På väg mot en Pandora-brud med klitta som en anabolakuk

Jag gjorde misstaget att ladda ned en cam-version av The fault in our stars. Det innebär alltså att någon kulturspridare suttit i en biosalong och spelat in det som visas på bioduken. Stort misstag, som sagt. Jag glömde bort publiken och trodde att alla deras ljud tillhörde filmen.

"Hostar hon nu? Har cancern kommit tillbaka?"

"Nu snyftar hon där i soffan, då han är död alltså."

Det bästa med filmen var att de spelade Bomfalleralla med Afasi & Filthy. Älskar den låten. Och påminns om hur mycket jag saknar att kolla på ZTV varje morgon och alla helger. Min musikkoll har blivit drastiskt sämre sedan Crossfade och Veckans hitvarning försvann. Mitt största musikögonblick är fortfarande när jag såg (och hörde) videon till Pass this on på Tryck till. Usch, vad dåligt livet har blivit sedan dess.

Jag bryr mig inte

Mitt stora problem är att så lite intresserar mig – och det jag inte tycker är spännande stänger jag av totalt. En bra sak är till exempel att jag aldrig förstår vilken reklamfilm folk pratar om eftersom jag tänker på annat när det är reklam på teven. Mindre positivt är detta på föreläsningar eller på jobbet.

Varför är man inte en allmänbildad allätare? Jag kommer inte ihåg vad kollegan bredvid jobbar med trots att jag har hört det femtio gånger, men däremot minns jag fortfarande att min kille berättade i förbigående för tre år sedan att han en gång blivit matförgiftad hemma hos en dåvarande flickvän när han drack gammalt vatten. Ex och magsjuka tillhör inte heller mina intressen men är däremot hemska fobier som sätter sig i huvudet som fjärilstatueringar. Usch, mina känselspröt när det kommer till kräks. Skannar alltid av en ny plats för att se om någon ser illamående ut, och så lyssnar jag jättenoga om jag hör något hostliknande trots att jag i stället borde stänga av. Är även en magnet för gubbar som spottar utomhus. Varför gör de så? Jag vill slå.

Mina intressen då:

Teveserier

Musik

Böcker

Skvaller

Mat

Vin

Chips och godis

Allt annat jag tvingas ta del av: som vatten på en gås!

Hela natten lång

Fast det har gått några år så kan jag minnas hur skönt du kramas, och vill du veta någonting om mig? Jag sover numera utan pyjamas, men strunt i det, jag vill vara med dig hela natten lång.

Ååååh, aaaah, aaaah, åååh, mmm, aaaa, aaaa, aaaa, aaaaatschooo!

Björn Skifs – Hela natten lång

Ditt ex

Jag får en sådan sjuk ångest av att läsa om hur Niotillfem träffade sitt ex OCH hans nya tjej på ett bröllop nyligen. Den där vidriga Vinden och hur allt tycks gå så jävla bra för honom. Han har en snygg frisyr och en rik familj men behöver det verkligen leda till modellflickvän, boende i LA och lyxiga resor?

Undrar dock varför jag får ångest. Jag skulle själv inte bry mig särskilt mycket om jag träffade något eget ex flickvän (NOWADAYS). Okej, om min senaste kille hade en ny tjej (mycket troligt eftersom han livnär sig på dem, inte ekonomiskt men känslomässigt) skulle jag kanske få en impuls att varna henne. ("Han är förmodligen otrogen mot dig just nu och ingenting han har sagt är sant ;)") Beta-P:s tjej skulle behöva få veta att hans bacillskräck inte kommer gå över, den kommer bara bli värre, men med tanke på mina egna fobier (spyor, fiskar och höjder bland annat) känner jag i och för sig att alla har sitt, och det får man ha.

Dock: att träffa den där kvinnan som han blev ihop med strax/direkt efter att han gjorde slut med henne på ett mycket brutalt vis... Att Sandra faktiskt hälsade på henne är så vänligt och godhjärtat att jag blir alldeles besviken.

Alla är tråkiga (jag oxå)

Jag saknar så många bloggar som har lagts ned eller på is. Eftersom ströläsandet på internet är mitt fritidsintresse försöker jag hitta nya att läsa - men det verkar omöjligt. Jag kan förstå att många har gått in i ett nytt livsskede som är tråkigt för mig att läsa om, men varför finns det inte några andra tjugofemåringar som har tagit över? För mig känns det som att det var en bloggboom för tio år sedan och de som skrev då skriver i bästa fall fortfarande - men inga börjar nu.

I min jakt på internetläsning har jag lyckats leta upp ett par-tre stycken bloggar som handlar om singelliv, fester och ensamhet. De har den rätta cyniska tonen men det kompromissas med språket. Jag lyckas heller inte håller reda på vem som är vem. Hallå, vad ska jag göra, läsa en bok?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: tack gode Gud för dyft.blogspot.com.

Jag känner en...

Sista semesterdagen. Äter 30 Center till frukost och sätter mig sedan motvilligt på balkongen. När jag kommer tillbaka i morgon ska det se ut som att jag har tillbringat ledigheten utomhus.

I morse drömde jag så nasty drömmar om Basshunter igen. Kombinationen Celebrity Big Brother UK och åsynen av hans sexbilder har påverkat mig för resten av livet. Så euforisk när jag vaknade också - men träffades vi IRL skulle vi förmodligen inte ha något att säga varandra.

Släkten...

I helgen var jag på släktträff. Min svåger åkte också dit trots att han hade halsfluss. OM jag är hemma från jobbet nu? Ja. Är så deppig. Har dessutom darrningar och känner mig "flygig" efter att ha ätit Day/Night nurse i ett dygn. Kommer att missa min pojkväns 35-årsfest i vår lägenhet på lördag. Jag har gjort så få sociala grejer på senaste tiden att den där festen var min livboj. Men nu får jag i stället åka hem till mina föräldrar på lördag och gömma mig i deras gästrum.

Släktträffen då? Kul blandat med "nästa gång jag ser dig vill jag att du ska vara med barn", sagt medan moster smeker mig på magen. Så oförskämt och chockerande att jag inte ens tänker skriva något mer om saken.

Min musicerande yngre kusin, som jag inte har träffat på tio år, var också där. Jag tror att han är en sådan som till exempel ser ned på folk som kollar på dokusåpor eller teveserier över huvud taget. En annan moster noterade i alla fall att han inte drack alkohol, något hon och min mormor tyckte var duktigt. "Duktigt? Det är inte som att jag måste kämpa för att stå emot. Jag ser bara inte tjusningen i att bli full och dum. Vill jag ha något så röker jag gräs i stället". Och plötsligt var inte min barnlöshet längre kvällens snackis, vilket han ska ha tack för. Men behövde snart åttioåriga mormor verkligen få veta det där?

Andas in

Jag mejlade en av få rökare på det här stället och gick ut och rökte. Nu är jag darrig och nöjd. Fått skit för att du fikar på arbetstid? Ta en rökpaus för att lugna ned dig!

Tack för omtanken!

"Bara så du vet...

Det var snack här idag om att vissa personer fikar riktigt länge på vår enhet. Jag bryr mig inte så mycket om vad de säger om A och jag kan ta hand om mig själv - men det är inte så bra att folk tänker så om dig. Ville bara berätta om det. Jag känner att vi behöver vara bättre på det, båda två. Egentligen borde man inte fika längre än 20 minuter max… "

WHAT

THE

FUCK

?

Världen vore mycket bättre utan fula grannar

Grannen förresten? Jag tror att grannarna under honom sa ifrån på skarpen. Dagen efter hade deras "Ingen reklam tack" ersatts av "Ingen fitta tack".

Vin

Jag brukar belöna mig själv för att jag är bakis. Särskilt om jag lyckats ta mig till en klubb eller så dagen innan, trots att jag inte är mycket för klubbar. I går var jag på klubb så i dag skulle jag få äta ostbågar, dipp och läsk. Ligga inne hela dagen och så vidare. Är tyvärr ett vrak nu. Mår inte bra av att vara i ett enda rum under ett dygn.

I går gick jag först hem till en bekant. Hade en flaska vin i väskan som kändes välbehövlig. Minuterna innan jag gick hemifrån bråkade jag jättemycket med P och vi blev bara halvsams via sms.

Det bjöds dock på alkofria drinkar! Den bekanta tyckte att min vän drack osunt mycket och kvällen var en slags alkofri stödgala. Jag stod ut med att stötta i en halvtimme, sedan korkade jag upp mitt medhavda vin. Vi skulle ju på klubb sedan! Och jag hade gråtit en timme tidigare och behövde desperat en buzz.

Min kompis försökte få mig att hälla några klunkar vin i hennes glas med alkoholfritt. Jag vägrade med hänvisning till att det skulle bli dålig stämning om någon såg. Efter lite tjat sa jag att jag inte tänkte hälla i något, men att jag inte skulle säga något om hon snodde vin från mig när jag inte såg.

I efterhand känner jag att jag är en dålig kompis. Rädd att sätta ned foten eller stöta mig med någon och dessutom alldeles för vän om alkoholen. Det är tråkigt att inte få sällskap i sitt drickande.

När mitt blod pumpar i mig

Jag märker att grannen under planerar att köra en all nighter tredje natten i rad. Det innebär att jag måste sätta i öronproppar - vilket gör att jag hör min egen puls jättehögt. Automatiskt så börjar jag räkna hjärtslag och noja över takten. I natt funderade jag över hur många hjärtslag jag har kvar, och föreställde mig att hjärtat plötsligt skulle lägga av. Jag råkade se ett avsnitt av Döden döden döden, och det var nog det sämsta jag kunde ha gjort.

Har i alla fall lust att skriva igen. Men fy vad tråkig bloggvärlden har blivit de senaste åren. De jag älskade skriver sporadiskt eller inte alls. Nu för tiden läser jag D-bloggar i brist på annat. Dessutom nojesguiden.se/blogg - vilket innebär ungefär tjugo bloggar varav ungefär 3 som jag egentligen vill läsa. Varför blev det så?

