Some things last a long time

Den här veckan har jag börjat praktisera på en webbtevehemsida samtidigt som jag går kvar i skolan, för att få erfarenhet och eventuellt kunna bli anställd där i framtiden. Om jag redan håller på att gå under av utbrändhet? Svar ja. Samtidigt känns det ganska fantastiskt att för en gångs skull åstadkomma något och inte behöva ligga hemma själv när resten av Sverige arbetar. Det här skulle ju vara en helt ultimat lösning om jag dessutom fick betalt!

I går hände i alla fall något som liksom var som en betalning i natura/fantastisk händelse. Jag fick betalt i form av en fantastisk händelse. Jag hade laddat ned Spotify till den bortresta chefredaktörens dator (säkert ej okej), och så kom det en kille som sitter på ett produktionsbolag i samma lokaler. Han var cirka skitsnygg och skitfin. Och frågade om han fick låna min dator för att undersöka en dvd-film. I was like: yes. Det här var som i en film, därför händer det lätt att jag "slippar" till engelska nu. Jag frågade om han ville låna hörlurarna också, och det ville han. Min Spotify var på och innan jag hann stänga av utbrast han: "Vilken fin musik du lyssnar på!!!!!" Jag: "Det är Daniel Johnston." Han bara SKEN! Säkert ingen annan på det stället som gillar bra musik. Och så frågade han om jag sett Daniel Johnston live, vilket han hade, bla bla bla. Nu måste jag försöka att bli bästis med honom på riktigt, även om det i och för sig känns som att vi blev best friends at first sight. Det behöver fördjupas, och kanske byggas på något mer än Daniel Johnston-kärlek. För i ärlighetens namn hade jag inte hört talas om honom förrän för två månader sedan när Martin nämnde honom. Och i går kom en tjej och frågade: "Åh, vad gör han för slags musik? Var kommer han ifrån? Hur många skivor har han släppt?" Jag var då nära att säga: "Men käft!" eftersom jag inte ville att min okunskap skulle avslöjas inför hipsterkillen.

Kanske är det här ett Nyköpingssyndrom, men fan vad vackert det är att förenas i samma musiksmak.