onsdag 21 augusti 2019

Bosse

Nu sitter jag här med ett immigt glas vin och ska äntligen berätta att min andra son är här. Han är fantastisk.

Men det senaste året... För exakt ett år sedan låg jag nog och svettades och mådde svinilla och hade ångest över att snart behöva börja jobba trots mitt gravidillamående. Med facit i hand kan jag berätta att jag mådde illa i exakt nio månader och alltså drabbades av det vidriga hyperemesis gravidarum. Samma som Amy Schumer och Nour El Refai nyligen. Jag uppskattar att tillståndet blir mer känt så att folk får mer förståelse för det, men är samtidigt mycket skakad efter att Amy Schumer livesände från en spysession på toa. Jag må ha haft hyperemesis men jag har också fortfarande fobi för andra som spyr!

Jag gick med i en grupp på FB och insåg att många som drabbas av det här tillståndet till och med gör abort trots att barnet varit efterlängtat. Så hemskt är det att må konstant illa.

Jag var sjukskriven större delen av graviditeten. Jobbade 50% ett tag och var inne på jobbet i fyra timmar samtidigt som jag lade två timmar på pendling fram och tillbaka. Och halverad lön.

Nåväl, man vet ju att illamåendet NÅN gång ska gå över, även om det är om nästan ett år i värsta fall. I vecka 20 skulle jag på rutinultraljudet för att kolla så att allt stod rätt till. Jag var så orolig innan på jobbet att jag nästan svimmade. Hade inte kunnat äta mina gravidvitaminer alls eftersom jag kräktes när jag försökte svälja dem, så jag föreställde mig att bristen på folsyra kanske skulle ha ställt till med något. Och så var det all medicin jag åt mot illamående. Men samtidigt tänkte jag framför allt på: SKA DET BLI EN TJEJ ELLER KILLE!?

Alla tankar på kön försvann dock så fort barnmorskan sa till oss: "Vänta så ska jag hämta en kollega som kan titta på det här."

De båda undersökte noga fostret på skärmen och konstaterade att han förmodligen hade en missbildning som kallas klumpfot. Medan de rådgjorde utanför googlade jag snabbt och möttes av domedagstexter som fick mig att bryta ihop och genast fråga: "Får jag ta ett fostervattenprov?".

Några dagar innan hade jag varit i Nyköping och då hade mamma tvättat mina gravidleggings i ull. Jag gissar att hon tvättade dem i för hög värme och sedan försökte sträcka ut dem, för de var sedan alldeles för stora. När jag klev av tunnelbanan på väg hem från ultraljudsmottagningen storgrät jag samtidigt som byxorna ramlade av min mage och jag plötsligt stod i bara trosor mitt på perrongen bland en massa folk. Ett riktigt jävla skitögonblick ur mitt liv.

När jag var hemma grät jag i flera timmar tills mitt huvud sprängde så mycket att jag bara var tvungen att sluta. Googlade så klart också hela tiden och insåg vilket jäkla helvete en bebis med klumpfot måste gå igenom innan den kan få bli bättre. Visste också, redan efter googlingen på ultraljudsmottagningen, att risken för kromosomavvikelser var större om man hade klumpfot. Vi fick en tid på Karolinska för att tydligare kolla igenom alla organ. Väl där konstaterade man klumpfot men tyckte att allt annat såg bra ut och avrådde från fostervattensprov.

Jag var i ett stort mörkt hål. Några veckor senare började barnmorskan mäta magen och det blev tydligt att den var för liten. Det här tog jag som ytterligare ett tecken på att något var allvarligt fel med barnet. Jag och Peter fick börja åka regelbundet till Karolinska för att göra tillväxtultraljud. Så här såg min mage ut veckan innan födsel:


Mitt blodtryck var ganska tidigt alldeles för högt också, och jag började få migränanfall med aura precis som när jag var gravid med John. Jag kunde inte längre titta på teve eller mobilskärmar utan fick ligga hemma ensam hela dagarna och bara lyssna på ljudböcker och poddar. Samt regelbundet åka till sjukhuset för att kolla om det var havandeskapsförgiftning. Hittade en bild från efter ett sånt där anfall. Helvete vad jag mådde piss KONSTANT.


Redan vid vecka 29 var det tal om att förbereda sig på att kanske behöva plocka ut bebisen då den skulle må bättre på utsidan. Jag hade förlikat mig med att bebisen skulle gipsas, opereras, inte kunna bada eller ha byxor, få ha skena på fötterna tills den var fyra år, åka till Karolinska långt borta i Solna en gång i veckan och så vidare och så vidare. Men jag kunde inte sluta tänka på vad mer som kunde vara fel.

