett samtal om att jag inte fått jobbet jag sökte, och så gick jag in på extrajobbets toalett och var så oväntat ledsen. Smygande kommer känslan att det kanske inte kommer vara så enkelt att få ett nytt jobb nu bara för att jag haft ett annat. Men främst, motiveringen: "De vill ha någon med mer erfarenhet av att skriva". Taskigaste motiveringen jag har hört. Börjar tvivla på att jag är bra att skriva och tänker, något melodramatiskt, att: "vem eller vad är jag då?". Skrivandet var alltid min grej. Nu tänker jag tillbaks på hur jag oförstående och föraktfullt kollade på de i klassen som alltid hade drömt om att bli författare men som ändå särskrev. Förståelsen för dem och deras drömmande. De jobbar på stora tidningar nu, btw. Jag kommer inte ens in på en jävla myndighet.

I'll show them :'(. *tror inte på det själv*

P.S. Alla förkortningar och smileys? Måste vara ett symptom på att jag är så obstinat. Eller på att jag börjat läsa P0pmorsan igen nu när hon blivit dumpad.

Misslyckat

Suck, blev konstiga radbrytningar med Iphone-bloggandet som jag fick ändra via datorn i efterhand. Jag lägger

ned.

Vrickade även foten för ett tag sedan:

Det där med mobilbloggande dog ju helt. Men jag ger det en ny chans nu, trots att jag sitter fem meter från min dator.

Jag har drabbats av cirka magkatarr. Var på avskedsmiddag på Grill med chef + fellow marknadsk00rdinatorkollega när jag plötsligt dog inombords. Eller nej, döden är antagligen ganska skön och avdomnad. Det här var pre-död. Skadeskjuten rakt i magen, med illamående och knivsmärtor som resultat. Ville inte förstöra den dyra middagen genom att säga att jag mådde dåligt så i stället förstörde jag den genom att sitta knäpptyst hela kvällen. Kommer få dåliga referenser!

I tisdags var det avskeds-aw. Charlotte hade frågat min chef dagen därpå varför hon inte kom. Svaret: "Jag har faktiskt ett liv". Hm. I alla fall, det var fint att träffa alla en sista gång. Framåt natten var vi bara fyra kvar. Jag hade druckit rätt mycket, preppat med tre Ipren när jag kände magontet komma. Och vi som var kvar var fulla, och två började bråka och en grät/sa upp sig. Så nu minns ingen det som min kväll längre. Och jag missar rökpauserna där allt eftersnack kommer ta plats. Det är deppigt faktiskt.

I onsdags såg jag Peter spela för första gången. Jag och Angelica åkte till Radiohuset för att kolla på, och lite att vi var äldst i publiken. Men min fangirlnivå fortsätter stiga, har kopplat ur Last.fm så det inte ska synas hur mycket jag lyssnar på dem.

I dag skapade jag ett event som heter Inflyttning på Slipgatan. Sista november tänkte jag kunde vara lagom, och så bjöd jag in Peter. Eventuellt att han borde ha bjudit mig i stället. Nåväl, gulligt initiativ av mig. Men nu tänker jag bara på hur dramatiskt man kan använda sig av detta event vid eventuellt bråk/break up. Jag får en notifikation om att Peter is no longer attending Inflyttning. Eller mejlet: Felicia cancelled the event Inflyttning. Usch, vad svinigt. Eller så gör man slut på ett smärtsamt vis, glömmer bort eventet och så plötsligt dyker det upp där i november och man/jag måste sätta på Nordpolen och gråta. Ser detta hända!

Worked it

På tisdag går mitt vikariat ut. Hon som har varit mammaledig är tillbaka. Vi kör lite överlämning. Jag visar henne hur de gör nu för tiden, hon letar fel, slänger mina grejer, skickar ut bilder på sin dotter till relativt okända och ringer sedan upp dem och skäller när de inte kommit med någon respons. "Tycker du inte hon är söt eller!?" Good luck, friends.

Kommer kanske inte sakna arbetsuppgifterna så överdrivet mycket. Kommer kanske inte sakna att träffa vissa av de på jobbet varje dag. Men kommer att sakna vissa andra så mycket att det gör ont. Har fått riktiga vänner där. Vänner som jag tagit konstanta rökpauser med (such a Rachel, är inte ens en rökare), gråtit med, tagit vinluncher med, skvallrat med, till och med jobbat med. På tisdag ska jag ha avskedsfest med dem, ser fram emot det. Pga alldeles för snäll bjöd jag med den före detta mammalediga och hon har nu beslutat att ta med sin dotter eftersom det vore så roligt för alla att få träffa henne. :-)

De senaste dagarna har jag börjat slappna av lite. Färglagt min signatur (som jag dock suddar ut innan jag skickar något till chefen):

Så finns det också en jävel som alltid uttrycker sig så otrevligt i mejl, till exempel: "Varför kommer jag till fel sida när jag klickar på en länk på hemsidan!?!?!?!?!?". Henne mejlade jag äntligen svaret: "DET ÄR FIXAT NU!?!?!??!!?!?!??!?!!?!?!?!??!?!!?!?!?!?!?!?!?"

Skön. t.

Någon sur gubbe stod här om dagen som vanligt och beklagade sig över något vi på marknad gjort. Jag tröttnade då och invände med ett: "Men vad faaaan.... lägg ner!" Befriande!

I torsdags skrev jag även fel artikelnummer i en lista, så att alla som skulle beställa sura nappar från ICA fick oxfilé. Det var dock inte med flit. Jag skäms fortfarande, och känner att jag gärna kunde ha slutat på ett mer imponerande sätt.

Sammanfattningsvis har det ändå varit ett jättefint år, och jag älskar att jobba. Who knew?

PTR

Nyköpingshelgen var bra. Mina föräldrar älskade Peter, precis som de borde. Han är så social och rolig – jag blir stolt när någon jag känner får träffa honom. Och så tycker jag att hans Fagerstadialekt är så gullig att jag blir genuint förbryllad när folk inte genast anmärker på den.

Vi skulle åka runt på loppisar och handla böcker och skivor. Vi gjorde det också. Men strax innan avfärd berättade han för mig att han inte kört bil på tre år, och att det var ungefär tre år sedan han skaffade sitt körkort. ”Men jag hann köra ungefär tolv gånger.” Med tanke på det gick det bra, även om vi inte kunde köra så långt som vi ville eftersom han inte vet hur man tankar.

I går hade han köpt saker som jag blir deprimerad av att handla för att de är så tråkiga. Strumpbyxor och trosor som jag kunde lägga i min egna byrålåda som jag har fått. Jag tänkte så här: Åååh, nu kommer han ha köpt några pyttesmå, typ uppskattat att jag har storlek 36 och så kommer jag tvingas bära dem för att vara snäll. Men trosorna var verkligen gigantiska. Sju decimeter i diameter, minst. Jag blev sur. Men kan tänka mig att de är sköna.

I alla fall, det går så himla snabbt fram. Tror jag nämnde att jag var ”askåt och askär” efter två veckor. Jag kommer lätt flytta in där snart. För ett tag sedan diskuterade vi till och med barn. Att det vore fint, vårt barn skulle vara roligt och skriva jättebra, och att man kunde ta det som det kom och det där ordnar sig alltid, för det mesta. I går, när jag kanske kände mig lite överväldigad, utbrast han: ”Alltså, vad håller vi på med? Jag vill ju inte ha barn nu. Inte förrän om flera år, fattar inte varför jag sagt det.” Och jag: ”TACK GODE GUD. Inte jag heller!!!!”

Smått förlösande. Nu kan vi kanske hålla en mer normal takt. Ett mellanting mellan den senaste månaden och mitt och Martins känsloplatoniska sju månaders dejtande. Det bästa är att jag fortfarande är mycket förälskad. Askåt och askär.

Blogger för Iphone alltså?

Om detta funkar kommer jag blogga cirka hela tiden. Rapporter i
realtid om hur mycket jag avskyr en ny, direkt själsdödande, person
på jobbet till exempel. I dag var ingen bra dag.

Onwards

Nu är det dags att introducera mina föräldrar för en ny kille. Mest för att jag vill låna deras bil i Nyköping, men ändå. Det var ändå två månader sedan sist nu. De har endast träffat två stycken innan. Historik:

Betapet är där i en och en halv vecka. Några timmar efter att han åkt därifrån berättar han att han tappat sina "kärkänslor".

Martin är där över midsommar. Ett dygn senare ringer jag till mamma och berättar att jag är död inuti pga otroget svin.

WISH ME LUCK.