Släkten...

I helgen var jag på släktträff. Min svåger åkte också dit trots att han hade halsfluss. OM jag är hemma från jobbet nu? Ja. Är så deppig. Har dessutom darrningar och känner mig "flygig" efter att ha ätit Day/Night nurse i ett dygn. Kommer att missa min pojkväns 35-årsfest i vår lägenhet på lördag. Jag har gjort så få sociala grejer på senaste tiden att den där festen var min livboj. Men nu får jag i stället åka hem till mina föräldrar på lördag och gömma mig i deras gästrum.

Släktträffen då? Kul blandat med "nästa gång jag ser dig vill jag att du ska vara med barn", sagt medan moster smeker mig på magen. Så oförskämt och chockerande att jag inte ens tänker skriva något mer om saken.

Min musicerande yngre kusin, som jag inte har träffat på tio år, var också där. Jag tror att han är en sådan som till exempel ser ned på folk som kollar på dokusåpor eller teveserier över huvud taget. En annan moster noterade i alla fall att han inte drack alkohol, något hon och min mormor tyckte var duktigt. "Duktigt? Det är inte som att jag måste kämpa för att stå emot. Jag ser bara inte tjusningen i att bli full och dum. Vill jag ha något så röker jag gräs i stället". Och plötsligt var inte min barnlöshet längre kvällens snackis, vilket han ska ha tack för. Men behövde snart åttioåriga mormor verkligen få veta det där?

Andas in

Jag mejlade en av få rökare på det här stället och gick ut och rökte. Nu är jag darrig och nöjd. Fått skit för att du fikar på arbetstid? Ta en rökpaus för att lugna ned dig!

Tack för omtanken!

"Bara så du vet...

Det var snack här idag om att vissa personer fikar riktigt länge på vår enhet. Jag bryr mig inte så mycket om vad de säger om A och jag kan ta hand om mig själv - men det är inte så bra att folk tänker så om dig. Ville bara berätta om det. Jag känner att vi behöver vara bättre på det, båda två. Egentligen borde man inte fika längre än 20 minuter max… "

WHAT

THE

FUCK

?

Världen vore mycket bättre utan fula grannar

Grannen förresten? Jag tror att grannarna under honom sa ifrån på skarpen. Dagen efter hade deras "Ingen reklam tack" ersatts av "Ingen fitta tack".

Vin

Jag brukar belöna mig själv för att jag är bakis. Särskilt om jag lyckats ta mig till en klubb eller så dagen innan, trots att jag inte är mycket för klubbar. I går var jag på klubb så i dag skulle jag få äta ostbågar, dipp och läsk. Ligga inne hela dagen och så vidare. Är tyvärr ett vrak nu. Mår inte bra av att vara i ett enda rum under ett dygn.

I går gick jag först hem till en bekant. Hade en flaska vin i väskan som kändes välbehövlig. Minuterna innan jag gick hemifrån bråkade jag jättemycket med P och vi blev bara halvsams via sms.

Det bjöds dock på alkofria drinkar! Den bekanta tyckte att min vän drack osunt mycket och kvällen var en slags alkofri stödgala. Jag stod ut med att stötta i en halvtimme, sedan korkade jag upp mitt medhavda vin. Vi skulle ju på klubb sedan! Och jag hade gråtit en timme tidigare och behövde desperat en buzz.

Min kompis försökte få mig att hälla några klunkar vin i hennes glas med alkoholfritt. Jag vägrade med hänvisning till att det skulle bli dålig stämning om någon såg. Efter lite tjat sa jag att jag inte tänkte hälla i något, men att jag inte skulle säga något om hon snodde vin från mig när jag inte såg.

I efterhand känner jag att jag är en dålig kompis. Rädd att sätta ned foten eller stöta mig med någon och dessutom alldeles för vän om alkoholen. Det är tråkigt att inte få sällskap i sitt drickande.

När mitt blod pumpar i mig

Jag märker att grannen under planerar att köra en all nighter tredje natten i rad. Det innebär att jag måste sätta i öronproppar - vilket gör att jag hör min egen puls jättehögt. Automatiskt så börjar jag räkna hjärtslag och noja över takten. I natt funderade jag över hur många hjärtslag jag har kvar, och föreställde mig att hjärtat plötsligt skulle lägga av. Jag råkade se ett avsnitt av Döden döden döden, och det var nog det sämsta jag kunde ha gjort.

Har i alla fall lust att skriva igen. Men fy vad tråkig bloggvärlden har blivit de senaste åren. De jag älskade skriver sporadiskt eller inte alls. Nu för tiden läser jag D-bloggar i brist på annat. Dessutom nojesguiden.se/blogg - vilket innebär ungefär tjugo bloggar varav ungefär 3 som jag egentligen vill läsa. Varför blev det så?

