Jobbet

Jobbet alltså. I måndags var jag både hemma sjuk OCH lade upp en bild på en färdigbäddad spjälsäng på Instagram. Stort misstag.

På tisdagskvällen fick jag ett sms där det stod något i stil med: "Måste varna dig för K. Vi på enheten pratade om att du var sjuk och att vi var oroliga. K sa då till chefen att du minsann lagt upp en bild på en färdig spjälsäng, så att SÅ sjuk kunde du ju inte vara..."

Som att jag stannat hemma för att snickra och okynnesinreda i hemmet. Blev så upprörd. Och fick då dessutom ett mejl från chefen som undrade hur det egentligen stod till då "alla har hört att du bäddat klart spjälsängen".

Det fina i denna kråksång: samma kväll hade jag en tid hos doktorn - och han sjukskrev mig fram till förlossningen! Svepte med andra ord in på arbetsplatsen dagen därpå för att helt plötsligt packa ihop mina saker och inte komma tillbaka på ett år. Innan jag drog blockade jag även skiten ut K på alla sociala medier. Hennes sista ord till mig var: "Det ska bli så kul att se bebisen på Instagram sedan." No, you won't :).

Innan jag åkte till jobbet i onsdags var jag en sväng hos barnmorskan. Mitt blodtryck var plötsligt mycket högre än vanligt, och det fanns ingen tvekan om att det berodde på min livrädsla för att berätta på jobbet om sjukskrivningen. De tog det dock väldigt bra, och jag är så lättad över att slippa kämpa mig till och igenom arbetet varje dag. Mår dåligt på de flesta sätt så här i slutet och jag vill få en chans att vila upp mig inför förlossningen och allt som kommer efter den.

I helgen har jag mest vilat och ätit allt som är gott. Så fort jag varit utanför hemmet har jag vägrat att logga in på sociala medier ifall det på något sätt skulle synas att jag inte ligger nedbäddad, helt utmattad i min säng. BRÄND.

Tinder för föräldralediga

Nu har jag varit på på både amnings- och förlossningskurs. Min starkaste känsla är varken oro, rädsla eller entusiasm. Den är i stället: "Vad fa-an är det för människor som ska föda samtidigt som jag?". Det kommer att bli en lång, ensam vinter om de som dök upp för att lära sig föda är desamma som sedan ska gå i samma föräldragrupp som jag. Jag behöver ett Tinder för föräldralediga, och där kommer jag tyvärr att swipea vänster på alla som till exempel ser svintråkiga ut och har en viktig partner som ifrågasätter allt barnmorskan säger med hjälp av forskning han har "läst någonstans".

Sedan några veckor tillbaka mår jag tyvärr så där. Illamåendet är till viss del tillbaka och magen gör ofta ont. Kanske är det järntabletterna, eller alla hormoner och det trånga utrymmet i magen. Att gå till jobbet börjar i alla fall bli allt mer av en pina. Jag ska vara kvar där tills två veckor innan beräknad förlossning - och det börjar kännas som en usel idé! Att stressa till tunnelbanan varje morgon och kväll, och tampas med arbetsplatsens all jäkla dramatik, är påfrestande. Jag vill bara vara hemma med en bok och filtstickning och knappt lämna hemmet alls. Budskap att påminna om flera gånger innan jag försvinner: berätta inte ett skit om jobbet när jag är ledig. Under ett år vill jag glömma att stället ens existerar.

Funderar även på att gömma alla jobbpersoner från feeden på Facebook när det närmar sig.

Samtidigt som hemmalivet är ett absolut måste kan små saker få mig att längta intensivt efter något helt annat. En lyssning på The Streets Blinded by the lights fick mig att genast vilja bo i London, gå på klubbar och totalt knarka ned mig. Men bara att ta ett glas vin efter klockan åtta på kvällen, på någon bar i Stockholm, skulle också vara fint. Jag har varit nykter på en del fester och bröllop nu och det är påtagligt hur tråkig jag blir bland glada onyktra människor. En regelrätt Fun Bobby. Det positiva är att vissa hittills, på grund av  graviditeten, endast träffat mig nykter. Framöver, full, glad och rappandes på någon Eminem-låt kommer jag att bli en glad överraskning.

