Yeah we fucked, bitch so what

Jag borde inte ha kommit tillbaka till Stockholm. Men jag gjorde det. Vi återvände i tisdags, jag och en oidentifierbar klump i magen. Den kvällen ägnades mest åt att gråta och ta kort på mig själv när jag grät. Det är en grej jag har anammat, eventuellt för att jag kollar på Work of art och har insett att de till synes mest meningslösa projekt får kallas konst. Och även för att mina ögon blir väldigt gröna av gråt.

Nästa dag vaknade jag och mådde genast bättre. Jag jobbade, promenerade och sms:ade. Dagen därpå promenerade jag nästan fem timmar i sträck och solade vid vattnet med Alexandra, och trivdes. Sedan kom fredagen. Angelica kom hit och vi sjöng med i Nothing compares 2 u, Against all odds och liknande sorgballader. I didn't cry once! Vi pratade om att åka och bada tillsammans med hennes kille och hans österrikiska gäst på lördagen och jag ba: aah! Och det var det jag gjorde fel, för om vi inte hade bestämt det hade jag inte varit tillbaka i tisdagsmode.

Men nu är vi fortfarande på fredagen. Och jag och Angelica begav oss till Debaser. Efter någon timme kom hennes kille och österrikaren dit (jag kallar honom tysken från och med nu eftersom det går snabbare att skriva). Jag var på toa och Angelica kom in och sa att tysken var snygg och och att jag borde satsa. Jag ba: "Hmmm, really?". Really. Inte så att jag blev blixtkär men så att jag tänkte att han var söt. Vilket kändes mer än nog. Så vi pratade hela kvällen och han var så himla trevlig. Och jag fick prata engelska, och tyska. Han förstod dock bara när jag pratade engelska, vilket var konstigt eftersom hans modersmål var just deachtsch, eller hur det nu stavas. Weirdo.

Framåt tre avfyrade jag repliken: "Vill du följa med hem och kolla på Youtube?". Nice. Vi kollade dock verkligen på Youtube. Han visade österrikiska artister och jag visade Pass this on med The Knife. Jag pratade om Rickard Engfors och han ba: "That's a guy? I don't like this video anymore". Jag förklarade att jag varit besatt av homoerotik i mina yngre dagar och han svarade: "I really hope that's not the case anymore!". Inte som i att: "Hoppas du inte bara gillar bögar, för nu är ju jag här" utan som i: "Eeew". Fast jag låg med honom i alla fall. Twice.

Vi skiljdes åt klockan ett. Sedan tänkte jag på badutflykten som jag och Angelica planerat dagen innan. Vilken spännande dynamik det skulle bli. Eller bara awkward? Intressant i alla fall.

Klockan sju stod jag hemma hos Angelica och åt korv när han anlände. "Godack" sa han till oss och jag kvittrade fram ett avslappnat hej. Han gick fram till Angelica, skakade hennes hand, närmade sig sedan mig - och ville göra detsamma!!! Jag tittade misstroget på honom och kunde inte besvara handslaget då mina händer var upptagna. I was in shock.

Sedan var det bara jobbigt, tror jag. Han typ skämtade och vann hjärtan samtidigt som han knappt tittade på mig. Jag blev allt mer sur, och full. Ändå förnedrade jag mig genom att fråga om Österrikes medeltemperatur på sommaren och annat skittråkigt. Jag försökte om och om igen finna den trevliga samtalstonen som vi hade haft kvällen innan, men den var borta. Nu bar han dessutom beiga turistshorts och ryggsäck, och ändå var det jag som blev dissad.

När vi tog tunnelbanan mot Skinnarviksberget tvingades vi samtala då vi stod bredvid varandra. Jag bara, stumt: "JAG HATAR DIG". Högt: "So, what's Austrian food like?". När vi gick uppför en backe sa jag att jag drömde om rulltrappor, och han sa något i stil med: "Du tränar aldrig va?". Jag körde en lång harrang om att han var taskig och att jag hatade folk som sa elaka saker och försökte komma undan med det för att det var "sanningen". Med skämtsam ton, men ändå. Sedan sa jag att jag FYI var jätteduktig på simning och badminton. Det var inte sant. Men sanningen gör ont anyway.