HOPPAS på att komma in i skrivandet regelbundet igen. Trots eventuella ex med bra minnen som skulle kunna få för sig att åter besöka den här sidan. Sjas! Annars berättar jag om när du kysstes med din kusin. Jag har ingen lust att låta eventuella läsare begränsa vad jag kan berätta. Och jag hoppas på att inte längre få ångest och radera vartannat inlägg någon timme efter det har publicerats.

P.S. Aktiv, utlämnande och fantastisk bloggare: http://www.dyft.blogspot.se/.

Skickat till 160 personer. Jag skrek när jag upptäckte det

Katt

Så här är det att vara kvinna. Jag har aldrig tidigare ens tänkt på mig själv som kvinna. Ordet känns, precis som ”man”, högtravande och eventuellt till och med för vuxet för mig. Men efter graviditetsillamåendet, abortsmärtan, evighetsblödandet och nu – preventivmedelsbiverkningarna – vet man att man lever. Vet man att man är en kvinna.

Det värsta som har hänt på sistone är dock inte könsrelaterat. Det var i stället när en blåmes flög in i min lägenhet och satte sig på mig. Skrikande och gråtande gömde jag mig under ett blommigt täcke som fågeln misstog för en somrig äng.

På fredag är jag bjuden på en kollegas katts födelsedagsfest ute i Hässelby. Den här katten fyller fjorton och skulle ha klippt blåmesen på två sekunder. Och sedan hade jag stått på tur.

Jag har hittills aldrig träffat min kollegas katt, men vi är kompisar på Facebook. Och min kollega berättar mycket om honom. Jag vet att han tycker om att riva och bita människor. Att han bara använder sin kattlåda om den står i sovrummet och hans matte dessutom tittar på medan han använder den. Och så vägrar han att äta om man inte ”fluffar upp” hans mat.

Jag kommer att ha trädgårdshandskar på mig på fredag.

Som motvikt avslutar jag med en bild på min kusins katt Kattfarbrorn. Hej då! 

Och snart har vi...

Btw, inget har någonsin gjort mig mer ask*t än det här.

Gud, så skönt att inte vara gravid

Nu har jag sluppit att vara det i flera timmar. Livlusten som kom tillbaka framåt 15.00 i eftermiddags känns magisk.

De senaste två veckorna har varit vidriga. Så fort jag fick mitt tillstånd bekräftat intensifierades mitt illamående rejält. Kanske för att jag då inte längre kunde avfärda det som mitt vanliga dagliga neurosillamående. Illamående av rädslan för att bli illamående. "Herregud, är det på riktigt nu? Innebär det att det finns en reell risk för att jag kommer kräkas?"

I en vecka tog jag mig till jobbet genom att äta Postafen och kex i sängen varje morgon tills jag sakta kunde kliva upp. Att jag verkat nedstämd och dessutom hade mage att jobba hemifrån har inte gått obemärkt förbi på min arbetsplats. Det ger mig lite ångest att jag redan innan hade haft två (influensa)sjuktillfällen i höst, och så nu var jag borta i måndags också. I torsdags var jag dessutom på Södersjukhuset för att ta den första tabletten. När jag kom tillbaka till jobbet utelämnade jag abortdetaljerna och nämnde bara att jag - vilket var sant - hade konstaterats ha högt blodtryck och lågt blodvärde. Något som dessvärre tolkades som att jag var deprimerad över att det är stressigt på jobbigt.

Jag har aldrig lyckats vara sjuk och sluppit få frågan om det är "för mycket på jobbet". Som om mitt höga blodtryck skulle bekräfta för dem att det är sant att vi har en stressig jobbsituation, och att de gör rätt i att själva må dåligt. Men jag är inte stressad. Det ligger som en giftampull i min mage och läcker, det är därför jag stannade hemma i måndags.

05.45 i morse tog jag fyra tabletter och sedan genomled jag en extremt smärtsam dag. Jag har lovat mig själv att det här aldrig ska få hända igen, samt att jag aldrig ska föda barn. Men efter 15.00 alltså - wow. Jag är jag igen. Jag har ätit bullar, ostbågar, smörgås och Vurmasallad. Sjunger. Skriver. Jag är fri.

Samtidigt postar min lillasyster följande på Facebook:

"Vem får fortfarande på sig sina favorit stuprörs jeans även fast hon ska föda om 7 veckor? Jo jag :D ( får till och med igen knappen utan problem)"

Bolös

Åh nej. Vi måste flytta eftersom styrelsen där vi bor nu inte vill hyra ut i andra hand i mer än två år. Därför: snälla säg till om ni vet någon ledig bostad som står ledig! Önskar att jag kunde se några månader framåt och veta var jag kommer bo då. Hoppas inte på: Nyköping.