Längtar nu så himla mycket efter lilla barnet. Ser redan fram emot fredagsmyset då vi ska kolla på Idol och äta ostbågar tillsammans. Och sedan lördagsgodiset! Lite innan allt det där: barnvagnspromenaderna och babysim. MYS!

Baby

Sent i höst ska jag få ett litet barn. Jag vet till och med att det är en kille.

Vad konstigt det känns. Eftersom jag är så lång syns det egentligen inte ens och därför känns det kanske inte lika verkligt. Känner mig verkligen som en late bloomer med den futtiga magen.Men det ligger definitivt någon där i och jag har börjat köpa jättegulliga koftor åt honom på Tradera.

Jobbet känns allt mer oviktigt. Oh my God, I'm leaving! Och när jag kommer tillbaka ska jag nog se till att få jobba 80% resten av livet. Tredagarshelger är en gammal dröm som bara skulle kunna trumfas av tvådagarsvardag.

Jag längtar tills han är här. Innan dess har jag mycket att fundera över: ska jag behöva dela toalett på förlossningen, är det okej att ligga med datorn så som jag gör nu, kommer jag lyckas få min pappa att inte bli märkbart obekväm varje gång ungen är klädd i rosa/blommigt, är de vilda sparkarna efter särskilt onyttiga måltider ett tecken på att jag ger honom små sockerkickar i magen, och: föda med linser eller glasögon?

Tusen ytterligare frågor också så klart. Jag kommer tillbaka.

Hej, mitt namn är...

Varenda gång som jag är på besök hos min svärmor råkar hon vid minst ett tillfälle kalla mig vid min pojkväns ex namn. De första gångerna log jag generat och låtsades som ingenting. Senast sa jag långsamt och tydligt att: "Felicia heter jag". Efter fyra år tillsammans hyser jag inga förhoppningar om att det här oskicket någonsin ska ta slut. Jag är övertygad om att hon inte gör det med flit men jag blir irriterad som fan, kan inte förstå hur det kan vara så svårt att lära sig ett nytt namn. Samtidigt har jag själv ju nästan bara dejtat killar som har hetat Peter och Martin så jag har gjort det enkelt för både mig själv och mina föräldrar.

Dock stor lust att börja kalla henne Margareta.

Sjas!

Jag har en ekorre på gården som en dag sågs klättra på husets fasad. Gull! Några veckor senare såg Peter att den hade klättrat ända upp till tredje våningen, till vår balkong!

Vi blev genast förälskade i den lilla gnagaren och smög fram för att fotografera och observera. Kort därefter började den komma all oftare till balkongen. Vi missade den aldrig eftersom den varje morgon klockan sex först klättrade förbi vårt sovrum för att komma till balkongen, och det lät rätt mycket. Vi slutade ställa väckarklockan. Och jag googlade "mat ekorrar". Slutsatsen vara att jag skulle lägga ut några äppelbitar till vårt husdjur, för då skulle den bli glad och jag skulle få extra likevänliga bilder att lägga ut på Instagram.

Morgonen därpå väcktes vi punktligt och gick ut för att kolla på korren. Den satt där och gnagde på äpplet men den hade också tagit med sig sin farmor, en grå och skabbig ekorre. När de var klara bajsade en av dem på balkongen och sedan drog de långsamt därifrån.

Dagen därpå var en röd dag och vi ville sova ut. Ekorrarna klättrade emellertid även den här morgonen förbi vid sextiden. De lät mer än någonsin och när jag, mindre entusiastiskt än vanligt, närmade mig balkongen såg jag att de var TRE. Även den här gången bajsade de, och för att visa sitt missnöje med att det inte fanns någon mat drog de upp alla plantor ur jorden och tuggade på balkongmöblerna. När jag knackade på rutan tittade de på mig med detta i blicken: "Fuck you want?"

