Gårdagens sopa

Jag ska flytta till Skärmarbrink om någon vecka, och bo tio meter från Betapeter. Det är inte idealiskt. När jag insåg att lägenheterna låg så nära insåg jag att jag var tvungen att ringa honom och prata, för första gången sedan i september.

Min nervositet var ganska påtaglig. Så pass att jag övervägde att sätta i min gamla bettskena för att försäkra mig om att inte bita av tungan. Peter hjälpte heller inte. Han var typ: "Eh... hej. Alltså jag kan ju inte stoppa dig, bara du inte tror att det här innebär att vi kommer hänga". Lika arrogant som cirka alltid. Det bästa med det är att då var jag like: "Peter, VET inte du att jag har en kille?".

Det kändes så bra?

Att jag och Martin inte direkt var exakt ihop då, eller nu, är irrelevant. Alltså, vi var ju det typ. Och Peters attityd förändrades totalt. Han blev... snäll! Och ville prata i närmare en timme. Synd att vi aldrig hördes efter det, för då kunde jag ha intalat mig att jag vann till slut, för att han blev svartsjuk och ångrade sig.

I thought I was the asshole, I guess it's rubbing off

Är faktiskt gråtledsen i dag pga störd familj. Hade sett fram emot att träffa mina föräldrar i eftermiddags för att gå ut och äta någonstans i närheten och få prata om vad som händer i våra liv. Men när de kom hit fick min pappa se att jag inte diskat - och blev genast väldigt irriterad. När jag sedan tog på mig strumpbyxor, trots att det är minusgrader ute, kom han till slutsatsen att det var bäst att de båda drog hem till Nyköping igen. Vi hann alltså ses i tio minuter.

Det värsta är att jag är rädd att det där psykopathumöret har förts vidare till mig. Ibland känns det så.

Existensminimum

KILLPROBLEM.

Some things last a long time, this didn't

Fu1 trend är tyvärr inte längre på modet.

Nyårslistan

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
I början av året var jag mer utagerande. Alltså, jag vågade fräsa till mer, och så minns jag att jag ringde till Peters rätt obekanta kompis helt nykter för att fråga om min ex-pojkvän verkligen hånglat med någon på Stureplan. Om mitt liv vore en teveserie så var denna säsong nog en av de mer intressanta. Dock att både bitchigheten och modet ganska snart dog ut eftersom jag inte kunde hantera konsekvenserna (= sura människor).

Har du några nyårslöften?

Jag vill gärna återigen försöka äta mindre onyttigt och börja promenera. I somras var jag regelrätt deprimerad och sönderstressad, och testade att bota det med nyttigare mat och långa Eminem-ackompanjerade promenader. Har aldrig varit så snygg som då. Hate to say it men det är sant.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Nej. Kommer att bli en chock för mig när det händer för första gången. Några tidigare bekanta fick i och för sig en son. De blev… vidriga, och är numera gömda i min Facebook-feed.

Vilka länder besökte du?

Som vanligt stannade jag i Sverige.

Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas?
Minns inte ett enda särskilt datum, men hundra olika särskilda dagar. Det här året har varit så förbannat smärtsamt.

Vad var din största framgång 2010?
Jag fixade ett jobb. Kom över that crazy motherfucker named Betapet. Skrev två väldigt långa essäer under en sommarnatt. Dog ej trots galet påfrestande sommarjobb. Vågade göra tidigare otänkbara saker.

Största misstaget?
Att jag inte trodde att det kunde/skulle bli bättre.

