Släkten...

I helgen var jag på släktträff. Min svåger åkte också dit trots att han hade halsfluss. OM jag är hemma från jobbet nu? Ja. Är så deppig. Har dessutom darrningar och känner mig "flygig" efter att ha ätit Day/Night nurse i ett dygn. Kommer att missa min pojkväns 35-årsfest i vår lägenhet på lördag. Jag har gjort så få sociala grejer på senaste tiden att den där festen var min livboj. Men nu får jag i stället åka hem till mina föräldrar på lördag och gömma mig i deras gästrum.

Släktträffen då? Kul blandat med "nästa gång jag ser dig vill jag att du ska vara med barn", sagt medan moster smeker mig på magen. Så oförskämt och chockerande att jag inte ens tänker skriva något mer om saken.

Min musicerande yngre kusin, som jag inte har träffat på tio år, var också där. Jag tror att han är en sådan som till exempel ser ned på folk som kollar på dokusåpor eller teveserier över huvud taget. En annan moster noterade i alla fall att han inte drack alkohol, något hon och min mormor tyckte var duktigt. "Duktigt? Det är inte som att jag måste kämpa för att stå emot. Jag ser bara inte tjusningen i att bli full och dum. Vill jag ha något så röker jag gräs i stället". Och plötsligt var inte min barnlöshet längre kvällens snackis, vilket han ska ha tack för. Men behövde snart åttioåriga mormor verkligen få veta det där?