Ett inlägg om att gå på toa

Sommaren har i alla fall varit bra. Jag bor precis vid bron där man går över till Reimersholme, vilket har inneburit sim och bad varje dag. Så länge jag blockerar tankarna på att det finns fiskar kan jag ligga i vattnet i minst en timme. Blir ärligt talat lycklig och upprymd av att bada. Kanske är det så freaks känner när de joggar eller tränar på gym?

På midsommar tog jag och Peter bussen upp till Norrland för att tillsammans med tio andra hänga i en sommarstuga och konstant äta jättemycket mat.

Tyvärr hade stugan en jättekonstig toalett. Jag får tårar i ögonen när jag skriver om den, för i efterhand har jag förstått att de är ganska vanliga och att jag eventuellt kommer att stöta på en liknande någon gång igen. Den bestod i alla fall av två olika hål, och så skulle man själv reglera (genom att flytta på sig fram och tillbaka och hoppas på det bästa) att kiss hamnade i ett hål, och bajs i ett annat.

Jag som redan har problem med att använda vilken toalett som helst när det finns andra människor i närheten, fick lite panik av åsynen.

När en av de andra deltagarna dessutom kom fram till stugan trots förmodad magsjuka var jag nära att ta bussen hem igen. Men i stället lyssnade jag uppmärksamt på instruktionerna om hur man fyllde en tekanna med vatten för att spola i bakhålet på toaletten.

På midsommarnatten skulle några av oss nattbada och jag gick in på toa innan. Då hade någon använt fel hål, och misstaget gick absolut inte att spola bort eftersom hålet där fram var ungefär lika stort som en urinrörsmynning. Trots att jag börjat dricka vin vid femtiden den dagen mådde jag ganska dåligt av den synen.

Några minuter senare hörde jag att någon annan gjort samma upptäckt som jag. Beredd på en stund av samförstånd sa jag då: ”Jag såg det också! Visst var det vidrig?” Hon svarade: ”Den som upptäcker det måste ju ta bort det.”

Eftersom hon var den som sist gjorde upptäckten tog jag på mig mina skor och gick bort mot vattnet. THE END

… Tills på lördagen då jag kände att man kan faktiskt inte vänta ända tills söndag eftermiddag med att gå på toa igen. På eftermiddagen var alla förutom Peter och jag utomhus. Jag smög ned till toaletten och yogaandades för att slappna av tillräckligt. Men liksom: det tar ett tag. Mental spärr och stress och sådant. Och så kom den där personen som städat toaletten natten innan och knackade på – tre gånger. Då ger man liksom upp.

Pelle hade pekat mot ett grått utedass som man kunde se från entrén. Med ursäkten ”Jag behöver lite ensamtid. Nej, du får inte följa med” promenerade jag bort mot det. Ganska långt. Men det var skönt, för det hade varit stressande om de hade sett mig kliva in i dasset och sedan tagit tid på hur snabbt eller långsamt det gick.

Dasset låg vid ett stort hus och hade en dörr som bara gick att stänga halvt. Varje gång jag gick in i det följde en geting med så att jag fick kuta ut igen. Jag har en bild från när jag står utanför och blek i ansiktet undrar vad jag ska ta mig till. Jag kunde inte komma tillbaka utan att ha slutfört det jag tog en ensampromenad för att göra.  

Efter några promenadvarv runt huset satte jag igång ”När mitt blod pumpar i dig” i öronen. Och sedan bara gjorde jag det.

När jag kom tillbaka stugan sa Albin, så lägligt att det nästan inte kan ha varit en slump, att han skulle gå på dasset. Och så gick han till ett förråd som stod i trädgården, två meter från entrén.

Det var också grått, men jag hade alltså varit på någon annan stackars familjs uthus. Dessutom med halvöppen dörr.  

Vilket vidrigt inlägg, förlåt. Med det ville jag egentligen bara säga en sak: att jag tycker det är jobbigt med semester och åka bort för då måste man använda okända toaletter. THE END