Sämre och sämre

Jag trodde att när man är ordentligt sjuk så godkänner inte kroppen mens. Tänkte att funktionen nekades eftersom all kraft måste gå till att mota borta de bakterier och virus som gjort att jag legat utslagen i min säng sedan i fredags. Men, nej.

Ny utveckling II

Saker jag hunnit göra sedan jag senast skrev här:

* Ångestköpt minst tio fula plagg.

* Flyttat till Skärmarbrink, sett Peter, gömt mig bakom pappa.

* Dejtat någon ny.

* Blivit ihop med Martin.

* Alienerat cirka alla vänner på grund av fucked up i huvudet.

* Drabbats av extremsjukdom. Skulle ha fest hemma hos mig i fredags för några på jobbet och kände då hur min kropp långsamt resignerade inför alla hals-, huvud-, och kroppsbakterier som invaderat mig. Folket blev fullare och fullare, och jag funderade på om det var okej om jag gick och lade mig i sängen som stod i samma rum. Sedan har jag bara blivit sjukare by the minute.

Dessa två senaste veckor hade varit bra teve.

Mysmatchen

Mysmatchen är tävlingen som du som, liksom jag älskar fredagsmys och chips, inte får missa! Nu kan du se till att den chipssmaken du saknar snart står i chipshyllan, den som kommer på bästa nya chipssmaken får sitt chips lanserat i butik och vinner 100 000 kr!!! Du som tävlar bestämmer helt fritt vilka smaker chipset ska ha. 3 smaker går till final. Dessa 3 smaker kommer att finnas till försäljning i butik v 36-46. Den som säljer bäst/får flest röster lanseras i OLWs sortiment i januari 2012. Det går snabbt och är enkelt att tävla, tänk om just DU vinner? Kom igen nu, måste ju finnas massa fantastiska smakkombos som saknas i chipshyllan. Vad har ni för cravings?

Vinnaren får 100 000 kr och 2:an och 3:an får 10 000 kr. Tävlingen pågår from måndag v 9-söndag v14. Du tävlar här! (<—länk)

Detta inlägg är i samarbete med OLW

Ny utveckling:

Jag är Petra och han är Jens.

sensitive much

alltså vad i helv... någon kommenterade här att jag kanske inte borde skriva om att jag gråter ifall han läser min blogg. men varför inte? det är slut liksom. för min del ganska självklart att jag är ledsen, och jag försöker heller inte spela svår eller obrydd. plus att han med nittionio procents säkerhet inte läser här längre. det är liksom inte ett rop på hjälp till honom om det var det du trodde, m.

u cunt.

myror och mjölk

obs att han alltså hittade min blogg via en kommentar i vår blogg ful trend (rest in pieces). och att det var den som fick honom att börja "tänka". så värt det verkligen.

uppdatering

fast nu blev jag ledsen.

power

okej, det allra värsta är att somna till på kvällen, och sedan vakna och sakta men panikartat börja minnas att det har tagit slut. men trots det känner jag mig oväntat stark. hoppas att det håller i sig.

måndagen = gråta, känna att livet är värdelöst, att jag aldrig kommer bli lycklig igen.

tisdag = känna mig bättre. freaka ur och gråta på natten när jag ser att han lagt till någon tjej.

onsdag = klump i magen, må illa men inte gråta. fråga ut om tjej, dricka vin, ha sex, stryka honom på kinden igen.

torsdag: vara mindre ledsen, ha kontakt, skratta lite på kontoret.

fredag: vara stundtals glad, fundera på att bli full och gå ut snart.

jag förväntar mig en backlash. när som verkligen helst. den kommer nog i... helgen, så fort jag har flyttat och hinner tänka. men i'm surviving. i was drinkin' earlier, now i'm driving. where the bad bitches, huh? where ya hidin'? i got the power to make your life so excited.

Sweetness

Jag tror att jag var inne i vilorummet minst åtta gånger och grät i går. En gång vid skrivbordet. En gång vid en hotelltoalett, och så klev någon in i båset bredvid och började bajsa. Det här är ju inte lätt. Vet inte om det har framkommit här men jag var/är helt förlorad i honom. En sådan fantastisk människa. Killen som gjorde fanvideon till Animal Collective på Youtube som jag hade kollat på tusen gånger innan jag ens kände honom. Och OMG, rolig? Hur många killar har jag träffat som kunnat leverera på den fronten? Ej så många. Man tänker alltid: ”Jag kommer aldrig träffa någon lika bra” men eh, a. Det är på riktigt denna gång. Ingen kommer ha lika bra skägg, lika fina t-shirts eller lika långa ögonfransar.

Story of...

Ett bra sätt att berätta för sin förälder att man har träffat någon det senaste halvåret är att ringa hem mitt i natten och störtgråtande säga: "jag har blivit dumpad".

:(

Hemsk vecka. Och den avslutades liksom med att en man på jobbet stod och skrek på mig för att han trodde att en grej jag gjort blivit fel. Det hela löste sig efter någon timme, det var inte fel. Men jag känner mig generellt svinledsen.

