Cå illa kan det gå

I dag har jag struntat i mitt första bokklubbsmöte. Vi skulle ha läst Karlstad Zoologiska och jag tycker det är synd att jag inte fick chans att påpeka att repliken "Hanna, du måste hjälpa, inte stjälpa" var rolig. Förutom det missade mina bokklubbsvänner kanske inte så mycket. Min analysförmåga är begränsad.

Anledningen till att jag inte kunde gå är att en i min responsgrupp ofta går och lägger sig vid åtta på söndagskvällar. Därför skulle vi mejla våra dialogövningar till varandra redan på eftermiddagen i dag. Jag har skickat in den nu, men har däremot inte mottagit någon annans papper. Detta förbryllar mig. En person som lägger sig vid åtta känns ju till exempel även som en person som skickar in sina läxor minst en dag innan deadline. Kanske har vi kommunikationsproblem, jag saknar en dialog på många olika sätt. Jag börjar till och med misstänka att de tror att jag har hoppat av för att jag var sjuk i fredags. Men det vore ju bisarrt! Inte mitt fel att jag hade drabbats av sjukdom.

På tal om i fredags så var jag hemma hos Alexandra på fest. Sedan gick vi ut och jag sa en sak som jag nästan inte ens törs formulera i mitt eget huvud. Eller flera saker faktiskt, fast en sak var värst. Alex träffade en bekant och jag började prata med hans två bekanta. Den ena hade på sig jeanskjorta och glasögon utan styrka. Han påminde mig om Paradise hotel-Cimon and I liked it! Cimon var dock det enda han påminde mig om och jag hade ingen aning om vem han var. Så jag började prata om att bandet som klubben hade bjudit in var tråkigt. Att musiken som sedan spelades var för publikfriande och en massa annat negativt. Efteråt tröstade Alexandra mig med att en gång när Bob Dylan var i Sverige så blev han kär i en tjej för att hon inte hade någon aning om vem han var. Men jag påpekade att de som hade klubben och Bob Dylan knappast gick att jämföra, de hade nog ändå uppskattat både igenkännelse och färre förolämpningar. Jag var en idiot.

Men det värsta har jag inte ens berättat. De pratade om ölbiljetter (vilket jag tyckte var konstigt eftersom jag inte hade fått intrycket av att man kunde få det på stället vi var). Deras, eller hans, var slut och den ena sa att den andre skulle fixa en öl till mig. Jag följde med. Jag vet inte ens om hans intention var att köpa en öl till mig eller om han bara skulle följa mig till baren medan jag köpte en öl till mig. Jag gillar inte ens öl. På vägen dit säger jag det pinsammaste någonsin, nämligen: "jag är ingen drinkhora". Jag är röd i ansiktet när jag skriver detta. Det enda jag menade var att jag brukar inte försöka få andra att betala för mig utan det gör jag själv. Men han tolkade det som att jag trodde att jag var så pass snygg att han försökte köpa sig ett ligg. Han bara: "Nej men GUD! Jag har inga sådana intentioner!". Klart han inte hade! Åh. Jag gav honom en femtiolapp och och försökte förklara mig, men sedan pratade vi inte så mycket igen. Jag hatar mig!

Norra station

Med anledning av att min systers sambo har hängt upp ett samurajsvärd i deras gemensamma sovrum kan jag konstatera att det är skönt att bo — och vara — singel. Men Gud, i går hade jag, på riktigt, hemlängtan. Det var min första natt i lägenheten och allt kändes väldigt ensamt. Toalettstolen är en sådan toalettstol som är iskall också.

Pappa blev — som förväntat — galen under flytten. Hans vansinne kulminerade när en stackars utbytesstudent stoppade vår fullpackade hiss och pappa ropade: "Stick och brinn för fan!". Jag skrattade i och för sig då. Skönt att han riktade ilskan mot någon annan än mig. Och sedan hade vi det fint när han lyckades få upp min till synes omöjliga Knappa-lampa.

Uppropet

När jag gick på uppropet för den kurs jag inte ville läsa gick allt bra. Jag pratade med en jättetrevlig klasskamrat och gillade att även hon var någon slags medieutbildnings-drop-out. Tänkte att det kanske kunde bli okej ändå. Alla verkade snälla och bra.

Dagen därpå fick jag reservsällskap av Amanda. Eftersom jag inte trodde att jag skulle komma in brydde jag mig inte om att försöka göra ett gott intryck på de andra. Jag berättade högljutt för Amanda om hur jag blivit besatt av Paradise hotel och Celebrity big brother. Vi skvallrade och snackade skit om människor och granntanter. Allt i en annars knäpptyst korridor där ingen kände någon. Sedan kom jag in och Amanda insåg att hon inte skulle ha tid att gå skrivarkursen. Då kände jag mig lite dum.

I en klass för sig

Så här skrev jag i min blogg 2007:

För några timmar sedan satt jag vid Medborgarplatsen och väntade på en försenad kompis. En tjej bredvid ropade: "hej!". Hon började prata med mig men jag kände inte igen varken henne eller hennes låtsaskompis Anna. Tjejen berättade för mig att Anna trodde att ett mord begåtts i min jacka. Jag försökte ignorera henne men hon fortsatte. Snart noterade jag två personer som stod nära och låtsaspratade i telefon. "Har du någonsin sett humorprogrammet Pyjamas?", frågade jag. Det hade hon. "De hade ungefär samma upplägg som ni, bara att de faktiskt var roliga." Hon förstod inte vad jag pratade om, frågade i stället vad jag tänkte på efter att Anna hade pratat genom henne i ytterligare några minuter. "Jag skäms å era vägnar. Är du stolt över det du gör? Det här upplägget är pinsamt." Jag var så arg att jag för första gången i mitt liv vågade stå upp för mina åsikter. Men hon fortsatte att trakassera mig och det hela var otroligt obehagligt. Ett tag fick jag för mig att hon fått någon slags psykos och skulle göra mig illa. Snart började hon hoppa och skrika för att få min uppmärksamhet, total tystnad är inte bra teve. Hon slog till mitt huvud och "drev ut andar". Alla på torget tittade på mig som om jag var ett stackars mobboffer, och precis så kände jag mig. Hon slog till mig igen och jag tog tag, hårt, om hennes handleder och förklarade att om hon rörde mig igen skulle jag ringa polisen. Strax därefter kom en av mobilpratarna fram och presenterade sig som producent för tv-programmet X. Jag darrade i hela kroppen och när tjejen också ville skaka min hand fick jag verkligen tvinga mig själv att inte gråta. "Förlåt att jag slog till dig."

Den tjejen går i min klass nu. Men jag kom i alla fall in på skrivarkursen! Utförligare uppdatering kommer snart.

Långt svar

Jag fick en intressant fråga i min blogg. Trots att jag inte är Katrin, Kenza eller Stina-Lee så tänker jag lyfta fram den i ett eget inlägg, precis som de gör då och då. Tro nu inte att jag har drabbats av storhetsvansinne bara för det. Jag är fortfarande mig själv. Helt enkelt en 23-årig positiv tjej som bor i Stockholms innerstad. Här är frågan:

"Åh, jag har en fråga. Hur reagerar du när folk frågar efter din längd, det absolut första de gör? Typ -Hej jag heter Maja. -Ojoj vad lång du är, hur lång är du? (184...)Jag har tröttnat på till den milda grad att jag vill svara "Hur mycket väger du?". Vad säger man? "no shit, jag är lång, men du är den enda idioten här som påpekar det/är ouppfostrad nog att kommentera andras utseende."

Svar:

Min senaste motattack, som gick ut på att sänka mig till personens nivå, vilket var rätt rejält lågt eftersom han mätte strax under 1.60, var även min första. Att säga "Du är ju en dvärg!" är egentligen inte att rekommendera. För att bibehålla värdigheten bör man kanske snarare säga något Ribbing-aktigt i stil med "Hur kommer det sig att du är så intresserad av min längd?" eller "Tack för att du kommer med kommentarer om mitt utseende men jag pratar gärna om något annat".

Mitt nyårslöfte är dock att börja säga till på skarpen åt alla otaliga aningslösa idioter, som tyvärr tycks vara omöjliga att undvika. Det är inte okej att kommentera andras utseende. En bra kompromiss mellan "jävla dvärg" och "ursäkta, jag känner inte för att prata om det" skulle kunna vara direkt konfrontation. Typ: "Varför påpekar du att jag är lång och får det att låta som att jag är ett cirkusfreak? Förstår du verkligen inte hur oförskämd och löjlig du är när du gör så?".