På kejsarsnittsdagen var jag ett nervvrak. När de började skära i mig var jag inställd på att det skulle komma ut ett barn som mådde dåligt och som säkert inte skulle orka göra ljud ifrån sig eller föras till mitt bröst. Men plötsligt hördes ett bebisskrik. Det där surrealistiska ljudet har jag varit med om två gånger nu och det är vad som båda gångerna har fått mig att brista ut i gråt.

"Är allt bra? Är allt bra?", var det enda jag ville veta. Och det var det. "Han är ju så fiiiiiiin!", utbrast jag till Peter som just vågat sig in i salen igen efter att ha varit nära att svimma. 2,8 kilo. Så, ja, liten men inga konstigheter. Här är den finaste bilden jag har. Peter fotade när jag och Bosse somnat tillsammans en kväll när han nyss kommit hem från bb:


Och fötterna då? Jo, de olika läkarna vi träffade sa alla att "Jo, just det, en vridfot är det ju" men det konstiga var att de var oense om vilken fot det egentligen var som var drabbad. Vänster eller höger? Väl hos ortopeden en månad senare konstaterade de att det inte var något fel på fötterna alls.  Jag brast ut i gråt. Lättnaden. Men också ilskan över all denna onödiga oro. Aldrig någonsin var det någon som sa att det här inte var 100% konstaterat. MEN  återigen  lättnaden. Den slår allt.

Nu behöver jag aldrig mer vara gravid och nu ska jag njuta av att se de två brorsorna tillsammans.


P.S. Om någon har kommit hit genom att googla "klumpfot" så vill jag bara säga att det här är vad min katastrofhjärna tänkte. Jag gick med i en FB-grupp för föräldrar till PEVA-barn och blev ganska lugnad av deras berättelser!

onsdag 12 september 2018

Vikt

Blev så provocerad när jag såg en på
Instagram som tipsade om en jättebra restaurang, "och för en gångs skull har jag inte ens ångest över kalorierna jag tryckt i mig!"

Är det alltså på den nivån? Har folk dåligt samvete när ätit MAT? Shit. Egentligen tycker jag nog att är man så ätstörd bör man hålla det för sig själv. Det hjälper i alla fall inte mig att höra sådant.

Och ändå ska det här typ handla om att jag också har sådana hjärnspöken kring vikt. Jag kan inte prata om det IRL överhuvudtaget, det är för känsligt. Ändå sedan jag var barn, smal och mamma var på mig då och då om att jag vägde för mycket.

Jag följer några kroppspositiva och många texter handlar ju om att vi måste sluta vara så öppet ätstörda. Ändå verkar inte gemene man kunna ta till sig detta? Det är helt sjukt på jobbet. Nån är "duktig" för att den inte tar en tårtbit. Det bantas hejvilt och tyvärr förväntas man jubla när de tappat kilon. Utan att jag alls har frågat berättar folk i lunchrummet hur många kalorier det och det innehåller. Jag vill ju aktivt ALDRIG lära mig om kalorier, mått eller vikt. Jag har inte vägt mig på tio år.

Nu när jag är gravid verkar det dock vara nödvändigt med vägning då och då. Jag accepterar det men vill inte att de berättar vad jag väger. Förra veckan råkade jag dock se siffran, och jag fick en chock. Det där kan inte vara en hälsosam siffra. Och, tja, jag är inte hälsosam heller. Jag äter godis eller snacks varje dag och hatar motion. Jag önskar bara att jag inte hade sett den där siffran utan i stället bara fått fortsätta köpa större storlekar utan den där helvetes siffran blinkande i bakhuvudet. Det där behövde jag inte veta.

Språkstörning

Har även tampats med ångest över John-relaterade grejer. Han har varit rätt sen med talet så vi övertalade BVC om att få en remiss till logopeden. Väl där sa de att han var så liten än så det gick inte att säga något, förmodligen var det ingenting.

Över sommaren började han prata sååå mycket mer, om än otydligt, och vi tyckte att saken var löst. Peter gick ändå på uppföljande avslutningssamtal hos logopeden eftersom de rekommenderade det.

När han kom hem därifrån hade John fått en preliminär DIAGNOS. Peter var nonchalant kring det hela och nämnde det efter ett tag i förbifarten medan han stressat letade efter jobbmobilen. Jag däremot, undrade: WTF?! "Vi har fått papper, du får läsa på själv. Jag har bråttom nu."