Bästa köpet?
Ett gigantiskt pärlhalsband från H&M som Sara fick mig att sukta efter. Blev överlycklig när jag hittade det efter flera månaders sökande. En vecka senare hade jag på mig det när jag och Angelica gick till Strand. Där träffade hon någon kille, och jag hans kompis. Jag kan citera min dagbok: ”Vi dansade LITE, sedan kysstes vi, sedan sa han: ’ska vi gå?’ Jag är sjukt lättfotad (först efter första ligget sa jag: ’just det, vi glömde säga vad vi heter’). Men han med så fuck it. Bokstavligen. Vi pratade inte så mycket inser jag i efterhand”. Me being me kollade jag ändå på hans brevlåda när jag gick så att jag skulle kunna internetsnoka när jag kom hem. Inget mer än så. Tills jag upptäckte att halsbandet lämnats kvar där - och addade honom på Facebook. Fy. Så himla sjukt konstigt att jag hittade honom där ju, försökte inte ens förklara hur. Ville bara ha tillbaka mitt halsband, vilket jag aldrig fick. Däremot är vi fortfarande FB-vänner eftersom det verkar som att jag ”bryr mig” om jag tar bort honom. Fortfarande lite av ett öppet sår.

Ett tag senare köpte jag i alla fall ett nytt som såg ungefär likadant ut och kom från Lindex, och samtidigt köpte Angelica ett till mig från H&M. Så nu har jag ändå jättemånga stora pärlhalsband.

Vad spenderade du mest pengar på?
Mat, chips och rödvin.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Kim. KIM.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Lite gladare i början av året och mycket gladare i slutet av det.

Vad önskar du att du gjort mer?
Skrivit. Nu känner jag mig helt borttappad eftersom jag inte hinner med livet överhuvudtaget när jag jobbar heltid. Förhoppningsvis vänjer jag mig efter ett tag. Nu när jag inte behöver göra läxor längre borde jag ju kunna skriva en bok på fritiden.

Favoritprogram på TV
Breaking bad. Upptäckte serien på riktigt detta år och scenen ur säsong tre när tvillingarna är ute efter Hank är det mest intensiva jag någonsin sett. Så gillade jag även Paradise Hotel Danmark.

Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
Vaknade med stor ångest. Firade med en tårta och två fleecetröjor från Intersport, som mina föräldrar köpt till mig. Blev lite gladare under dagen eftersom jag fick många grattis-sms.

Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Tråkigare än någonsin med längre hår än någonsin. Mindre färgglada second hand-klänningar och mer kort svart kjol med vitt linne och svart kofta över. Lame. Kanske borde klippa av mitt hår. Så här tänker jag ofta:

Den bästa nya personen du träffade?
Sara och Martin. Båda människor som är ovanligt roliga, fina, intellektuella och bra att prata med. Flera andra också, men ingen som jag har så frekvent kontakt med.

Jobb

Eftersom jag inte är fantastisk på biten där jag lägger upp marknadsföringsprodukterna i SAP, har jag gjort mig till självutnämnd sociala medier- och hemsideexpert. På riktigt, förra veckan kallades jag "hemsideexperten". På grund av saker jag själv sagt om mig då, inte baserat på prestation. När någon ber mig fixa en bild startar jag Photoshop, men så fort de tittar bort klickar jag på Paint och fixar allt där. Så otroligt mycket bättre program.

En annan sak. Vi tar hjälp av en jättestor reklambyrå, och det har blivit uppenbart för mig att de lider av Nio till fem-syndromet. Alltså, de anställer obegåvade smygdyslektiska copywriters som passar in i den Mad Men-inspirerade inredningen. Så låter de imagen tala för sig själv. Which is fine - tills de även tillåter den att skriva. Vi talar inte trista formuleringar utan regelrätta stavfel. "Knarpig" i stället för "knaprig" kan väl inte vara ett skrivfel när det används fem gånger på en sida? Sandra B3ijer, allt är förlåtet! (Nå, att hon döpte sin pojkvän till Vinden kommer väl hänga kvar ett tag.)