Berget då. Jag blev en grogghagga. Bitskare och argare för varje minut. Fattade inte att de andra två gillade honom när han var en sådan grisfitta. Alltså, jag fick intrycket av att alla tyckte att han var världens söötaste kille när det redan börjat framträda åtta tumformade märken på mina ben efter hans hårdhänta behandling. Sista droppen var nog när han vägrade smaka min sista droppe, eh, alkoläsk. Han ba: "It's too sweet". Jag ba: yeah right. Jag svalde något jävligt beskt i morse för din skull, remember? Eh, skoja. Men verkligen. Det var ett vänligt erbjudande om dryck, inte ett försök till förhållande. Jag hade redan googlat Österrike och kommit fram till att det inte var värt att starta ett distansförhållande. Jag gillar inte ens att resa. Det var lugnt!

Allt är ganska grumligt nu. Jag sade något till honom och medan jag pratade vände han sig om och sa något till någon annan och jag bara: "I was talking to you!!". Pinigt. Men nu var jag typ pretty pretty pretty mad. Och när han var iväg och fotade ett intressant svenskt träd fick jag veta att han hade flickvän. Att han hade suttit och pratat lyriskt om henne några timmar innan vi träffades och jag lurade iväg honom med löften om Youtube. Visste väl att han var ett svin.

Och när jag läser hit inser jag att det är jag som framstår som freaket. Men jag var väl bara besviken på att någon kan förändras så på några timmar. Jag kände mig utnyttjad, för det gör jag ju varenda gång något sådant här händer. Och så är jag ju inne i den värsta perioden i mitt liv där minsta motgång får mig att bryta ihop. Tyvärr är det inte ens det jag har berättat nu som gör mig ledsen. Shit, det sista jag vill är att vara delaktig i otrohet. Tidigare applåderade jag det för att det utmanade parrelationer, men nu tänker jag bara på hur jävla ledsen den andra måste bli. Men jag kan ju definitivt överleva att det händer, så länge det inte händer mig.

Tyvärr kändes det inte så i lördags. Den där bekräftelsen på att han var en idiot sporrade mig att konfrontera honom. Mest var det kanske en förevändning. Utan den, vad hade jag kunnat säga? "Du ville skaka min hand, fy fan vilken dålig stil"? Minns inte ens vad jag sa. Men det gick lugnt till och jag sa bara att jag tyckte synd om henne. Tror jag. Han höll med lite fåraktigt, och när jag tänker på det får jag nästan dåligt samvete trots allt.

Men vet ni? Mitt nyårslöfte att bli en bitch (eller i alla fall någon som vågar säga ifrån) var inte genomtänkt. Folk kan vara bitchar tillbaka, och det hade jag glömt. När vi satt där började tyskens kompis skälla på mig. Jävligt föraktfullt vägrade han sluta påpeka att jag inte borde lägga mig i. Well, isn't that ironic. Det här minns jag ärligt talat som något TRAUMATISERANDE, för tidigare har jag bara blivit utskälld av föräldrar och en lärare. Det var rätt hemskt, hemskare än konversationen jag hade med tysken. Rejält mycket aggressivare. Det hela kulminerade i att jag sa "men dra då" och han svarade något i stil med "just det, för det var jag som bara följde med". Svaret tog mig btw en timme att skriva ut, för att det fortfarande gör mig illamående. Man kan säga att det senaste året har gett mig issues. Så att höra att någon uppfattade det som att jag var något slags påhäng var inte optimalt för min sinnesstämning.

Precis då kom tysken tillbaka. Var var han under bråket, undrar jag, och vem vet? Kanske bredvid mig, eller vid något ännu intressantare svenskt träd. Nu hade han i alla fall fått tag i en fotograf som kunde ta ett gruppfoto på oss fyra, så han hade något att visa för sina vänner och flickvänner där hemma. Han lade sin arm runt mig och ba: "smiiilez". Jag ba: "buuhuu", eller hur gråtljud nu låter i text. Jag ställde mig upp och grät ännu mer när jag insåg hur full jag var och att jag inte vågade gå ned för berget. Så då åkte jag smärtsam rutschkana ned för berget. Gick till en bänk och satt där och grät i en halvtimme innan jag åkte hem och i princip dog. Jag är i princip fortfarande död. Auf wiedersehen.