Egentligen är livet väldigt bra. Bara att ha ett jobb utgör
en stor anledning att vara lycklig. Men att också ha så många runt omkring som
skaffar barn drar tyvärr ned. Oklart vad som är fel på mig men graviditeter ger
mig just nu, och har sedan jag fick veta om min lillasysters tillstånd, en grav
ångest som får mig att vilja ligga i sängen och stirra in i väggen. Hoppas att
det går över snart. Egentligen tycker jag inte om barn och att ha barn nu
skulle vara tråkigt eftersom jag tycker de verkar tråkiga och jag fortfarande
vill kunna vara spontan (läs: dricka för mycket vin för ofta).
I tisdags träffade jag en som skulle gifta sig och medan hon
pratade om bröllopsplanerna tänkte jag: Det är kanske så här vissa känner när
andra pratar om barn. ”Ah, kul för dig.” Inget mer. Ingen avundsjuka, ingen
ångest. Så vill jag återgå till att känna om barn igen. Barn, som jag inte ens
gillar.
Jag vill inte ha barn nu, jag vill bara veta att jag kan få
det. Klara Zimmergrens sommarprat om barnlöshet var bland det bästa jag hört.
Och så skrev Schmarro något bra om det för ett tag sedan.
Det är som att jag förbereder mig redan nu på omgivningens
plumpa hantering av de som inte har barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar