lördag 18 augusti 2018

Jag pratar om... barn

Jag är så sugen på att blogga ibland men något tar emot. Jag tror att jag på något sätt skäms för att jag fått barn och nu är det svårt att skriva om annat eftersom det tar upp så mycket tid. Jag sviker mitt gamla jag som inte skulle ha barn/inte trodde jag kunde få barn och som surade över alla som pratade om BARN. Måste dock säga att jag älskar att läsa om barn? Och jag lyssnar på förlossningspoddar varje morgon och gråter på tunnelbanan.

Nu ska jag ha ett till BARN. Jag är bara i vecka 9 så jag har egentligen inte tänkt säga något på länge men eftersom jag mår så sjukt illa blir det svårt. Jag åkte till jobbet, första dagen efter semestern, i måndags och var kräkfärdig redan i Skärholmen (jag ska till Hötorget). Den senaste månaden har jag lämnat hemmet tre gånger.

Väl på jobbet lyssnade jag yrsligt på när folk berättade om sina semesterresor, ofta tre gånger i rad då det dök upp nya personer som ville höra. På lunchen sov jag en halvtimme då Postafen gör mig neddrogad. Jag tänker till och med i slowmotion. Sedan vidriga långa tunnelbaneresan hem och den plötsliga tanken: varför i helvete ska jag plåga mig så här? Ingen kommer tacka mig!!! Good girl gone bad. Så jag sjukanmälde mig, berättade för chefen och ska på måndag förhoppningsvis sjukskrivas i ett par veckor. Så nöjd med det! Samtidigt som jag förstås föreställer mig att alla på jobbet hatar mig nu. Och det är inte helt omöjligt att de faktiskt gör det.

Kejsarsnitt kommer jag definitivt kämpa för att få denna gång. Och jag är redan rasande över att Peter är så pass blodkänslig att jag kommer få gå igenom det själv. Samtidigt hade jag själv aldrig i livet kunnat vara med på någon annans operation.

Kom ut ikväll skrev att vi snart åldersmässigt närmar oss skilsmässoperioden. Jag undrar om jag och Peter hade varit ihop om vi inte hade haft barn? Vi har haft stora bråk och jag har fått sån jävla panik av tanken på att det i princip inte går att göra slut; vårt billiga hus som gått ned i värde skulle inte ge oss ett öre tillbaka samtidigt som jag sumpat alla ködagar i hyreskön. Varannan vecka. Få flytta till nånstans utanför Södertälje för att ha råd att bo nära varandra för barnens skull. Sitta ensam hemma eftersom man tappat kontakten med många vänner och de flesta har fullt upp med sitt. WÄÄÄ! Nu vill jag faktiskt vara ihop med honom och de få stunder vi får vara ensamma är jättemysiga - men ofriheten i att inte riktigt kunna (TYP) göra slut är skrämmande när man tänker på den. Just i Stockholm är man ofriare än någon annanstans, eftersom boendesituationen är katastrofal.

Okej, upplyftande! Fokus nu på att John ska få ett syskon och att han förmodligen kommer att älska det. Till slut. (Han har fobi för småbarn och mår dåligt just nu på förskolan då extra många just småbarn håller på att skolas in).

2 kommentarer:

SARA sa...

Men hallå! GRATTIS!! Låter lite som din graviditet tajmar med min senaste vilket innebär barn i mars/april, right? Orkar inte räkna. I alla fall, ljuvlig tid att få barn på! Plus ljuvlig tid att vara gravid på! Det blir liksom inte varmare än prick nu? Åh vad jag älskade vintergraviditet. (Och åh vad jag hatade sommargraviditet.)

Fattar att det är kämpigt dock såklart, med illamåendet och trötthet och skit. HEJA DIG som bad om sjukskrivning. Så jävla rätt! Är sämst på det själv men OM det skulle bli ett tredje barn hoppas jag innerligt att jag är bättre på att stå upp för MIG.

SÅ GLAD ÖVER ATT DU BLOGGADE!!!! KEEP IT UP PLS!

(Plus 1 på förlossningspoddlyssnandet förresten!)

Myror och mjölk sa...

TACK <3! Vår förhoppning var att det skulle bli ett vårbarn eftersom det var så extremt extrajobbigt att få barn i november. Då var det alltid kolsvart utomhus när vi väl kom ut, vagnen fastnade i snön, det var iskallt även inomhus att amma och barnmorskan rekommenderade oss isolering pga RS-virusrisk. Jag ser fram emot att få ett vårbarn sååå mkt! Särskilt nu när vi inte bor tre trappor utan hiss. Stor skillnad!

Lovade mig själv att aldrig kämpa mig igenom ett sånt illamående på jobbet igen. Som min barnmorska sa: ingen kommer att tacka dig för att du lider och ändå går dit varje dag. Så sant ju! Förra gången blev jag deprimerad av att må illa och tvingas åka tunnelbana varje dag osvosv, nu när jag är sjukskriven är jag faktiskt glad. Trots att jag mår så illa.