Det här utvecklades snabbt till att Peter sprang ut och sprutade vatten och såpa på dem så fort vi hörde att de var där. Jag låste samtidigt in mig på toa i fall någon av dem skulle passa på att hoppa in genom öppningen. Nu har vi inga växter ute på balkongen och möblerna har fällts ihop så att de ska ha det så obekvämt som möjligt. Tyvärr gillar de platsen så mycket att de har börjat ta med egen mat, oftast kottar, som de sätter sig och äter hos oss.

Det allra värsta är att jag inte längre vågar ha öppet någonstans i huset. Och det blir varmare för varje dag! När jag hör dem fantiserar jag oftast om att ta en stor sopborste och borsta ned dem från fasaden, men även råttfällor figurerar i mina tankar. Jag hatar de hemska ekorrarna! En ekorre kan vara gullig, tre är ohyra. Om jag slapp se och anordna det hela skulle jag helst vilja att de dog. Jag ser ingen ljusning i den här frågan alls. Hemskt. Regelbundenheten har dessutom ruckats. Det visade sig att de inte alls vaknade just exakt klockan sex, utan snarare när solen går upp. De senaste dagarna har springet därför börjat vid klockan halv fem i stället. Kram.

Orolig

Usch, i måndags blev jag utskälld av min chef. Sedan kände jag mig så tillplattad att jag inte kom mig för att nämna att jag skulle vara ledig resten av veckan när vi sa hej då. Semestern har ägnats åt att fundera kring vilka hemskheter som kommer möta mig när jag är tillbaka på måndag. Jag har till exempel en kollega som alltid passar på att gå igenom min sajt när jag är sjuk, och så mejlar hon sura klagomål och förslag på saker för mig att ta tag i.

Jag skriver från telefonen nu och hoppas verkligen att det går att klistra in bilder på något bra sätt. För den här bilden talade till hela fucking mig när jag såg den i går.

Know yourself

De som är allra högljuddast med sin empati gentemot alla som har det har svårt, de som brinner. Är de inte ofta i stället ganska elaka mot folk de faktiskt känner? Min erfarenhet är denna. Synd att de två inte verkar gå att kombinera. Som att man någonstans måste få utlopp för mobbartendenser och missunnsamhet.

Jag har egentligen en hel del jag vill skriva om. Den polyamorösa sexmissbrukaren som inte kan få en erektion. Det stora upproret på jobbet mot de (bland annat jag ofc) som fikar för länge. Alla barn som plötsligt blir till. Mina magproblem (där borde jag kanske hejda mig själv men, herregud, jag har en förestående koloskopi som jag med 80% säkerhet kommer skippa). Girls fantastiska, jobbiga, avsnitt just nu – uppbrottsstoryn gör ONT i mig. Kn*rk och resor – ska jag förlikas med tanken på att aldrig ha bott i London eller haft en ohälsosam period med substanser som jag bara sett på teve?

Det faktum att man inte ska blogga om sitt jobb hindrar mig mycket. Tanken på att jag inte vet vilka som läser ännu mer. Så har jag det ju ganska bra nu också. Trygghet bidrar inte direkt till att göra någon spännande och intressant. I stället läser jag ganska mycket böcker, somnar vid nio, dricker mitt vin på barer i stället för på klubbar, badar ganska ofta och åker runt på loppisar.

Saker jag inte längre gör:

Har telefonsex med vad jag tror är den homosexuelle grannen bredvid. Tror inte längre att det var han, men vet inte vem det i stället var, vilket har lett till att jag har svårt att se någon i min närhet i ögonen.

Skapar inte längre egna tallrikar och bestick när jag inte orkar diska skitig disk. Har numera diskmaskin och tvingas dessutom sopsortera.

Går aldrig på testdejter från Happy pancake. Möter inte längre yngre killar som fortfarande bor hos sina föräldrar.

Jag röker inte ens till sorglig eller hatisk musik längre. Bara någon gång ibland tillsammans med min kille på balkongen, och sedan lägger vi oss i varsin del av soffan och mår dåligt.

Jag är pisstråkig. Anekdoterna är få och chockvärdet lågt. Det som är intressant begränsas av att det är många jag inte kan skriva om. Vill skriva men frågan är om vad. Återkommer.

Låt som i alla fall gör mig ask*t:

http://open.spotify.com/track/2WzpOMkCaakq1T3luPCjLH