Gårdagens sopa

Jag ska flytta till Skärmarbrink om någon vecka, och bo tio meter från Betapeter. Det är inte idealiskt. När jag insåg att lägenheterna låg så nära insåg jag att jag var tvungen att ringa honom och prata, för första gången sedan i september.

Min nervositet var ganska påtaglig. Så pass att jag övervägde att sätta i min gamla bettskena för att försäkra mig om att inte bita av tungan. Peter hjälpte heller inte. Han var typ: "Eh... hej. Alltså jag kan ju inte stoppa dig, bara du inte tror att det här innebär att vi kommer hänga". Lika arrogant som cirka alltid. Det bästa med det är att då var jag like: "Peter, VET inte du att jag har en kille?".

Det kändes så bra?

Att jag och Martin inte direkt var exakt ihop då, eller nu, är irrelevant. Alltså, vi var ju det typ. Och Peters attityd förändrades totalt. Han blev... snäll! Och ville prata i närmare en timme. Synd att vi aldrig hördes efter det, för då kunde jag ha intalat mig att jag vann till slut, för att han blev svartsjuk och ångrade sig.

I thought I was the asshole, I guess it's rubbing off

Är faktiskt gråtledsen i dag pga störd familj. Hade sett fram emot att träffa mina föräldrar i eftermiddags för att gå ut och äta någonstans i närheten och få prata om vad som händer i våra liv. Men när de kom hit fick min pappa se att jag inte diskat - och blev genast väldigt irriterad. När jag sedan tog på mig strumpbyxor, trots att det är minusgrader ute, kom han till slutsatsen att det var bäst att de båda drog hem till Nyköping igen. Vi hann alltså ses i tio minuter.

Det värsta är att jag är rädd att det där psykopathumöret har förts vidare till mig. Ibland känns det så.

Existensminimum

KILLPROBLEM.

Some things last a long time, this didn't

Fu1 trend är tyvärr inte längre på modet.

Nyårslistan

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
I början av året var jag mer utagerande. Alltså, jag vågade fräsa till mer, och så minns jag att jag ringde till Peters rätt obekanta kompis helt nykter för att fråga om min ex-pojkvän verkligen hånglat med någon på Stureplan. Om mitt liv vore en teveserie så var denna säsong nog en av de mer intressanta. Dock att både bitchigheten och modet ganska snart dog ut eftersom jag inte kunde hantera konsekvenserna (= sura människor).

Har du några nyårslöften?

Jag vill gärna återigen försöka äta mindre onyttigt och börja promenera. I somras var jag regelrätt deprimerad och sönderstressad, och testade att bota det med nyttigare mat och långa Eminem-ackompanjerade promenader. Har aldrig varit så snygg som då. Hate to say it men det är sant.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Nej. Kommer att bli en chock för mig när det händer för första gången. Några tidigare bekanta fick i och för sig en son. De blev… vidriga, och är numera gömda i min Facebook-feed.

Vilka länder besökte du?

Som vanligt stannade jag i Sverige.

Vilket datum från år 2010 kommer du alltid att minnas?
Minns inte ett enda särskilt datum, men hundra olika särskilda dagar. Det här året har varit så förbannat smärtsamt.

Vad var din största framgång 2010?
Jag fixade ett jobb. Kom över that crazy motherfucker named Betapet. Skrev två väldigt långa essäer under en sommarnatt. Dog ej trots galet påfrestande sommarjobb. Vågade göra tidigare otänkbara saker.

Största misstaget?
Att jag inte trodde att det kunde/skulle bli bättre.

Bästa köpet?
Ett gigantiskt pärlhalsband från H&M som Sara fick mig att sukta efter. Blev överlycklig när jag hittade det efter flera månaders sökande. En vecka senare hade jag på mig det när jag och Angelica gick till Strand. Där träffade hon någon kille, och jag hans kompis. Jag kan citera min dagbok: ”Vi dansade LITE, sedan kysstes vi, sedan sa han: ’ska vi gå?’ Jag är sjukt lättfotad (först efter första ligget sa jag: ’just det, vi glömde säga vad vi heter’). Men han med så fuck it. Bokstavligen. Vi pratade inte så mycket inser jag i efterhand”. Me being me kollade jag ändå på hans brevlåda när jag gick så att jag skulle kunna internetsnoka när jag kom hem. Inget mer än så. Tills jag upptäckte att halsbandet lämnats kvar där - och addade honom på Facebook. Fy. Så himla sjukt konstigt att jag hittade honom där ju, försökte inte ens förklara hur. Ville bara ha tillbaka mitt halsband, vilket jag aldrig fick. Däremot är vi fortfarande FB-vänner eftersom det verkar som att jag ”bryr mig” om jag tar bort honom. Fortfarande lite av ett öppet sår.

Ett tag senare köpte jag i alla fall ett nytt som såg ungefär likadant ut och kom från Lindex, och samtidigt köpte Angelica ett till mig från H&M. Så nu har jag ändå jättemånga stora pärlhalsband.

Vad spenderade du mest pengar på?
Mat, chips och rödvin.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Ja.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2010?
Kim. KIM.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Lite gladare i början av året och mycket gladare i slutet av det.

