To be a

Gårdagens inlägg fick jag betala för nästan direkt. Jag har drömt om Peter hela natten. Och hela natten har han varit ihop med sin gudsyster - kysst henne inför mig och flyttat ihop - vilket fick mig att spåra ur och bland annat krascha en bil i en vägg. Hoppas att han aldrig hittar någon ny för det där känns ändå som ett ganska troligt verklighetsscenario. Jag är inte det minsta kär längre men det finns väl ändå en gräns?

I går var jag och Angelica på Debaser. Fast först hemma hos mig och lyssnade på Moneybrother och fotograferade oss själva i olika situationer. Min situation: solglasögon inomhus tio på kvällen.

Mm, jag önskar att jag kunde gå så hela tiden men jag vågar inte ens ha den som profilbild på Facebook. Förutom att fotografera fick jag öva på att ta initiativ genom att smeka Angelicas hår och nacke på olika sätt. Vi drack rödvin (uppenbarligen, kolla mina läppar), dansade och åt överbliven svamppasta. Sedan åkte vi till Debaser och där dansade vi exakt hela tiden. Jag tappade rösten för att jag skrattade så mycket när Angelica hällde öl över en killes huvud. Hon gjorde det inte på ett otrevligt Ebba Von Sydowskt vis utan på ett sympatiskt, roligt sätt efter att han skvätt på oss fyra låtar i rad. Jag tror att en bidragande faktor till att kvällen blev fantastisk var att jag inte hade någon förhoppning om att få ligga. Har man det står och faller ju kvällen med utslaget. Nu dansade vi bara tillsammans, var glada, åt cheeseburgare, åkte hem var för sig och blev antastade på tunnelbanan. Det sista gällde nog i och för sig bara mig. Och det är mig själv jag får skylla. Gubben undrade vad jag lyssnade på och jag svarade, efter att han upprepat sin fråga sju gånger, Eminem. Hade jag dragit till med Owen Pallett hade han kanske tystnat men Eminem vet alla vem det är. Jag tvingades diskutera Marshall i tio minuter innan han bytte samtalsämne till att han hade motorcykel, att han kunde skjutsa mig och att han borde följa med mig hem. Han var så pass obehaglig att jag inte ens blev rädd när jag hoppade av vid Sankt Eriksplan och såg en kille stå lutad över papperskorgen. Fattar inte att vissa är så pass socialt efterblivna att de fortsätter komma med frågor och inviter efter att det ställts utom allt tvivel att den andra inte vill prata. Har de ingen som helst integritet eller stolthet? Och är inte killar rädda för att framstå som potentiella våldtäktsmän? Det skulle jag alltid kämpa för att inte framstå som om jag var dem. Eller kämpa och kämpa, jag skulle undvika att tvinga mig på ovilliga främlingar med obehagliga insinuationer. Mer än så krävs inte. Är det så svårt?