It's my blog and I can write what I want to

Jag har varit i Nyköping ända sedan en väldigt ödesdiger tisdagskväll för kanske två veckor sedan. Varför har jag velat dölja det? Jag vet faktiskt inte. Men jag åkte hit för att få dygnet runt-sällskap och hemlagad mat. Nu vågar jag typ inte åka härifrån. Jag har skjutit upp det flera gånger. Pappa har dock fått semester och det börjar bli trångt i lägenheten. Och jag vill bli full tillsammans med mina vänner och slippa ha på ljudlöst när jag kollar Beautiful agony.

Första veckan var bra. Andra veckan var det mitt i natten, och så kom jag att tänka på hur jobbigt det är att inte ha ett fast arbete. Jag tänkte på Peter som tjänar så otroligt mycket och ändå är missnöjd. I mina tankar talade jag med honom och sade något i stil med: "Du borde vara nöjd med livet! Du har ett välbetalt jobb, förstahandskontrakt precis bredvid Globen - och så är du inte olyckligt kähähähähäääär." Där någonstans brast det för mig. Men jag gråter nog sällan över honom, oftast gråter jag för att jag tycker så otroligt synd om mig själv. Älskade lilla gumman som fick utstå hans konstanta, och lyckade, försök att trycka ned mig. Jag försökte någon gång att översätta Eminems "Kim" till "Peter". I stället för textraden: "You really fucked me Kim, you really did a number on me" blev det till exempel: "You really fucked me Peter, but you wouldn't kiss me". Så äcklig han är. Båda låtarna slutar i alla fall likadant: "You were supposed to love me! Now bleed bitch, bleeeeeeeeeeeeeeed!"

Jag har väntat väldigt länge nu på det där ögonblicket då jag skrattar åt att jag någonsin ens gillade honom. Det brukar ju komma efter ett tag, men nu har det gått åtta tag. Ingen förbättring. MISERABLE! Jag har integritet egentligen. Så jag fattar inte att det har blivit så här. Hur kunde jag svansa efter en människa som hittade på att han legat med någon annan för att bevisa att jag visst skulle bli ledsen och gråta om det skulle hända? För att vi var bästisar kanske. Inte bara ihop. Jag har förlorat min bästa vän. Han som jag pratade och mejlade med tusen gånger om dagen när vi inte sågs. Han som jag kunde prata skit om alla andra med eftersom han var helt opartisk och alltid på min sida. Nå, det kan förstås vara en efterhandskonstruktion. Jag minns det som att början på slutet för vår relation var när jag kritiserade hans kusins flickvän. Så det var nog mest mina bekanta jag kunde prata om, inte hans.

Ändå. Det blev väldigt tomt när han försvann. Så här låter det hela tiden inne i mig: "I hate you, I hate you, I swear to God I hate you, Oh my God I love you". Jag fattar att jag inte har någon anledning att känna annat än hat, men någon liten del av mig vägrar låta sig övertalas.

Den där tisdagen höll jag på att drunkna i mina egna tårar. Ja, de rann överallt, och till och med in i munnen, med en sådan fart att jag nästan inte hann svälja. Då var klockan elva på kvällen och jag tog tunnelbanan till honom eftersom han hade stängt av sin mobil. Jag satt där utanför och väntade på att någon granne skulle öppna porten. Jag kastade småsten på hans fönster. Grannen under stirrade och såg ut att överväga att ringa polisen. Jag åkte hem och delade tunnelbanevagn med Whitney Houston-besökare. Efter en desperat halvtimme där utanför. It was not right and it was not okay.

Oh my God, I'm cracking up. Get a grip Felicia!!!