GIRLS

I fredags mötte jag upp några på Ramblas, för att sedan gå vidare till det nya innestället Stage. Beställde bland annat en shotsbricka. Framåt ett ville de andra gå hem och jag ringde Peter för att försöka få honom att möta upp mig på en öl. No luck.

När jag kom hem var jag ganska sur. Jag ställde mig på balkongen, rökte en cigg för första gången på evigheter och började beklaga mig: ”Du förstår inte, jag är Hannah Horvath! Jag har också dejtat en hoarder.”

Jag skäms över att vara den som identifierar sig med Girls och säger: ”Jag är Hannah, vem är du?”, när nu alla andra också gör det. Många av de alla andra som jag lärt mig avsky genom deras bloggar och vidriga Twitterkonton.

”Jag är skribent, radiopratare, dj och expert på att göra pasta rouge. Du finner mina texter i bland annat DN, Metro och Nöjesguiden. Det jag skriver här är mina åsikter, inte min arbetsgivares.”

Vi har ingenting gemensamt. Allt jag skriver här tycker min arbetsgivare. Min arbetsgivare tycker att du inte borde tycka om Girls för det gör jag. Jag har aldrig förut upplevt att något personifierar den jag är så bra som den här serien – men när alla andra också känner så börjar jag ju undra: är jag inte speciell? 

Swimfan

I går var jag hos en skomakare för att lästa ett par skinnskor som är för trånga. När vi sagt hej då ropade han tillbaka mig för att ”fixa till tygskorna gratis”. Jag trodde han skulle borsta bort senaste tidens lerpromenader och tyckte det var snällt. Men så beordrade han mig att ta av skorna – och så tog han fram skodeodorant som han sprayade med i en minut inne i vardera sko.

Jag har extremt dåligt fotsjälvkänsla just nu. Det är något sjukt som händer när man blandar H&M:s tygskor med regnigt väder. Och det är omöjligt för fötterna att stå emot att smittas av den sjuka lukten. Undviker just nu att träffa folk på ställen där man behöver ta av sig skorna (läs: i hem).

När jag var tillbaka i min lägenhet hade jag en bultande huvudvärk. Nu har jag suttit ensam på ett heltäckningsmattetäckt kontor i en vecka. Det är bara jag och internet, samt mannen som svarade följande i ett mejl i måndags:

Felicia: ”Hej! Vet du hur jag gör för att få åtkomst till pressinkorgen från Outlook? Ska hålla koll på den när Åke är på semester.”

Man: ”Jag vet inte vem du är. Det är bra om Åke säger till sånt här innan. Kom bort till mig så kan vi kolla på det.”

Jag tror att kroppen inte är gjord för att sitta och stirra in i en skärm så här många timmar i rad. Denna isolering är smärtsam.

Därför tog jag genast cykeln när jag kom hem, och trampade iväg till en av Reimersholmes bryggor. Jag simmade ganska länge men det var som att förtrollningen var bruten. Det var omöjligt för mig att inte hela tiden tänka på att det fanns fiskar i närheten, och när som helst skulle jag kunna nudda vid en av dem. Tänk om jag inte kommer vilja simma något mer i år? Det vore snopet.

I kväll åker jag och Peter till Nyköping. Jag är otacksamt orolig för middagen som ska serveras. Varenda gång sedan jag blev ihop med honom har de serverat det enda vegetariska de kan komma på: broccoligratäng. Och jag blir på dåligt humör av att äta äcklig mat. Om man ändå ska äta kan man väl lika gärna äta goda saker. Sedan jag flyttade hemifrån lagar jag nog bara saker jag gillar.

Well, bye.

Ett minne av dig

Jag minns när jag skulle träffa min dåvarande pojkvän och ”prata ut”. Det var osäkert om vi skulle fortsätta att vara ihop. Han hade sagt att vi nog kanske inte passade ihop, jag hade sagt att det gjorde vi visst. Jag avskydde mig själv för att jag förnedrade mig genom att ens befatta mig med honom. Men nu skulle vi prata, och jag hoppades att vi skulle fortsätta vara tillsammans.

Efter jobbet åkte jag till hans lägenhet och ringde på dörren. Det tog jättelång tid innan han öppnade. Han kramade mig och vi pussades. Jag hörde att det skvalade i toalettstolen som just spolats i.

”Det är jättevarmt ute och jag är alldeles svettig och pollenallergisk, så jag går på toa innan vi pratar.”

Jag gick in på toaletten och snöt mig. Öppnade toalettlocket för att slänga i mitt papper. Och där låg två bajskorvar som inte lyckats spolas ned. De hade hunnit lösas upp lite också så att det flöt många små partiklar i vattnet.

Illamående gick jag tillbaka ut till vardagsrummet. Han ville ligga i mitt knä i soffan. Pratade med bebisröst och vilje fojtsätta vaja ihop me mej. Tittade på honom och tänkte för en sekund: vem. fan. är. det. här.

Sedan fortsatte vi vara ihop. Men bara i några dagar.  

Ett inlägg om att gå på toa

Sommaren har i alla fall varit bra. Jag bor precis vid bron där man går över till Reimersholme, vilket har inneburit sim och bad varje dag. Så länge jag blockerar tankarna på att det finns fiskar kan jag ligga i vattnet i minst en timme. Blir ärligt talat lycklig och upprymd av att bada. Kanske är det så freaks känner när de joggar eller tränar på gym?

På midsommar tog jag och Peter bussen upp till Norrland för att tillsammans med tio andra hänga i en sommarstuga och konstant äta jättemycket mat.

Tyvärr hade stugan en jättekonstig toalett. Jag får tårar i ögonen när jag skriver om den, för i efterhand har jag förstått att de är ganska vanliga och att jag eventuellt kommer att stöta på en liknande någon gång igen. Den bestod i alla fall av två olika hål, och så skulle man själv reglera (genom att flytta på sig fram och tillbaka och hoppas på det bästa) att kiss hamnade i ett hål, och bajs i ett annat.

Jag som redan har problem med att använda vilken toalett som helst när det finns andra människor i närheten, fick lite panik av åsynen.

När en av de andra deltagarna dessutom kom fram till stugan trots förmodad magsjuka var jag nära att ta bussen hem igen. Men i stället lyssnade jag uppmärksamt på instruktionerna om hur man fyllde en tekanna med vatten för att spola i bakhålet på toaletten.

På midsommarnatten skulle några av oss nattbada och jag gick in på toa innan. Då hade någon använt fel hål, och misstaget gick absolut inte att spola bort eftersom hålet där fram var ungefär lika stort som en urinrörsmynning. Trots att jag börjat dricka vin vid femtiden den dagen mådde jag ganska dåligt av den synen.

Några minuter senare hörde jag att någon annan gjort samma upptäckt som jag. Beredd på en stund av samförstånd sa jag då: ”Jag såg det också! Visst var det vidrig?” Hon svarade: ”Den som upptäcker det måste ju ta bort det.”

Eftersom hon var den som sist gjorde upptäckten tog jag på mig mina skor och gick bort mot vattnet. THE END

… Tills på lördagen då jag kände att man kan faktiskt inte vänta ända tills söndag eftermiddag med att gå på toa igen. På eftermiddagen var alla förutom Peter och jag utomhus. Jag smög ned till toaletten och yogaandades för att slappna av tillräckligt. Men liksom: det tar ett tag. Mental spärr och stress och sådant. Och så kom den där personen som städat toaletten natten innan och knackade på – tre gånger. Då ger man liksom upp.

Pelle hade pekat mot ett grått utedass som man kunde se från entrén. Med ursäkten ”Jag behöver lite ensamtid. Nej, du får inte följa med” promenerade jag bort mot det. Ganska långt. Men det var skönt, för det hade varit stressande om de hade sett mig kliva in i dasset och sedan tagit tid på hur snabbt eller långsamt det gick.

Dasset låg vid ett stort hus och hade en dörr som bara gick att stänga halvt. Varje gång jag gick in i det följde en geting med så att jag fick kuta ut igen. Jag har en bild från när jag står utanför och blek i ansiktet undrar vad jag ska ta mig till. Jag kunde inte komma tillbaka utan att ha slutfört det jag tog en ensampromenad för att göra.  

Efter några promenadvarv runt huset satte jag igång ”När mitt blod pumpar i dig” i öronen. Och sedan bara gjorde jag det.

När jag kom tillbaka stugan sa Albin, så lägligt att det nästan inte kan ha varit en slump, att han skulle gå på dasset. Och så gick han till ett förråd som stod i trädgården, två meter från entrén.

Det var också grått, men jag hade alltså varit på någon annan stackars familjs uthus. Dessutom med halvöppen dörr.  

