Ärligt talat

Inte skulle jag, tvärtemot många andra, påstå att livet börjar på riktigt när man får barn. Snarare känns det pausat, som att jag väntar på att John ska bli äldre så att jag äntligen kan få återgå till att göra sådant jag tycker är kul i högre utsträckning.

Inte heller är jag lyckligare. Jag är tjurigare. Blir tjurig när jag inte hinner läsa i min bok eller när det skriks så att jag får ont i huvudet.

Jag älskar honom jättemycket men provoceras ändå av alla rosenskimrande bilder och texter på sociala medier. Menar de verkligen att det är underbart med en nyfödd bebis? De första veckorna turades jag och Peter om med att gråta deprimerat för att allt var så svårt och livet upp och ned.

Och jag blir arg över hur mitt Instagram-konto ser ut. Idel glada bebisbilder. Han är ju så go och söt och jag vill dela med mig. Men den andra sidan av myntet känner jag att jag bara inte kan visa där. I stället försöker jag att åtminstone vara ärlig när jag träffar eller hörs med folk. En liten räddning i början var att min kompis, som just då blivit mamma, varnade för att den första tiden är rätt hemsk. Det höll jag med om.

Jag vet inte om jag är ganska ensam om att känna så här eller om fler bara helt enkelt håller inne med det men: jävlar vad jobbigt det är att ha barn! Jag hade varit barnvakt två gånger innan och trodde att jag visste hur det skulle vara att vara förälder. Ho ho! Skrockar!

I fredags hade vi i alla fall barnvakt i ett dygn och det var ganska himmelskt. Jag och Peter pratade knappt om John en enda gång och John i sin tur märkte knappt att vi byttes ut mot hans morföräldrar. Vi konstaterade båda att vi älskar John men att vi inte saknat honom så mycket. Vi klarar nog alla tre av att vara ifrån varandra då och då.

Det allra sjukaste? Att vi börjar tycka att han väl ska ha ett syskon ändå.