söndag 10 oktober 2010

Jag gjorde det

Tonight's the night, tonight's the night, tonight's the night... Ungefär så tänkte jag i lördags. I cirka en månad har jag känt en person som har, ja, alla bra egenskaper man kan önska sig av en människa. Jag kan lite känna att det är min smaktvilling. Vi hörs varenda dag och ses varannan. Andra gången vi sågs var jag så sugen på honom att jag nästan grät när inget hände trots filmkväll med vin och tända ljus. Tredje träffen efter att inget hade hänt avsvor jag mig män. Fast sedan hördes vi ändå igen eftersom han var så fin att hänga med. Och så har vi fortsatt och fortsatt utan att någonting någonsin händer. Jag har varit så frustrerad att jag skrikit i min kudde om nätterna. Efter femton händelselösa dejter är man nog rätt cementerad i vänskapsfacket.

ANYWAY, jag beslutade mig för att göra ett sista försök på lördagen. Jag föreslog en vodkakväll där det var utsagt att vi skulle bli jättefulla. Man kan säga att jag ville lätta på mina spärrar så att jag skulle våga göra närmanden, men man kan även säga att jag ville supa ned honom så att han inte skulle säga nej. Fast det var mest jag som blev full. Vid den fjärde drinken körde jag daterapedrogsskämtet. Jag ba: "Vilket glas var det nu jag lade daterapedrogen i?" och så gav jag honom det.

Tio minuter senare var jag så jävla yr. Jag bara: "Utgång has been cancelled". Ångest och panik i kroppen, bad om te samtidigt som illamåendet stegrades. Sedan klassikern: "Måste gå på toa". Fail. Fail on me! Jag satt på badrumsgolvet och gratulerade mig själv till att ha förstört allt. Med hjälp av pekfingret och ganska mycket tandkräm borstade jag tänderna innan jag gick tillbaka till vardagsrummet. Jag gurglade/svalde även så pass mycket tandkräm att jag fick feber nästa dag, men det är en annan historia. I vardagsrummet satt han och tittade undrande på mig. Klockan var kanske tjugo minuter över elva och jag frågade: "Är det okej om jag lägger mig i din säng ett tag?".

Det fina (och lite äckliga) i det hela: jag har insett efteråt att han nog inte förstod att jag hade kräkts. Musiken var jättehög och toaletten ganska långt bort för att vara i en etta. Mest inställd på att överleva natten frågade jag om han kunde lägga sig bredvid mig så att jag kunde tröstas. Han uppfattade det nog snarare som en invit och efter att jag lagt en arm om hans midja hånglade och låg vi. Det är kanske mitt livs största bedrift. Jag var så otroligt säker på att det var kört och att man inte kan träffas platoniskt nästan dagligen i en månad för att sedan helt plötsligt get busy. Vissa kompisar har hejat på och uppmanat mig att ta initiativ men jag är rätt säker på att de inte heller trodde att det kunde bli något. De bara: "Men brukar ni mysa eller kramas när ni sitter och tittar på film?". Jag: "Nej". De: "Hmm. Men det blir nog bra".

Jag har inte vågat ta initiativ sedan jag var cirka sjutton. Nu tvingas jag eftersom han också är blyg och verkar besitta en stor stolthet. Fy vad pinsamt. I måndags åt vi mat hos mig och våra fingrar nuddade vid varandra några gånger när vi skulle kolla något på Iphonen, men inte mer. Helt nyktra också. Den gamla frustrationen började komma tillbaka och snart var Lite sällskap slut, och då skulle han kanske behöva gå hem. Så jag föreslog efter några timmar att vi skulle ligga ned i sängen i stället för att sitta upp, för att det är bekvämare. Åh, det är smärtsamt. Och någon halvtimme senare började jag smeka hans hår bakifrån. I går kom jag hem till honom klockan åtta och ingenting hände förrän ett. På vissa sätt känns det fortfarande som att jag kommer att dö. Dock: nu ändå hemskt nöjd med mig själv.

5 kommentarer:

Znai sa...

Men alltså YAY!!!!!

myror sa...

men alltså JA!!!

Amanda sa...

YES! Fan vad kul Fille!

Znai sa...

Jag vill veta mer!

kattröv sa...

jippi!!! det är också lite spännande när det är sådär ovisst