Så ja, jag läste på, och googlade sedan så klart. Den språkstörning som logopeden misstänkte lät för jävla allvarlig. Inte direkt något man snabbt ögnar igenom och sen inte tänker så mycket på. På nätet kunde jag läsa om speciallärare, specialförskolor, problem med att få vänner, dyslexi och samband med adhd och autism.

Jag smsade diagnosen till min mamma som ringde upp och sa att hon "finns där". Till och med pappa ringde upp när nyheten nådde honom. "Det här tar vi oss igenom för Johns skull."

OM jag ringde Peter och undrade vad fan logopeden sagt egentligen? Han blev också förbannad när han läste på och insåg vilken allvarlig diagnos hon slängt sig med. Jag ringde till henne för att försöka förstå och hon bad om ursäkt för att hon kanske oroat oss. Men jag förstår ändå fortfarande inte om vi bör vara oroliga. Jag är det.

Från och med årsskiftet ska vi gå till logopeden två gånger i veckan med John. Det är mycket. Och det har jag btw inte nämnt för min chef än...

Nu hoppas jag bara att det ska gå bra för min älskade son! Innan hade jag liksom tagit det för givet. Och jag tyckte det var jättegulligt att han kallar sin mormor för "foffo". Nu får jag bara ångest när han säger det.

Gravidillamående extreme

Fy vad dåligt jag har mått! Förra veckan var sämst hittills. På onsdagen skulle jag på första ultraljudet. Kräktes på morgonen och mådde piss. Gick mot tunnelbanan och 100% ghostade föräldrar från Johns förskola som jag mötte på vägen och ville småprata med mig. De såg mig, hälsade och skulle åt samma håll. Jag saktade in på takten och undvek ögonkontakt tills de fattade vinken. Hade sån extrem ångest över att vara ute bland folk samtidigt som jag mådde så pass illa. Efter en tunnelbanestation hoppade jag av och åkte hem igen. Ställde in ultraljudet.

I måndags var jag hos doktorn och blev sjukskriven ytterligare en månad. Jag skrev ett långt ursäktande mejl till min chef och vågade sedan inte gå in på mejlet de följande två dagarna. Till slut tvingade jag mig själv att logga in - och då hade han inte svarat! Jag måste nog uppfattas som den sämsta anställda någonsin. Jag fick honom som chef när jag kom tillbaka från föräldraledigheten och sedan dess har jag vabbat eller själv varit sjuk minst varannan vecka. Det är pinsamt. Och nu detta. Thank God att jag jobbar på en myndighet.

Är i vecka 13 nu btw, i min app står det att jag mår fantastiskt nu och att jag och min partner bör gå ut på restaurang och fira det.

fredag 24 augusti 2018

Random folk

Det här är intressant. Jag är väldigt restriktiv med vilka jag följer på Instagram. Jag snokar dagligen på diverse kändisar men de känns sällan värda att följa. De enda jag följer är vänner och bekanta, ett par bloggare som inte vet vem jag är men som jag följt genom åren och så ett par kändisar.

Tre personer hittar jag som inte är antingen gamla bloggare eller vegorecepttipsare.

Edward Blom
Cissi Wallin
Hon som 9-5:s pojkvän var otrogen med

Ganska random om jag får säga det själv. Cissi kommer dessvärre att ryka nu när hon har fått sitt barn, jag var mest nyfiken på lajvförlossningen. Så kanske finns det plats för en ny? Kanske... han som vann Bachelor i säsong 2? Eller programledaren i Bolibompa? Could be anyone really!

Titta vad mycket pengar jag har!

Finns det något drygare än folk som på allvar postar sina bostäder på sociala medier med ett glatt "Kom och köp!" och de sen visar sig kosta fem miljoner? Jag ryser. För inte tror de väl på allvar att just någon av deras vänner och bekanta ska köpa läggan? Näää. Det är bara en uppvisning. Och en spottloska i de flesta mindre bemedlades ansikte.

Så känner jag iaf :).

onsdag 22 augusti 2018

Hur jag bor

När allt känns rätt bra dyker alltid nåt upp som jag måste älta. Har små topics i bakhuvudet att dra fram så att jag aldrig kan känna mig riktigt tillfreds.

Men den här grejen oroar mig ganska konstant, och är återkommande så fort jag har tid att tänka på det.

Vi flyttade ju till hus för ett år sedan. Och jag vet inte om jag trivs.