Har jag blivit en sådan som skyter om att ha ett jobb nu? Hoppas inte. Att vara utan är det smärtsammaste jag har varit med om, och jag ska aldrig glömma ångesten och den totala bristen på livslust som jag upplevde i somras, men egentligen i flera år. Särskilt inte som detta bara är ett vikariat. Vår del av stan sa det bäst: "Aldrig ALDRIG ska jag glömma hur det känns att inte veta om man ska ha råd att betala mat och hyra för nästa månad! Jag ska för all framtid rösta solidariskt och försöka hjälpa de som har det sämre än mig. Det har blivit trendigt att stampa och hoppa på de som har det dåligt och jag vet att de som beter sig på det sättet kommer få tillbaka en vacker dag. Fy fan!".

It's funny but it's true, and it's true but it's not funny

En av de första dagarna på jobbet skulle jag och två till på min avdelning sitta i möte med en från England. Min chef var lite nervös eftersom hon inte tycker sig behärska engelska, och jag var nog mest där för att stötta henne. WELL. Hon skulle berätta något om en ingredienslista och bara: "They have a great kock over there". Oh no she did! Och jag fick en högljudd skrattattack som först var okej men efter några sekunder borde ha tystats ned. Men det bubblade i mig hela tiden, och så hörde jag ett fniss från personen bredvid och så tänkte jag att det var okej att börja skratta igen. Men hon hade egentligen bara snörvlat pga förkyld! Alla gjorde dåligt intryck den dagen. Engelsmannen didn't smile once. Jäkla kockhuvud.

Fin klassiker

Tjing tjong! Tror jag ska börja skriva här lite mer:

Lägenhet

Den här veckan har jag slutat praktisera på en webbtevehemsida och börjat jobba som m4rknadsassistent i stället. Detta är så jävla avancerat. Cirka tusen olika uppgifter och program att hålla reda på. Hittills är jag bäst på Episerver och sämst på SAP. Så jävla rädd att detta ska gå åt helvete, för det känns för bra för att vara sant.

Mitt första intryck var nog däremot inte så bra. Från deras sida alltså. Jag började jobba dagen efter att jag fick veta att jag fått jobbet, och hela helgen innan hade jag hånglat med en sjukt sjuk kille. För varför inte lite ledighet från obetald praktik och skola liksom? Men nu har jag i stället fått jobba mig igenom knivig hals, snorfyllt huvud och feber. Första timmarna sprang jag till toaletten hela tiden, men efter ett tag resignerade jag och snöt mig framför alla på arbetsplatsen. Äckel.

Behöver verkligen en lägenhet nu. En som inte kräver högskolepoäng. Om någon vet så please kommentera eller mejla på:

Some things last a long time

Den här veckan har jag börjat praktisera på en webbtevehemsida samtidigt som jag går kvar i skolan, för att få erfarenhet och eventuellt kunna bli anställd där i framtiden. Om jag redan håller på att gå under av utbrändhet? Svar ja. Samtidigt känns det ganska fantastiskt att för en gångs skull åstadkomma något och inte behöva ligga hemma själv när resten av Sverige arbetar. Det här skulle ju vara en helt ultimat lösning om jag dessutom fick betalt!

I går hände i alla fall något som liksom var som en betalning i natura/fantastisk händelse. Jag fick betalt i form av en fantastisk händelse. Jag hade laddat ned Spotify till den bortresta chefredaktörens dator (säkert ej okej), och så kom det en kille som sitter på ett produktionsbolag i samma lokaler. Han var cirka skitsnygg och skitfin. Och frågade om han fick låna min dator för att undersöka en dvd-film. I was like: yes. Det här var som i en film, därför händer det lätt att jag "slippar" till engelska nu. Jag frågade om han ville låna hörlurarna också, och det ville han. Min Spotify var på och innan jag hann stänga av utbrast han: "Vilken fin musik du lyssnar på!!!!!" Jag: "Det är Daniel Johnston." Han bara SKEN! Säkert ingen annan på det stället som gillar bra musik. Och så frågade han om jag sett Daniel Johnston live, vilket han hade, bla bla bla. Nu måste jag försöka att bli bästis med honom på riktigt, även om det i och för sig känns som att vi blev best friends at first sight. Det behöver fördjupas, och kanske byggas på något mer än Daniel Johnston-kärlek. För i ärlighetens namn hade jag inte hört talas om honom förrän för två månader sedan när Martin nämnde honom. Och i går kom en tjej och frågade: "Åh, vad gör han för slags musik? Var kommer han ifrån? Hur många skivor har han släppt?" Jag var då nära att säga: "Men käft!" eftersom jag inte ville att min okunskap skulle avslöjas inför hipsterkillen.