Vilket vidrigt inlägg, förlåt. Med det ville jag egentligen bara säga en sak: att jag tycker det är jobbigt med semester och åka bort för då måste man använda okända toaletter. THE END

Hello, it's me

Egentligen är livet väldigt bra. Bara att ha ett jobb utgör en stor anledning att vara lycklig. Men att också ha så många runt omkring som skaffar barn drar tyvärr ned. Oklart vad som är fel på mig men graviditeter ger mig just nu, och har sedan jag fick veta om min lillasysters tillstånd, en grav ångest som får mig att vilja ligga i sängen och stirra in i väggen. Hoppas att det går över snart. Egentligen tycker jag inte om barn och att ha barn nu skulle vara tråkigt eftersom jag tycker de verkar tråkiga och jag fortfarande vill kunna vara spontan (läs: dricka för mycket vin för ofta).

I tisdags träffade jag en som skulle gifta sig och medan hon pratade om bröllopsplanerna tänkte jag: Det är kanske så här vissa känner när andra pratar om barn. ”Ah, kul för dig.” Inget mer. Ingen avundsjuka, ingen ångest. Så vill jag återgå till att känna om barn igen. Barn, som jag inte ens gillar.

Jag vill inte ha barn nu, jag vill bara veta att jag kan få det. Klara Zimmergrens sommarprat om barnlöshet var bland det bästa jag hört. Och så skrev Schmarro något bra om det för ett tag sedan.

Det är som att jag förbereder mig redan nu på omgivningens plumpa hantering av de som inte har barn.

Panik nu

Freakade precis när jag fick ett sms om en som dricker alkoholfritt och nog därför är gravid. Jag får panik nu! Alla ska ha barn!? Har *vetat* sedan jag var liten att jag kommer stå kvar ensam som ett freak utan ungar. Det händer nu.

Men jag är bara 25!?

The Orphan

I dag skulle jag ha varit på bröllop i Örebro. Hade bokat lyxrum (visserligen på Scandic) och skulle använda Faceprodukter, bada bubbelpool och dricka drinkar innan. Nu delar Peter rum med sin kompis Markus i stället (som avbokade sitt rum när han fick höra att jag var sjuk) och jag vet att Peter kommer att skeda honom i natt, precis lika intensivt som han brukar göra det med mig. När hans kompisar sov över här och vi gick på Todd Rundgren så råkade Peter somna på luftmadrassen med sina kompisar. På morgonen, när jag skulle till jobbet, såg jag honom ligga och hålla om sin barndomsvän Andreas. Det fick mig att känna mig ospeciell.

Jag är i alla fall hemma för att min magvärk fortfarande inte gått över. Har tvingat mig till jobbet alla dagar utom i går, men varje steg gör så jäkla ont. Doktorn trodde på magkatarr eller mild blindtarmsinflammation. I vilket fall som helst fick jag ingen medicin. Och jag gör nästan ingenting annat än ligger i sängen och undviker alkohol och sötsaker.

Det ger ju tyvärr mycket tid till eftertanke. Och jag tror min mamma har sagt upp bekantskapen med mig. Förra fredagen skickade hon det alldeles totalt efterblivna sms:et:

"Bara så du vet ska du bli moster. Kram mamma."

Tack så jävla mycket för det smidigt framförda meddelandet. Efter att jag förklarat att det där inte var ett normalt sätt att berätta något sådant (som hon visste att jag inte skulle bli glad för) - och sagt att jag inte ville prata om hela den här grejen överhuvudtaget med henne eftersom den fortfarande känns jobbig och jag inte pallar hennes, gissar jag, dumglada mormorskänslor - lät hon bli att svara. Och vi har inte hörts sedan dess. Den människan vet inte ens att jag kanske har blindtarmsinflammation. Jag hoppas att jag blir ännu sjukare och att hon ångrar sig djupt. Men egentligen tror jag att hon känner att hon kan släppa mig helt nu när hon har det framtida barnbarnet att ägna sin tid och kraft åt. Jag har alltid varit ett sorgligt substitut när min syster inte varit närvarande. Martyr, jag vet. Men i mina tankar spårar jag ännu mer - här kan jag sudda åtminstone det allra värsta.

Jag tror vi skulle kvala in hos Ricki Lake nu. Trots att det här gör mig jätteledsen så kommer jag bara inte höra av mig till henne. Det händer inte.

Helvetet

Den här helgen har varit hemsk. Först nyheterna om min syster (mer info kommer), sedan i natt - total magkollaps som tvingat mig att ligga stilla i snart ett dygn på grund av smärtor, och så dessutom en sjukt sur och grinig pojkvän.

Vill släcka och sova men eftersom jag knappt gjort annat än ligga ned kommer det inte funka. Får bli en dusch följt av passivt aggressivt hårfönande.

Yey life!

Jag ska bli moster