Har inte klarat av att säga det här till någon annan än Peter. Det känns så jävla hemskt att vi kanske gjorde ett misstag. Oåterkalleligt också eftersom det blev budkrig och vi köpte till överpris samtidigt som priserna nu har sjunkit. Vi kommer liksom inte härifrån. Huset var billigt men har svinhög hyra, det har inneburit att jag nästan går back varje månad. Hur det ska gå ihop med föräldrapenning vill jag inte ens tänka på.

Trean utan hiss hade jag kanske inte stått ut med att hyra mer. Men Vällingby var fan så mycket trevligare än området vi bor i nu. Jag blir deppig av industriområdet och motorvägen som ligger så nära oss. Gängen som driver runt och spottar på golvet på tunnelbanan och skriker efter en. Sorry men jag får fan panik av tanken på att John ska växa upp i det. Den lååååånga färden till jobbet varje morgon i skakig gammal tågvagn som är så högljudd att man inte kan lyssna på podd eller musik. Förskolan där de har en utflykt per år och ingen egentlig pedagogik. De många grannarna som inte hälsar, jag har i och för sig också slutat.

Nej, jag vet inte. Jag bara trivs inte alls. Huset är mysigt MEN det springer råttor i väggarna som skrämmer ihjäl mig och det är insekter och flugor och skit hela tiden som får mig att tappa sugen helt.

Jag vill kanske flytta tillbaka till Nyköping. Utnyttjar inte storstaden överhuvudtaget längre. Vill kunna cykla till jobbet och kunna gå ned till centrum. Ha en jävla person i alla fall som kan ställa upp som barnvakt. Mina föräldrar ska dock, till min stora sorg och förvåning, flytta ifrån staden så fort pappa går i pension.

Peter vill flytta tillbaka till sin hemstad. Han älskar det stället på ett sätt jag tycker är sjukt. Jag har väl i alla fall 60% hatkänslor för Nyköping. Men Peter prenumererar fortfarande på lokaltidningen och är livrädd för att John inte ska ha samma dialekt som han.

Där har han tusen vänner och jag skulle bara bli ett bihang som följer med. Ingen chans att träffa egna kompisar i en så liten ministad där alla redan känner varandra osv osv. Där skulle jag ruttna bort. Min nya stad skulle åtminstone behöva ha ett Lindex.

Kan någon bara... bestämma nåt åt mig?

lördag 18 augusti 2018

Jag pratar om... barn

Jag är så sugen på att blogga ibland men något tar emot. Jag tror att jag på något sätt skäms för att jag fått barn och nu är det svårt att skriva om annat eftersom det tar upp så mycket tid. Jag sviker mitt gamla jag som inte skulle ha barn/inte trodde jag kunde få barn och som surade över alla som pratade om BARN. Måste dock säga att jag älskar att läsa om barn? Och jag lyssnar på förlossningspoddar varje morgon och gråter på tunnelbanan.

Nu ska jag ha ett till BARN. Jag är bara i vecka 9 så jag har egentligen inte tänkt säga något på länge men eftersom jag mår så sjukt illa blir det svårt. Jag åkte till jobbet, första dagen efter semestern, i måndags och var kräkfärdig redan i Skärholmen (jag ska till Hötorget). Den senaste månaden har jag lämnat hemmet tre gånger.

Väl på jobbet lyssnade jag yrsligt på när folk berättade om sina semesterresor, ofta tre gånger i rad då det dök upp nya personer som ville höra. På lunchen sov jag en halvtimme då Postafen gör mig neddrogad. Jag tänker till och med i slowmotion. Sedan vidriga långa tunnelbaneresan hem och den plötsliga tanken: varför i helvete ska jag plåga mig så här? Ingen kommer tacka mig!!! Good girl gone bad. Så jag sjukanmälde mig, berättade för chefen och ska på måndag förhoppningsvis sjukskrivas i ett par veckor. Så nöjd med det! Samtidigt som jag förstås föreställer mig att alla på jobbet hatar mig nu. Och det är inte helt omöjligt att de faktiskt gör det.

Kejsarsnitt kommer jag definitivt kämpa för att få denna gång. Och jag är redan rasande över att Peter är så pass blodkänslig att jag kommer få gå igenom det själv. Samtidigt hade jag själv aldrig i livet kunnat vara med på någon annans operation.

