Devotion

Jag önskar att det enda jag hade kvar som minne av honom vore blåmärken och rivsår från när vi brottades på golvet i söndags morse om hans mobil. Men det är svårt att inte minnas annat också.

När vi började träffas och äntligen hade lämnat vänstadiet. I Anneli gick då och jag var förälskad i den serien. Vi tittade på det den andra gången vi sågs och hade sex. Det var fumligt och fint. Satte på I Anneli-listan, den spelade Roscoe. Jag sa: "åh, jag älskar när han sjunger 'whenever I was a child I wondered what if my name had changed into something more productive like Roscoe'" Han sa: "Du är fin". Jag smälte.

Alla hans små barnsliga quirks. Att han alltid blev dålig i magen och var tvungen att åka hem när han skulle introducera mig för utländsk stark mat. Hur vår humor överensstämde exakt. Hans

jävla Animal Collective-video som jag älskar.

På ett sätt vill jag minnas allt det fina vi hade. När vi återförenades i mars och allt förvandlades - vi kunde vara helt öppna mot varandra och inte smyga med vad och hur vi kände. Samtidigt känns allt så klart som en lögn. Och kanske är det bättre att bara hata? Jag vet ingenting. Allt jag kände för honom fram tills nu var total hängivelse.