Min erfarenhet är att väldigt korta människor i princip alltid påpekar att jag är lång. De får mig att framstå som en exceptionellt ovanlig jätte. Antagligen för att de inte vill acceptera att de själva är exceptionellt korta. Vi är båda extremer, inte bara jag. Skillnaden är att jag aldrig skulle få för mig att påpeka för dem att de är korta. Det vet de nog redan. Av någon anledning tycks det vara fullständigt accepterat att kommentera att någon är lång, men inte att någon är kort.

När jag tänker efter är bästa svaret på frågan "Wow, hur lång är du?" kanske kort och gott: "Hur så?". Men fattar frågeställaren inte vinken då rekommenderar jag något av en rejäl utskällning.

Sköna journalistkillar

Den här krönikan fick det att brinna i mig. Jag minns första terminen så väl. Det var medieteknik. Jag var en av de fyra som inte varit närvarande vid en viktig lektion och därför hade slussats samman med tre andra frånvarande. Vi blev grupp H. Jag föreslog entusiastiskt att vi skulle intervjua en av Mediesveriges mest pompösa journalister, och det gjorde vi. En av killarna i vår grupp tog det som en självklarhet att han skulle utföra intervjun. Trots att Anna också ville. Han var den som alltid tog mest plats och kom med sarkastiska kommentarer som man kände sig tvungen att skratta åt, även om man misstänkte att skämten var på ens egen bekostnad. Självklart skulle han intervjua! Han skulle ställa journalisten mot väggen och se till att vi fick en sensationellt bra film. Och gärna ett högt betyg.

Förberedelserna hjälpte han inte alls till med. Men det var okej, för han var en skön kille som kom undan med sådant. Dessutom skulle hans intervju bli så JÄVLA BRA.

Kort sammanfattning av vad han sedan frågade vårt intervjuobjekt: Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig? Vad har du för utbildning? Vad är roligast med att vara journalist? Och förresten, tar Expressen in praktikanter i vår? Vi har nämligen en kort praktikperiod då.

Vi andra tre var i chocktillstånd. Vad fan var det där? Till och med journalisten undrade om det verkligen var allt. Han hade ställt in sig på att få stå till svars för åtminstone några av alla sina senaste publika snedsteg. Men vår gruppmedlem var nöjd. Han lämnade videokameran och mikrofonerna i våra händer och tog pendeln in till stan för att ta några välförtjänta öl.

Sedan såg vi inte till honom på två veckor. Vi kämpade med att redigera och klippa ihop allt, ett riktigt skitjobb för tre noviser. Det var dock hela tiden självklart att han skulle tala in speakerrösten framåt slutet, för det tyckte han var kul.

Som en liten miniindvändning bestämde jag mig för att själv tala in speakerrösten. När han fick veta det ringde han hem till mig och skällde. När jag förklarade att han inte fick göra den eftersom han inte hade hjälpt till, slängde han på luren. Som ytterligare en liten hämnd såg jag sedan till att det stod trettio titlar (vissa påhittade, till exempel "handläggare" och "mikrofonansvarig") under mitt namn i undertexterna, medan han hade endast en: intervjuare. Jag ville att det skulle vara tydligt att han inte hade gjort ett dugg. Ändå var det han som gick segrande ut striden.

Under hela vår uppvisning satt han och spydde ur sig små elaka kommentarer om det färdiga resultatet. Hela klassen skrattade. Han skrattade. Läraren skrattade. Jag insåg att jag hatade JMM, och den insikten bar jag med mig resten av de tre åren.

Min lilla fiende hoppade av efter ett tag. Men kvar i klassen fanns tre ännu skönare killar. Av någon anledning fick de alltid opponera på mina arbeten. De älskade verkligen att prata om sig själva, även om det egentligen var menat att läraren skulle prata på föreläsningarna, men för mig gjorde de ett undantag. Under opponeringarna kunde de ägna en hel timme åt att föra en monolog om hur usla mina arbeten var. Allt med en humoristisk och skojigt sarkastisk ton.

En gång läste jag deras opponering i förväg och insåg att jag inte skulle klara av att än en gång möta deras förödmjukande roast inför fyrtio människor. Så då mejlade jag min lärare och sa det, att jag inte skulle komma. Bra beslut.

En annan gång sågade de oss en timme i sträck, innan läraren utmattat frågade om vi kunde gå vidare till en annan grupp. Då räckte en av killarna upp handen och sa: "Jag vill gärna tillägga att jag tycker att färgen på deras hemsida är ful".

Det intressanta är att dessa sköna killar fan inte är roliga. Jag tycker att jag skriver mycket mer underhållande än de gör, men ändå är det självklart för alla att de tre är skönast och roligast i klassen. För att de uppfostrades till att vara kaxiga och ta för sig. För att de, på riktigt, är övertygade om sin egen suveränitet. Med sin egen övertygelse övertygar de också alla andra, och det blir en ond cirkel. Resultatet blir äckliga, självbelåtna, nedvärderande män på nästan alla åtråvärda journalistjobb.

Tweets gone wild

Jag vill verkligen inte vara okänslig men jag gick in på Tila Tequilas Twitter när jag läste att hennes fästmö hade dött. Läs uppifrån och ned:

Everyone please pray 4 my Wifey Casey Johnson. She has passed away. Thank u for all ur love and support but I will be offline to be w family

This is a very heartbreaking time for me. I just want some pricacy as I deal with the loss of my Fiance Casey Johnson. I'm heart is shredded

I just got news that my fiance is not dead but currently in a coma!!! Omg please pray that she will make it! Hang in there my love please!!!

I know u can feel me Casey! Dot let go! I'm almost home baby please hang on! We have a beautiful life planned out for us! I LOVE u! Hang on!

I'm still in shock! Once again thank U for the outpour of love and support. I just wish to have some privacy at this heartbreaking time.

R.I.P my Angel. @caseyjonsonJnJ u will forever be in my heart! I love u so so much and we will Marry when I see U in Heaven my Wifey.

Trivseltest

Jag gjorde just ett "trivseltest" på Ikea.se för att se om jag borde söka sommarjobb hos dem. Slutsatsen var väl att de inte skulle trivas med att ha mig som medarbetare och att jag passar bättre som kund. Så sjukt otrevligt formulerat. Jag vill inte jobba där och nu vill jag heller inte längre handla där. Lyckat, Ikea!

00-talets...

Pinsammaste: Det här hände för många år sedan så jag tror att det är preskriberat och okej att prata om nu. Jag låg hemma mitt i natten och pluggade inför en omtenta som jag redan hade skrivit två gånger. Ganska uttråkad, trots att jag borde ha varit panikstressad. Plötsligt ringde det välkommet i min telefon, samtidigt som jag hörde en dunkning i väggen. "Hej Felicia", lät det i andra änden. "Hör du vem det är?" Jag sammankopplade rösten med dunkningen i väggen och frågade därför om det var min granne. "Ja", svarade en hes röst. "Jag har precis varit ute och druckit några öl med min kompis Richard", fortsatte han varpå jag frågade om han hade haft kul. "Jo då, det var för lite snygga tjejer bara." Svaret förvirrade mig. Var inte min granne bög? Tydligen inte, för bara några minuter senare beskrev han detaljrikt sin grova så kallade kuk. Och vad kan jag säga, jag var uttråkad och dessutom smickrad över att ha omvänt min annars till synes obevekligt homosexuella granne.

Det tog ett bra tag innan jag började fatta misstankar. "Smek dina stora bröst" var en konstig uppmaning från någon som hade träffat mig. Jag bad honom att knacka i väggen, men han vägrade. Efter ytterligare några påtryckningar lade han på i mitt öra. Då tänkte jag att det kanske inte var grannen som jag pratat med, utan någon annan. Fast det kunde ju fortfarande vara han. Det gjorde det väldigt svårt att se honom i ögonen resten av våra grannår. Hade vi haft telefonsex?

Personen som ringde fortsatte att ringa och sms:a ganska mycket. Inte förrän jag hotade att ringa polisen lade han ned. Jag tänkte att det kunde ha varit precis vem som helst i min bekantskapskrets, eller bara ett psycho som slog ett nummer på måfå. Vilken tur han hade i sådant fall.

Tacksam som alltid

Här ligger min nya lägenhet:

Det är den goda nyheten. Den dåliga nyheten borde egentligen stå i plural, för de dåliga nyheterna är några stycken. Låt mig förklara ett av problemen i bilder.

Min dörr är inte normal. Trots att den är både stängd och låst ser den ut så här. Ingen annans dörr ser ut så här. Känns inte som att den kommer att stänga ute varken bovar eller ljud på ett särskilt effektivt sätt. Dessutom har någon ristat in ett stort kryss på dörren, säkert så att alla nattliga förbipasserande ska veta vilken dörr som är den man tar ut fylleaggressionerna på.

Det värsta är dock att jag delar vägg med hisskorridoren och den gemensamma balkongen, som alla kommer att röka och SPY (!?) på varenda kväll. Om några månader kommer det att vara ofattbart för mig att jag tidigare har bråkat om oskyldiga barnvagnar i korridorsutrymmen (som visserligen kan DÖDA MÄNNISKOR vid eventuell brand). Hjälp.

En vit jul för barnets skull

Jag har ångest. Inom cirka tre veckor kommer jag att ha flyttat in i min lägenhet. Fint så (fast inte superfint, ska visa varför i ett senare inlägg). Men innan dess ska ju pappa bära in grejerna, hjälpa mig att flytta. Jag citerar härmed mig själv för ett och ett halvt år sedan. Inlägget är fortfarande brinnande aktuellt:

"Jag påmindes nyligen om att om ett halvår måste jag flytta, för då tar jag inte längre några högskolepoäng. Att jag knappt tar några nu heller är förstås sant, men inte relevant för inlägget. Däremot relevant för CSN och utmärkta tidningen Studentliv som kanske slutar komma i min brevlåda om jag inte skärper mig. Auch.

Att flytta innebär att få bärhjälp av pappa. Det skrämmer mig. Efter bara några minuter brukar han bli röd och varm och ta av sig sin t-shirt. Eftersom han är där för att hjälpa mig är det inte okej att att påpeka att det är obehagligt att han är naken på överkroppen. Men om blickar kunde säga "det är obehagligt att du är naken på överkroppen"... När det har gått mer än en kvart börjar vi undantagslöst fräsa åt varandra. Han uttalar massor svordomar, dock inga coola fyrabokstävers. Fast en gång kallade han mig "jävla gris" och det gjorde ont. Jag hade till och med föredragit "svin".

Jag minns förra gången jag flyttade och när han upptäckte att min stående lampa, som jag fått av honom, blivit lite sned. Pappa blev så sne att han lyfte upp lampan och knäade den. Han lät som en samuraj, men såg inte ut som en. Inte förrän efter sju knäsparkar gick den itu. Dagen efter fick han köpa en ny åt mig. Men innan dess beordrades jag att gå ned till källaren och slänga de cirka fem lampdelarna. När jag kom ut i korridoren stod där två grannar som jag just börjat lära känna. Jag sa hej och vi utbytte cirka åtta ord innan jag skyndade mig vidare. Väl tillbaka berättade pappa lite skamset att han hört röster utanför och trott att det var jag som pratat i stället för att jobba. Han hade då stuckit ut huvudet och börja skrikskälla innan han insåg att det bara var mina två grannar, inte jag. Jag var nere i källaren och funderade över hur man källsorterar sladdar.

Och i den andan fortsatte flyttdagen. Och så kommer det blir igen i januari. Det enda som håller mitt humör uppe är tanken på att man nog gärna vill ha tröja på sig när det snöar utomhus. Jag drömmer således om en vit jul."

Phest

Nyår alltså. Jag och Peter hade beslutat att bojkotta själva högtiden, något som tyvärr är mycket enklare att göra när man är två. Några dagar innan nyår insåg Peter dock att han ville avsluta året på ett festligare sätt. Den insikten kom i samband med att han faktiskt blev bjuden till en nyårsfest, tror jag. Men jag accepterade läget och följde med. Det vara bara några timmar innan vi skulle åka dit som jag fick veta att festen endast bestod av hans närmaste vänner. Personer som jag inte har sett sedan brutaldumpningen i juli. Personer som har varit i samma rum som Peter när jag har ringt och bönfallit honom om att bli ihop igen, och som har förstått av hans ivriga sms:ande på fester att jag inte längre tycker om när han går ut. Jeez. Personer som inte läser min blogg och förstår att det är på min sida man ska vara.

Men det gick bra trots allt. Nattbussen hem fick motorstopp någonstans i Älvsjö bara. Vi fick stå utomhus i en halvtimme och vänta på en ersättningsbuss. Men ingen spydde, och det är egentligen det enda som räknas. Fast några blödde och en ramlade. Jag skruvade upp volymen på min MP3.

Mitt nyårslöfte: Sluta skriva så mycket om Peter, och sluta bråka så mycket med Peter. Detta blogginlägg gynnar dock inte något av de två löftena.