Kanske är det här ett Nyköpingssyndrom, men fan vad vackert det är att förenas i samma musiksmak.

I'm like funny

Make up

En berättelse om hur jag har misshandlat kropp och ansikte de senaste fyra dagarna.

I torsdags skulle jag ha tenta och gå på bio. En av de två sakerna hände. När jag promenerade mot salong Sture var jag nyduschad och fint sminkad. Kollade på Woody Allens nya och var cirka helt själv om att vara under femtio, inte skratta även vid de sorgliga scenerna, inte gå på toa var femtonde minut på grund av prostataproblem, inte diskutera replikerna högljutt med mitt sällskap och så vidare. Och så vidrigt. Jag tankade hem åtta filmer senare på kvällen bara för att understryka min hängivenhet till olaglig nedladdning. Men innan dess åt jag en svindyr hamburgare och drack billigt rödvin. Smått berusad struntade jag dekadent i att ta av mig både smink och linser och somnade snart hemma i min säng.

Dagen därpå skulle jag ägna åt att sova, plugga och äta godis. Jag fortsatte att behålla sminket och linserna på eftersom jag ändå gärna ser okej ut när jag handlar mat i Vasastan. Dock sköt jag upp mat- och vinhandlandet ända till klockan sju då jag fick ett sms som undrade om jag ville sluta upp vid Tiki room. Jag ville typ det, men aldrig att jag skulle hinna duscha, tvätta håret och sminka av och på och dessutom gå ända till Prisextra först, vilket är en jätteomständlig väg nu när Citybanan byggs i närheten. Så jag kompromissade med sminket och hårtvätten. Schamponerade bara luggen och duschade lite snabbt. Smetade på ännu ett lager mascara över de redan målade fransarna.

På vägen till baren hände något lite pinsamt. Jag kände mig snuvig och beslutade mig för att snyta mig offentligt, innan jag träffade de andra. Precis då knackade det på fönstret tillhörande någon annan bar. En kille, till och med ett gäng, vinkade glatt till mig. Jag kände inte riktigt igen men tänkte att det nog var en från min gamla klass och vinkade glatt tillbaka. Samtidigt såg jag ett par bekanta glasögon och bara: "Ah, så de har bytt bar?" Övertygad om att det var mitt sällskap som satt där gick jag liksom in, och fram till dem. Och insåg att jag på riktigt inte kände dem och att de bara knackat på fönstret för att det var lustigt att jag snöt mig. De skrattade ihjäl sig när jag stod vid deras bord? Och jag sprang därifrån? Aaa.

Sedan vulkandrink på det rätta stället. För trött och full för avsminkning, jag somnade direkt när hemma. På lördagen vaknade jag ganska tidigt men var tvungen att handla grejer. Tvingades även äta pizza på stan. Och sedan hängde jag i Solna tills jag fick jättebråttom och var tvungen att åka hem och göra mig redo för födelsedagsfest. Om jag hann sminka om? Nej, bara över. Hann äta tårta och dricka mycket vin innan kvällen avslutades abrupt med olycka i hemmet. Födelsedagsbarnet slog huvudet i taket och åkte till akuten. Vad jag gjorde? Skickade sms i stil med: "Ambulans är på väg till festen!" för att sedan inte svara förrän dagen efter på oroliga meddelanden som undrade vad som hänt. Queen of drama. Om jag sminkade av mig sedan? Nej. Om jag dagen därpå var för utmattad för att ta bort sminket även då? Ja.

I'm so gross.

Hår

Att jag har långt hår nu för tiden beror tyyyp enbart på att jag tror att jag är snyggast så. Särskilt när jag blivit dumpad var det viktigt att vara så tilltalande som möjligt för så många som möjligt. Men fan vad tråkigt det är. Min stil utstrålar noll personlighet. Har till och med snedlugg - en frisyrtyp för den som tycker att en riktig lugg är ett för stort statement. Tänk om jag inte begåvats med ett klotrunt ansikte. Då hade det här varit jag:

Empaty

Leave house

Känner mig ej så bra. Gick upp redan klockan sju både i går och i dag. När jag kom hem för några timmar sedan hetsåt jag en Marabou yoghurt raspberry för att sedan däcka totalt. Dålig känsla när jag vaknade.

Jag har suttit hela dagen på Copacabana med Alexandra och pluggat. Förra gången jag var där attackerades en kund av en duva inomhus. Den här gången försökte jag slå ihjäl en spyfluga utan att ha i åtanke att jag var på ett veganfik. Dålig stämning all around.

Tampas med ett delikat problem just nu. Är bjuden till en fest där cirka sjutton personer är attending och Petra från Spung är en av dem. Jag blir så berörd av detta faktum att jag nästan gråter lite när jag skriver detta. Hon är ju fantastisk, varför riskera att smutsa ned mitt intryck - och i värsta fall hela serien - genom att träffa henne irl? Samtidigt - OMG, EN FRÅN SPUNG!!!!! Tänk om det hade varit Melas då. Då hade det fått bära eller brista. Nu är jag osäker. Kommer utan tvekan att kalla henne för Petra.

Make me maternal, fertile woman. Make me menstrual, menopause man

Om jag har ångest inför morgondagens lektion? Ja, tackar som frågar. Är rädd för läraren och hennes eventuella reaktion på att jag ej har lämnat in i tid. Om hon tänkte rationellt skulle hon tänka att om hundra år är alla döda ändå, men det kan jag inte ta för givet att hon gör.

Och så har jag SPOILER mens SPOILER. Det är hemskt av tusen anledningar. Den främsta anledningen är förstås att risken att min lillasyster blir mamma innan jag är fortsatt hög. Jag känner mig även äcklig och illamående. Jag förställer mig att magen är uppblåst som en ballong och att inne i den skvalpar det runt en massa blod, som ett helt hav. Och jag blir sjösjuk. Kan även ha förstört relationen med min dejt. Plötsligt jättesvår och bara: "Jag ska sova hemma hos mig i natt för att jag måste plugga". Tror ärligt talat inte att han kan hantera sanningen. Fattar ni hur många pinsamma saker som har hänt på grund av att vi båda är lättgenerade? Det värsta var efter en Debaser-kväll när vi var fulla och jag frågade: "Tycker du om att ha ett finger i dig?" I DID WHAT? Det är inte något som bör uttalas, särskilt inte med de orden. Stämningen blev weee-ird. Han tyckte inte om det. Och dagen därpå kollade vi på en teveserie där ämnet avhandlades jätteutförligt och länge. Det var då jag avled på riktigt.

Oh well. Jag typ dansar nu och skjuter upp pluggandet. Här är världens bästa playlist just den här veckan: B000flippingh000! Det är Halloween-tema, fast det märks inte så mycket.

Nirvana

Om jag orkar vänta till måndag? NEJ

Sharing is caring

Förra veckan frågade jag en i klassen om hennes vitamindryck var god. "Ja, vill du smaka?", svarade hon. Jag tog emot flaskan och drack, trots att jag egentligen kände att jag höll på att bli sjuk. Den här veckan var hon inte i skolan. Men min poäng är att jag älskar människor som inte har bacillskräck. Det är den yttersta komplimangen enligt mig, att någon inte har något emot att vi dricker ur samma glas eller delar på en tårtbit. Älskar den där tjejen nu.

En svensk Shane. SHANE