Dumt move

Fuck. Jag ringde honom. Upplevde en slags high som varade i en timme efteråt. Klumpen i halsen försvann ett litet tag, men nu är den tillbaka.

Nåväl, ska sluta skriva om honom nu. Haha, not. Skriver ju bara här när jag är ledsen.

Annons

Devotion

Jag önskar att det enda jag hade kvar som minne av honom vore blåmärken och rivsår från när vi brottades på golvet i söndags morse om hans mobil. Men det är svårt att inte minnas annat också.

När vi började träffas och äntligen hade lämnat vänstadiet. I Anneli gick då och jag var förälskad i den serien. Vi tittade på det den andra gången vi sågs och hade sex. Det var fumligt och fint. Satte på I Anneli-listan, den spelade Roscoe. Jag sa: "åh, jag älskar när han sjunger 'whenever I was a child I wondered what if my name had changed into something more productive like Roscoe'" Han sa: "Du är fin". Jag smälte.

Alla hans små barnsliga quirks. Att han alltid blev dålig i magen och var tvungen att åka hem när han skulle introducera mig för utländsk stark mat. Hur vår humor överensstämde exakt. Hans

jävla Animal Collective-video som jag älskar.

På ett sätt vill jag minnas allt det fina vi hade. När vi återförenades i mars och allt förvandlades - vi kunde vara helt öppna mot varandra och inte smyga med vad och hur vi kände. Samtidigt känns allt så klart som en lögn. Och kanske är det bättre att bara hata? Jag vet ingenting. Allt jag kände för honom fram tills nu var total hängivelse.

*Fortfarande i chocktillstånd*

Jag hoppas att mina kompisar fortfarande går in här och läser ibland, för jag orkar nästan inte berätta om det här för dem.

Jag älskade Martin så mycket. Har aldrig varit så kär. För några veckor sedan gick vi på Debaser hand i hand och träffade Sara och Amanda och jag kände: han är så himla kär i mig. Och jag i honom. Han kände också så.

På midsommar träffade han min familj för första gången. Det var en väldigt stor grej för både mig och mina föräldrar. Mamma var jättenervös och köpte nya glas och blommor så att hon inte skulle behöva skämmas.

Och de kom bra överens. Första kvällen drack vi vin och spelade TP hela natten. Jag tyckte om honom ännu mer när jag påmindes om hur smart han är.

Sedan råkade jag se ett sms som gjorde mig misstänksam. Och för att sammanfatta: han har knullat någon annan. I en månad. Så fort vi kom hem i går behövde han "lämna sin väska" hemma hos sig, och då hörde han av sig till henne. I morse, efter att jag fått veta, fick jag tag i hans mobil. Han brottade ned mig på golvet och vi slogs om den. Jag vann. Låste in mig på toaletten och läste att hon saknade honom, tyckte om honom och "all kärlek". Hon verkade tycka att det var spännande att han hade en flickvän. Och han med.

Har fortfarande inte smält det här. Alltså, vi var så kära. Det var VI. Jag kan inte förstå att någon jag trodde jag kände så väl kunde göra så. Mamma: "Men han var så rar och verkade så mån om dig". JA. Jag har aldrig förut upplevt någon som vill smeka och pussa och vara lika nära som han. Men kids, det betyder ingenting.

I morgon på jobbet kommer alla att undra hur det gick på den stora dagen när mina föräldrar skulle träffa honom. Antingen så kommer jag störtgrina eller så kommer jag inte vara där. Men den här gången får inte bli som den med Peter. Jag får inte höra av mig eller snoka och läsa mig illamående på hans Facebook.

Allt jag tänker just nu, mellan ångestattackerna när jag ser dem tillsammans i mitt huvud, är:

JAG BORDE HA KNULLAT HAN FRÅN I VÅRAS!!!!!!