Kom ut ikväll skrev att vi snart åldersmässigt närmar oss skilsmässoperioden. Jag undrar om jag och Peter hade varit ihop om vi inte hade haft barn? Vi har haft stora bråk och jag har fått sån jävla panik av tanken på att det i princip inte går att göra slut; vårt billiga hus som gått ned i värde skulle inte ge oss ett öre tillbaka samtidigt som jag sumpat alla ködagar i hyreskön. Varannan vecka. Få flytta till nånstans utanför Södertälje för att ha råd att bo nära varandra för barnens skull. Sitta ensam hemma eftersom man tappat kontakten med många vänner och de flesta har fullt upp med sitt. WÄÄÄ! Nu vill jag faktiskt vara ihop med honom och de få stunder vi får vara ensamma är jättemysiga - men ofriheten i att inte riktigt kunna (TYP) göra slut är skrämmande när man tänker på den. Just i Stockholm är man ofriare än någon annanstans, eftersom boendesituationen är katastrofal.

Okej, upplyftande! Fokus nu på att John ska få ett syskon och att han förmodligen kommer att älska det. Till slut. (Han har fobi för småbarn och mår dåligt just nu på förskolan då extra många just småbarn håller på att skolas in).

måndag 29 maj 2017

Larry David

När jag var gravid fick vi låna en fantastisk Klippan-filt av Peters vän. Den var av ull, grå, vit och röd och i ett mönster som inte längre tillverkas. Perfekt i barnvagnen. Och självklart tappade jag bort den efter några månaders användning.

Jag och Peter gick långa promenader för att se om den låg någonstans längs trottoarerna. Vi ringde till ICA-affären i närheten och övervägde att sätta upp lappar. Först sju månader efter att den hade försvunnit vågade vi oss på att erkänna för ägaren att den tyvärr var borta. Peter fick åka dit själv och göra det, jag skämdes för mycket (vi hade även krympt en ullbody och tappat bort ursöt Polarn och pyret-mössa).

Så i dag skulle Peter ta tunnelbanan till öppna förskolan. Den barnkära tiggaren vinkade som vanligt till John. Ställde sig upp för att sträcka på kroppen lite. Och på hennes stol ligger FILTEN.

Det finns ju inte något bra sätt för mig att ta tillbaka den där filten. Anklaga henne för stöld? På knagglig engelska fråga om jag får köpa den? Eller kanske snabbt som blixten ta tillbaka filten så fort hon lämnar den obevakad?

Filten är borta.

Men vad sur jag kommer vara när jag varje morgon tvingas passera filtis och inte kan plocka upp den.

Nu önskar jag bara att exakt det här scenariot hände Larry David och att jag skulle få se hur han löste det.

måndag 8 maj 2017

måndag 10 april 2017

Stockholm

Jag har en sådan jävla ångest sedan terrordådet. I dag var jag tillbaka i stan, på jobbet, och drabbades av enorm sorg, rädsla och ilska.

Mina kollegor såg lastbilen och kropparna genom fönstren. Vi satt fångade på kontoret medan rapporterna om skottlossningar över hela stan kom in. Rädslan för att stanna i stan och rädslan för att ta sig ut på stan. Vandringen hem från stan till Vällingby.

Nu tänker jag mest på den elvaåriga flickan och hennes stackars stackars mamma. Och så är jag så jävla rädd. De som inte respekterar det kan fuck the fuck off.

onsdag 5 april 2017

Bored to death

Sällan har jag väl känt mig så sunkig som det senaste året. En chokladkaka eller påse chips om dagen. Tunt hår som förstörts av blekningar och händer tillhörande barn som behöver dra i det för att lyckas somna. Kläder som väljs inte för att de är snygga utan för att de fortfarande passar. Blir lite småkåt av att se snygga killar på stan, eller av att bara hälsa på en i kassan, men har ingen sexlust hemma. Kåt bara av att se någon snygg, förresten?! Minns bara att jag i högstadieålder kunde bli "kär" i någon på avstånd men har väl annars inte riktigt känt så innan.

Dagdrömmer en hel del. Föreställer mig och tänker tillbaka.

Inte olycklig på något vis, men jag har lite tråkigt just nu. Jag skulle behöva gå ut med min kille och påminnas om varför vi blev ihop och framför allt bli riktigt fulla och kanske till och med dansa. Fast inte för fulla. Nu hann jag bli förhandsförbannad för att han blir för full och dum och jobbig.

torsdag 28 juli 2016

Mall of Scandinavia

Tror att jag har tjatat i snart ett år om att åka till Mall of Scandinavia. Var höggravid och orolig för terrordåd just när gallerian öppnade, sedan har det bara inte blivit av.

Men i dag, äntligen! Sååå mysiga femton minuter då jag gled runt på ROOM och Habitat och handlade halvnödvändiga prylar. Därefter blev det Zara. Eftersom vi ville hinna igenom allt blev det en stressig titt och vi gick ut igen redan fem minuter senare trots att jag hade fått syn på en snygg vit knytblus i ögonvrån. "Ge mig en minut bara", ropade jag och sprang tillbaka in.