Vad önskar du att du gjort mer?
Skrivit. Nu känner jag mig helt borttappad eftersom jag inte hinner med livet överhuvudtaget när jag jobbar heltid. Förhoppningsvis vänjer jag mig efter ett tag. Nu när jag inte behöver göra läxor längre borde jag ju kunna skriva en bok på fritiden.

Favoritprogram på TV
Breaking bad. Upptäckte serien på riktigt detta år och scenen ur säsong tre när tvillingarna är ute efter Hank är det mest intensiva jag någonsin sett. Så gillade jag även Paradise Hotel Danmark.

Vad gjorde du på din födelsedag 2010?
Vaknade med stor ångest. Firade med en tårta och två fleecetröjor från Intersport, som mina föräldrar köpt till mig. Blev lite gladare under dagen eftersom jag fick många grattis-sms.

Hur skulle du beskriva din stil år 2010?
Tråkigare än någonsin med längre hår än någonsin. Mindre färgglada second hand-klänningar och mer kort svart kjol med vitt linne och svart kofta över. Lame. Kanske borde klippa av mitt hår. Så här tänker jag ofta:

Den bästa nya personen du träffade?
Sara och Martin. Båda människor som är ovanligt roliga, fina, intellektuella och bra att prata med. Flera andra också, men ingen som jag har så frekvent kontakt med.

Jobb

Eftersom jag inte är fantastisk på biten där jag lägger upp marknadsföringsprodukterna i SAP, har jag gjort mig till självutnämnd sociala medier- och hemsideexpert. På riktigt, förra veckan kallades jag "hemsideexperten". På grund av saker jag själv sagt om mig då, inte baserat på prestation. När någon ber mig fixa en bild startar jag Photoshop, men så fort de tittar bort klickar jag på Paint och fixar allt där. Så otroligt mycket bättre program.

En annan sak. Vi tar hjälp av en jättestor reklambyrå, och det har blivit uppenbart för mig att de lider av Nio till fem-syndromet. Alltså, de anställer obegåvade smygdyslektiska copywriters som passar in i den Mad Men-inspirerade inredningen. Så låter de imagen tala för sig själv. Which is fine - tills de även tillåter den att skriva. Vi talar inte trista formuleringar utan regelrätta stavfel. "Knarpig" i stället för "knaprig" kan väl inte vara ett skrivfel när det används fem gånger på en sida? Sandra B3ijer, allt är förlåtet! (Nå, att hon döpte sin pojkvän till Vinden kommer väl hänga kvar ett tag.)

Har jag blivit en sådan som skyter om att ha ett jobb nu? Hoppas inte. Att vara utan är det smärtsammaste jag har varit med om, och jag ska aldrig glömma ångesten och den totala bristen på livslust som jag upplevde i somras, men egentligen i flera år. Särskilt inte som detta bara är ett vikariat. Vår del av stan sa det bäst: "Aldrig ALDRIG ska jag glömma hur det känns att inte veta om man ska ha råd att betala mat och hyra för nästa månad! Jag ska för all framtid rösta solidariskt och försöka hjälpa de som har det sämre än mig. Det har blivit trendigt att stampa och hoppa på de som har det dåligt och jag vet att de som beter sig på det sättet kommer få tillbaka en vacker dag. Fy fan!".

It's funny but it's true, and it's true but it's not funny

En av de första dagarna på jobbet skulle jag och två till på min avdelning sitta i möte med en från England. Min chef var lite nervös eftersom hon inte tycker sig behärska engelska, och jag var nog mest där för att stötta henne. WELL. Hon skulle berätta något om en ingredienslista och bara: "They have a great kock over there". Oh no she did! Och jag fick en högljudd skrattattack som först var okej men efter några sekunder borde ha tystats ned. Men det bubblade i mig hela tiden, och så hörde jag ett fniss från personen bredvid och så tänkte jag att det var okej att börja skratta igen. Men hon hade egentligen bara snörvlat pga förkyld! Alla gjorde dåligt intryck den dagen. Engelsmannen didn't smile once. Jäkla kockhuvud.

Fin klassiker

Tjing tjong! Tror jag ska börja skriva här lite mer:

Lägenhet

Den här veckan har jag slutat praktisera på en webbtevehemsida och börjat jobba som m4rknadsassistent i stället. Detta är så jävla avancerat. Cirka tusen olika uppgifter och program att hålla reda på. Hittills är jag bäst på Episerver och sämst på SAP. Så jävla rädd att detta ska gå åt helvete, för det känns för bra för att vara sant.

Mitt första intryck var nog däremot inte så bra. Från deras sida alltså. Jag började jobba dagen efter att jag fick veta att jag fått jobbet, och hela helgen innan hade jag hånglat med en sjukt sjuk kille. För varför inte lite ledighet från obetald praktik och skola liksom? Men nu har jag i stället fått jobba mig igenom knivig hals, snorfyllt huvud och feber. Första timmarna sprang jag till toaletten hela tiden, men efter ett tag resignerade jag och snöt mig framför alla på arbetsplatsen. Äckel.

Behöver verkligen en lägenhet nu. En som inte kräver högskolepoäng. Om någon vet så please kommentera eller mejla på: