PTR

Nyköpingshelgen var bra. Mina föräldrar älskade Peter, precis som de borde. Han är så social och rolig – jag blir stolt när någon jag känner får träffa honom. Och så tycker jag att hans Fagerstadialekt är så gullig att jag blir genuint förbryllad när folk inte genast anmärker på den.

Vi skulle åka runt på loppisar och handla böcker och skivor. Vi gjorde det också. Men strax innan avfärd berättade han för mig att han inte kört bil på tre år, och att det var ungefär tre år sedan han skaffade sitt körkort. ”Men jag hann köra ungefär tolv gånger.” Med tanke på det gick det bra, även om vi inte kunde köra så långt som vi ville eftersom han inte vet hur man tankar.

I går hade han köpt saker som jag blir deprimerad av att handla för att de är så tråkiga. Strumpbyxor och trosor som jag kunde lägga i min egna byrålåda som jag har fått. Jag tänkte så här: Åååh, nu kommer han ha köpt några pyttesmå, typ uppskattat att jag har storlek 36 och så kommer jag tvingas bära dem för att vara snäll. Men trosorna var verkligen gigantiska. Sju decimeter i diameter, minst. Jag blev sur. Men kan tänka mig att de är sköna.

I alla fall, det går så himla snabbt fram. Tror jag nämnde att jag var ”askåt och askär” efter två veckor. Jag kommer lätt flytta in där snart. För ett tag sedan diskuterade vi till och med barn. Att det vore fint, vårt barn skulle vara roligt och skriva jättebra, och att man kunde ta det som det kom och det där ordnar sig alltid, för det mesta. I går, när jag kanske kände mig lite överväldigad, utbrast han: ”Alltså, vad håller vi på med? Jag vill ju inte ha barn nu. Inte förrän om flera år, fattar inte varför jag sagt det.” Och jag: ”TACK GODE GUD. Inte jag heller!!!!”

Smått förlösande. Nu kan vi kanske hålla en mer normal takt. Ett mellanting mellan den senaste månaden och mitt och Martins känsloplatoniska sju månaders dejtande. Det bästa är att jag fortfarande är mycket förälskad. Askåt och askär.