En minut senare var jag tillbaka utanför Zara och letade efter min familj. För de hade försvunnit allihop; Peter, John och vagnen där jag hade lagt min väska med mobil, pengar och vatten.

Det tog mig ungefär två minuter att bli sur. Efter ytterligare två minuter var jag orolig. Dagen innan hade jag ätit 200 gram Marabou och en påse winegums, jag mådde inte bra. Kvavt och varmt var det också och där jag stod fanns inga stolar. Jag kunde inte lämna platsen eftersom det var den logiska platsen att återförenas på.

Tio minuter senare funderade jag på att gå till receptionen och be dem ropa ut i högtalarna att jag hade tappat bort min familj. Det enda som stoppade mig var att jag misstänkte att min röst skulle brists om jag pratade med någon.

Varför i helvete drog han iväg?

Efter en lång tid såg jag äntligen Peter. Jag sprang inte fram och kramade honom. Jag gick mot honom och ropade "Var har du varit?!" samtidigt som ansiktet skrynklades ihop och jag började gråta. "Jag sms:ade dig just nu och frågade var du var", svarade han. "DU HAR MIN MOBIL!"

"Men gumman då..." "Rör mig inte! Uhuuuu! Hulk."

Ställde till med en scen.

Tog min flaska med vatten, pengarna och mobilen och rusade ut och försökte samla mig. Sedan gick jag på COS.

Någon halvtimme senare upptäckte jag att min mens, som tog slut i förrgår, kommit tillbaka med besked. Fick improvisera med toapapper. En jobbig grej på offentliga toaletter förresten? När handfaten finns utanför toan och man får gå ut med blodiga händer och skölja dem framför en massa andra besökare.

Efter en snabb och varm vända där uppe åkte vi ned och där fanns bara Kappahl, Lindex och dess likar. Jag kände mig spröd. Känslomässigt utmattad efter en dag på MoS.

Nu dricker jag vin och äter Polly, en liten tröst ändå. Men med det sagt grät jag när jag skrev det här.

onsdag 6 juli 2016

Sjukhuset

Var på sjukhuset i dag med John. Hans testiklar har inte trillat ned som de ska och det verkar bli operation om ett halvår.

När vi kom ut ur entrén och jag skulle sms:a min mamma kom tårarna. Tanken på honom i en liten minisjukhusrock. Och ännu värre, faktumet att det här kan minska hans fertilitet eller i värsta fall innebära att han är steril. Hur ska man berätta det i framtiden? Och när? När han är 13, 17, 20? Att gå runt och veta det och behöva förvarna om det i varje ny relation... Min lilla bebis. Jag vill att han ska vara frisk.

lördag 2 juli 2016

FML

Var ute och drack vin med en kompis här om veckan. Stod i kön och hörde engelsk pojkvän prata med sin tjej. Blev DJUPT nostalgisk och fick en sådan grov ångest över att jag aldrig kommer att ha en brittisk pojkvän eller bo i London. Det var mina två tonåriga livsmål.

Började snabbt räkna efter i huvudet hur gammal jag egentligen kommer vara när John är arton (för gammal). I ain't moving to England. Skulle ju egentligen inte funka med engelsk pojkvän alls; jag kommer inte till min rätt när jag pratar ett språk som inte är mitt modersmål. Så mycket går förlorat. Nyanser. Svårt att skämta, få det att flyta. Men ändå. Den där dialekten och språket. FUCK.

Jag kan absolut överleva att jag aldrig kommer att bo i England. Men jag är glad att artonåriga jag varken kommer att få veta det eller att Pete Doherty är en tönt nu för tiden.

Ärligt talat

Inte skulle jag, tvärtemot många andra, påstå att livet börjar på riktigt när man får barn. Snarare känns det pausat, som att jag väntar på att John ska bli äldre så att jag äntligen kan få återgå till att göra sådant jag tycker är kul i högre utsträckning.

Inte heller är jag lyckligare. Jag är tjurigare. Blir tjurig när jag inte hinner läsa i min bok eller när det skriks så att jag får ont i huvudet.

Jag älskar honom jättemycket men provoceras ändå av alla rosenskimrande bilder och texter på sociala medier. Menar de verkligen att det är underbart med en nyfödd bebis? De första veckorna turades jag och Peter om med att gråta deprimerat för att allt var så svårt och livet upp och ned.

Och jag blir arg över hur mitt Instagram-konto ser ut. Idel glada bebisbilder. Han är ju så go och söt och jag vill dela med mig. Men den andra sidan av myntet känner jag att jag bara inte kan visa där. I stället försöker jag att åtminstone vara ärlig när jag träffar eller hörs med folk. En liten räddning i början var att min kompis, som just då blivit mamma, varnade för att den första tiden är rätt hemsk. Det höll jag med om.

Jag vet inte om jag är ganska ensam om att känna så här eller om fler bara helt enkelt håller inne med det men: jävlar vad jobbigt det är att ha barn! Jag hade varit barnvakt två gånger innan och trodde att jag visste hur det skulle vara att vara förälder. Ho ho! Skrockar!

I fredags hade vi i alla fall barnvakt i ett dygn och det var ganska himmelskt. Jag och Peter pratade knappt om John en enda gång och John i sin tur märkte knappt att vi byttes ut mot hans morföräldrar. Vi konstaterade båda att vi älskar John men att vi inte saknat honom så mycket. Vi klarar nog alla tre av att vara ifrån varandra då och då.

Det allra sjukaste? Att vi börjar tycka att han väl ska ha ett syskon ändå.

måndag 11 april 2016

Aldrig nöjd

Jag. Sitter i soffan och läser förlossningsberättelser som gör mig så rörd att jag gråter. Tänker på hur jävla fint det är att få barn. Samtidigt gnäller John från sin gåstol och jag ropar irriterat: "Tyst nu, John!"

Föräldraledigheten är ambivalent. Ibland så jäkla mysig; när vi får besök, går på långpromenad, testar smakportioner eller John sover så jag får läsa. Och ibland så hemskt långtråkig och frustrerande. Jag önskar att jag kunde njuta fullt ut av den här tiden men ibland blir jag galen av att träffa så få vuxna.

Samtidigt längtar jag inte tillbaka till jobbet. Det är så konfliktfyllt där och jag vet att jag kommer dras in i det hela så fort jag återvänder. Finns en bra bild någonstans där en gubbe ser förvånad ut och bara: You really give a fuck, huh? Personligen jobbar jag för att kunna leva, jag lever inte för jobbet!!! Blir EJ galen om saker och ting inte funkar som de ska. Undrar om jag ska våga visa detta när jag kommer tillbaka? I stället för att bli fejkindignerad och tvingas delta i utkanten av onödiga bråk.

En kul grej dock. Tjejen som skvallrade om att jag gjort i ordning spjälsängen(?!?!?) ska sluta. Bara det. Och nu är det insamling till en avskedspresent. En av mina kollegor hade nyligen gett den här tjejen en av sina fryssoppor till lunch när hon inte orkade gå ut och handla. Hon betalade dock aldrig för sig. Kollegan beslutade sig för att med detta i åtanke inte lägga några pengar på hennes avskedspresent, men skrev ändå på gratulationskortet. "Hoppas du får det bra! Soppan är min present till dig :)"

Det är min arbetsplats. :) :')

söndag 7 februari 2016

Sonen

Nu har jag en son!

För två månader sedan åkte jag, väl planerat, in till förlossningen i Solna. Fjorton dagar över tiden var det dags att sätta igång den förlossning jag fruktat så mycket att den knappt var efterlängtad, trots den evighetslånga graviditeten.

Natten innan tillät mina nerver mig sammanlagt två timmars sömn, sedan åt jag en bastant grötfrukost och åkte mot sjukhuset med vetskapen att jag skulle komma tillbaka som en mamma.

Vad ont det gör med värkar. Jag blev igångsatt klockan nio på fredagsmorgonen och barnet dök upp först på lördagseftermiddagen med ett akut snitt. Utan både sömn och mat var det en rätt katastrofalt hemsk tid.

Att rullas in i ett operationsrum med ett tiotal grönklädda är sjukt läskigt. Blivande pappan hade svimmat redan vid epiduralen tolv timmar tidigare och var inte med. Varning för bad mom men jag insisterade på lugnande. Lugnande är det finaste jag vet. Neurotiska nervösa jag skulle vara en så mycket bättre person om jag bara hade fri tillgång.

Oroande: de flesta läkare verkar vara i tidig trettioårsålder med överklassbakgrund och hipsterattiraljer. Mitt i operationen skämdes jag över att visa mig i glasögon för snygga killar som jag lika gärna kunnat träffa i en bar (OBS! De hade inte gått hem med mig).

Sedan kom den lilla herren med ett skrik och ingenting har varit sig likt sedan dess. Han är så jävla söt och när han har sovit ett tag saknar jag honom och vill nästan väcka.

