Demolition

I fredags skulle jag få se mitt tonårslivs främsta idol Patrick Wolf. Han ligger signad på Peters jobb så jag skulle få gå in gratis - vilket innebär att Peter skulle följa med mig trots sin aversion mot fioler. Innan det skulle han på en fest som började elva på förmiddagen. Insert varning om att han nog skulle vara ganska full när vi sågs vid åttatiden på kvällen.

Well. Halv nio ringde han. Oförmögen att berätta var han var, och med "mjau" som frekventare svar än människoord. "Är du på röda linjen?" Mjau. "Gröna?" Mjau.

Till sist möttes vi, och jag chockades. Han var helt borta. Jag blev väldigt orolig när han sluddrade och visade tecken på att vara medvetslös inom två timmar - tänk om vi inte skulle bli insläppta på Debaser!? Men det löste sig. Sedan köpte jag alkoholfri öl, som jag hällde i glas, och höll honom under armen. Regular mom! Efter det gick Patrick på scen och då lämnade jag Peter. Regular fangirl!

När jag någon timme senare letade efter Peter såg jag honom sitta och prata med någon han lärt känna i baren. De hade beställt två glas vin var.

Spola fram någon timme och vi hade tagit en taxi hem. Peter slängde sig på en parkerad bil, vilket gjorde ont i mitt hjärta, som minns pappas vredesutbrott så fort man var i närheten av hans Alfa Romeo. Vi hörde någon granne spela Michael Jackson och vi dansade utanför. Jag försökte släppa loss men det var svårt på två glas vin. Våra totalt olika nivåer kändes som ett problem. Jag kunde inte utstå en till av hans tungkyssar på mina kinder utan att öka berusningsgraden. Därför nappade jag på Peters berömda sista ord: "Ska vi kuka ur?".

Jeez. Resten av den natten var ej okej. Först en okontaktbar Peter som låg i fosterställning med huvudet i mitt knä. Sedan jag som mådde dåligt. Jag som satt på balkongen för att slippa höra honom må dåligt. Jag som mådde dåligt. Ligga påklädd i sängen och hoppas på en ny dag.

Jag minns att jag vid ett tillfälle, kanske vid tvåtiden, allvarligt och sorgset tänkte: vi är Sid och Nancy.

I efterhand känner jag att: det var att överdriva. My name is Felicia and I am alive. Men jag har ägnat hela helgen åt att sova och ta varsamma korta promenader. Patrick? Ja, han försvann helt och hållet i allt det andra. Nu tillhör han bara alla de artonåriga modebloggare som stod och hoppade in i mig framför scenen. Och själv är jag förkyld och sjuk på alla sätt och vis samtidigt som jag ska flyttdiska/städa/tvätta/sortera/packa tills på lördag.