onsdag 12 september 2018

Vikt

Blev så provocerad när jag såg en på
Instagram som tipsade om en jättebra restaurang, "och för en gångs skull har jag inte ens ångest över kalorierna jag tryckt i mig!"

Är det alltså på den nivån? Har folk dåligt samvete när ätit MAT? Shit. Egentligen tycker jag nog att är man så ätstörd bör man hålla det för sig själv. Det hjälper i alla fall inte mig att höra sådant.

Och ändå ska det här typ handla om att jag också har sådana hjärnspöken kring vikt. Jag kan inte prata om det IRL överhuvudtaget, det är för känsligt. Ändå sedan jag var barn, smal och mamma var på mig då och då om att jag vägde för mycket.

Jag följer några kroppspositiva och många texter handlar ju om att vi måste sluta vara så öppet ätstörda. Ändå verkar inte gemene man kunna ta till sig detta? Det är helt sjukt på jobbet. Nån är "duktig" för att den inte tar en tårtbit. Det bantas hejvilt och tyvärr förväntas man jubla när de tappat kilon. Utan att jag alls har frågat berättar folk i lunchrummet hur många kalorier det och det innehåller. Jag vill ju aktivt ALDRIG lära mig om kalorier, mått eller vikt. Jag har inte vägt mig på tio år.

Nu när jag är gravid verkar det dock vara nödvändigt med vägning då och då. Jag accepterar det men vill inte att de berättar vad jag väger. Förra veckan råkade jag dock se siffran, och jag fick en chock. Det där kan inte vara en hälsosam siffra. Och, tja, jag är inte hälsosam heller. Jag äter godis eller snacks varje dag och hatar motion. Jag önskar bara att jag inte hade sett den där siffran utan i stället bara fått fortsätta köpa större storlekar utan den där helvetes siffran blinkande i bakhuvudet. Det där behövde jag inte veta.

Språkstörning

Har även tampats med ångest över John-relaterade grejer. Han har varit rätt sen med talet så vi övertalade BVC om att få en remiss till logopeden. Väl där sa de att han var så liten än så det gick inte att säga något, förmodligen var det ingenting.

Över sommaren började han prata sååå mycket mer, om än otydligt, och vi tyckte att saken var löst. Peter gick ändå på uppföljande avslutningssamtal hos logopeden eftersom de rekommenderade det.

När han kom hem därifrån hade John fått en preliminär DIAGNOS. Peter var nonchalant kring det hela och nämnde det efter ett tag i förbifarten medan han stressat letade efter jobbmobilen. Jag däremot, undrade: WTF?! "Vi har fått papper, du får läsa på själv. Jag har bråttom nu."

Så ja, jag läste på, och googlade sedan så klart. Den språkstörning som logopeden misstänkte lät för jävla allvarlig. Inte direkt något man snabbt ögnar igenom och sen inte tänker så mycket på. På nätet kunde jag läsa om speciallärare, specialförskolor, problem med att få vänner, dyslexi och samband med adhd och autism.

Jag smsade diagnosen till min mamma som ringde upp och sa att hon "finns där". Till och med pappa ringde upp när nyheten nådde honom. "Det här tar vi oss igenom för Johns skull."

OM jag ringde Peter och undrade vad fan logopeden sagt egentligen? Han blev också förbannad när han läste på och insåg vilken allvarlig diagnos hon slängt sig med. Jag ringde till henne för att försöka förstå och hon bad om ursäkt för att hon kanske oroat oss. Men jag förstår ändå fortfarande inte om vi bör vara oroliga. Jag är det.

Från och med årsskiftet ska vi gå till logopeden två gånger i veckan med John. Det är mycket. Och det har jag btw inte nämnt för min chef än...

Nu hoppas jag bara att det ska gå bra för min älskade son! Innan hade jag liksom tagit det för givet. Och jag tyckte det var jättegulligt att han kallar sin mormor för "foffo". Nu får jag bara ångest när han säger det.

Gravidillamående extreme

Fy vad dåligt jag har mått! Förra veckan var sämst hittills. På onsdagen skulle jag på första ultraljudet. Kräktes på morgonen och mådde piss. Gick mot tunnelbanan och 100% ghostade föräldrar från Johns förskola som jag mötte på vägen och ville småprata med mig. De såg mig, hälsade och skulle åt samma håll. Jag saktade in på takten och undvek ögonkontakt tills de fattade vinken. Hade sån extrem ångest över att vara ute bland folk samtidigt som jag mådde så pass illa. Efter en tunnelbanestation hoppade jag av och åkte hem igen. Ställde in ultraljudet.

I måndags var jag hos doktorn och blev sjukskriven ytterligare en månad. Jag skrev ett långt ursäktande mejl till min chef och vågade sedan inte gå in på mejlet de följande två dagarna. Till slut tvingade jag mig själv att logga in - och då hade han inte svarat! Jag måste nog uppfattas som den sämsta anställda någonsin. Jag fick honom som chef när jag kom tillbaka från föräldraledigheten och sedan dess har jag vabbat eller själv varit sjuk minst varannan vecka. Det är pinsamt. Och nu detta. Thank God att jag jobbar på en myndighet.

Är i vecka 13 nu btw, i min app står det att jag mår fantastiskt nu och att jag och min partner bör gå ut på restaurang och fira det.