Lille John. Lil John.

lördag 24 oktober 2015

Jobbet

Jobbet alltså. I måndags var jag både hemma sjuk OCH lade upp en bild på en färdigbäddad spjälsäng på Instagram. Stort misstag.

På tisdagskvällen fick jag ett sms där det stod något i stil med: "Måste varna dig för K. Vi på enheten pratade om att du var sjuk och att vi var oroliga. K sa då till chefen att du minsann lagt upp en bild på en färdig spjälsäng, så att SÅ sjuk kunde du ju inte vara..."

Som att jag stannat hemma för att snickra och okynnesinreda i hemmet. Blev så upprörd. Och fick då dessutom ett mejl från chefen som undrade hur det egentligen stod till då "alla har hört att du bäddat klart spjälsängen".

Det fina i denna kråksång: samma kväll hade jag en tid hos doktorn - och han sjukskrev mig fram till förlossningen! Svepte med andra ord in på arbetsplatsen dagen därpå för att helt plötsligt packa ihop mina saker och inte komma tillbaka på ett år. Innan jag drog blockade jag även skiten ut K på alla sociala medier. Hennes sista ord till mig var: "Det ska bli så kul att se bebisen på Instagram sedan." No, you won't :).

Innan jag åkte till jobbet i onsdags var jag en sväng hos barnmorskan. Mitt blodtryck var plötsligt mycket högre än vanligt, och det fanns ingen tvekan om att det berodde på min livrädsla för att berätta på jobbet om sjukskrivningen. De tog det dock väldigt bra, och jag är så lättad över att slippa kämpa mig till och igenom arbetet varje dag. Mår dåligt på de flesta sätt så här i slutet och jag vill få en chans att vila upp mig inför förlossningen och allt som kommer efter den.

I helgen har jag mest vilat och ätit allt som är gott. Så fort jag varit utanför hemmet har jag vägrat att logga in på sociala medier ifall det på något sätt skulle synas att jag inte ligger nedbäddad, helt utmattad i min säng. BRÄND.

söndag 27 september 2015

Tinder för föräldralediga

Nu har jag varit på på både amnings- och förlossningskurs. Min starkaste känsla är varken oro, rädsla eller entusiasm. Den är i stället: "Vad fa-an är det för människor som ska föda samtidigt som jag?". Det kommer att bli en lång, ensam vinter om de som dök upp för att lära sig föda är desamma som sedan ska gå i samma föräldragrupp som jag. Jag behöver ett Tinder för föräldralediga, och där kommer jag tyvärr att swipea vänster på alla som till exempel ser svintråkiga ut och har en viktig partner som ifrågasätter allt barnmorskan säger med hjälp av forskning han har "läst någonstans".

Sedan några veckor tillbaka mår jag tyvärr så där. Illamåendet är till viss del tillbaka och magen gör ofta ont. Kanske är det järntabletterna, eller alla hormoner och det trånga utrymmet i magen. Att gå till jobbet börjar i alla fall bli allt mer av en pina. Jag ska vara kvar där tills två veckor innan beräknad förlossning - och det börjar kännas som en usel idé! Att stressa till tunnelbanan varje morgon och kväll, och tampas med arbetsplatsens all jäkla dramatik, är påfrestande. Jag vill bara vara hemma med en bok och filtstickning och knappt lämna hemmet alls. Budskap att påminna om flera gånger innan jag försvinner: berätta inte ett skit om jobbet när jag är ledig. Under ett år vill jag glömma att stället ens existerar.

Funderar även på att gömma alla jobbpersoner från feeden på Facebook när det närmar sig.

Samtidigt som hemmalivet är ett absolut måste kan små saker få mig att längta intensivt efter något helt annat. En lyssning på The Streets Blinded by the lights fick mig att genast vilja bo i London, gå på klubbar och totalt knarka ned mig. Men bara att ta ett glas vin efter klockan åtta på kvällen, på någon bar i Stockholm, skulle också vara fint. Jag har varit nykter på en del fester och bröllop nu och det är påtagligt hur tråkig jag blir bland glada onyktra människor. En regelrätt Fun Bobby. Det positiva är att vissa hittills, på grund av  graviditeten, endast träffat mig nykter. Framöver, full, glad och rappandes på någon Eminem-låt kommer jag att bli en glad överraskning.

Längtar nu så himla mycket efter lilla barnet. Ser redan fram emot fredagsmyset då vi ska kolla på Idol och äta ostbågar tillsammans. Och sedan lördagsgodiset! Lite innan allt det där: barnvagnspromenaderna och babysim. MYS!