HOPPAS på att komma in i skrivandet regelbundet igen. Trots eventuella ex med bra minnen som skulle kunna få för sig att åter besöka den här sidan. Sjas! Annars berättar jag om när du kysstes med din kusin. Jag har ingen lust att låta eventuella läsare begränsa vad jag kan berätta. Och jag hoppas på att inte längre få ångest och radera vartannat inlägg någon timme efter det har publicerats.

P.S. Aktiv, utlämnande och fantastisk bloggare: http://www.dyft.blogspot.se/.

Skickat till 160 personer. Jag skrek när jag upptäckte det

Katt

Så här är det att vara kvinna. Jag har aldrig tidigare ens tänkt på mig själv som kvinna. Ordet känns, precis som ”man”, högtravande och eventuellt till och med för vuxet för mig. Men efter graviditetsillamåendet, abortsmärtan, evighetsblödandet och nu – preventivmedelsbiverkningarna – vet man att man lever. Vet man att man är en kvinna.

Det värsta som har hänt på sistone är dock inte könsrelaterat. Det var i stället när en blåmes flög in i min lägenhet och satte sig på mig. Skrikande och gråtande gömde jag mig under ett blommigt täcke som fågeln misstog för en somrig äng.

På fredag är jag bjuden på en kollegas katts födelsedagsfest ute i Hässelby. Den här katten fyller fjorton och skulle ha klippt blåmesen på två sekunder. Och sedan hade jag stått på tur.

Jag har hittills aldrig träffat min kollegas katt, men vi är kompisar på Facebook. Och min kollega berättar mycket om honom. Jag vet att han tycker om att riva och bita människor. Att han bara använder sin kattlåda om den står i sovrummet och hans matte dessutom tittar på medan han använder den. Och så vägrar han att äta om man inte ”fluffar upp” hans mat.

Jag kommer att ha trädgårdshandskar på mig på fredag.

Som motvikt avslutar jag med en bild på min kusins katt Kattfarbrorn. Hej då! 

Och snart har vi...

Btw, inget har någonsin gjort mig mer ask*t än det här.

Gud, så skönt att inte vara gravid

Nu har jag sluppit att vara det i flera timmar. Livlusten som kom tillbaka framåt 15.00 i eftermiddags känns magisk.

De senaste två veckorna har varit vidriga. Så fort jag fick mitt tillstånd bekräftat intensifierades mitt illamående rejält. Kanske för att jag då inte längre kunde avfärda det som mitt vanliga dagliga neurosillamående. Illamående av rädslan för att bli illamående. "Herregud, är det på riktigt nu? Innebär det att det finns en reell risk för att jag kommer kräkas?"

I en vecka tog jag mig till jobbet genom att äta Postafen och kex i sängen varje morgon tills jag sakta kunde kliva upp. Att jag verkat nedstämd och dessutom hade mage att jobba hemifrån har inte gått obemärkt förbi på min arbetsplats. Det ger mig lite ångest att jag redan innan hade haft två (influensa)sjuktillfällen i höst, och så nu var jag borta i måndags också. I torsdags var jag dessutom på Södersjukhuset för att ta den första tabletten. När jag kom tillbaka till jobbet utelämnade jag abortdetaljerna och nämnde bara att jag - vilket var sant - hade konstaterats ha högt blodtryck och lågt blodvärde. Något som dessvärre tolkades som att jag var deprimerad över att det är stressigt på jobbigt.

Jag har aldrig lyckats vara sjuk och sluppit få frågan om det är "för mycket på jobbet". Som om mitt höga blodtryck skulle bekräfta för dem att det är sant att vi har en stressig jobbsituation, och att de gör rätt i att själva må dåligt. Men jag är inte stressad. Det ligger som en giftampull i min mage och läcker, det är därför jag stannade hemma i måndags.

05.45 i morse tog jag fyra tabletter och sedan genomled jag en extremt smärtsam dag. Jag har lovat mig själv att det här aldrig ska få hända igen, samt att jag aldrig ska föda barn. Men efter 15.00 alltså - wow. Jag är jag igen. Jag har ätit bullar, ostbågar, smörgås och Vurmasallad. Sjunger. Skriver. Jag är fri.

Samtidigt postar min lillasyster följande på Facebook:

"Vem får fortfarande på sig sina favorit stuprörs jeans även fast hon ska föda om 7 veckor? Jo jag :D ( får till och med igen knappen utan problem)"

Bolös

Åh nej. Vi måste flytta eftersom styrelsen där vi bor nu inte vill hyra ut i andra hand i mer än två år. Därför: snälla säg till om ni vet någon ledig bostad som står ledig! Önskar att jag kunde se några månader framåt och veta var jag kommer bo då. Hoppas inte på: Nyköping.

GIRLS

I fredags mötte jag upp några på Ramblas, för att sedan gå vidare till det nya innestället Stage. Beställde bland annat en shotsbricka. Framåt ett ville de andra gå hem och jag ringde Peter för att försöka få honom att möta upp mig på en öl. No luck.

När jag kom hem var jag ganska sur. Jag ställde mig på balkongen, rökte en cigg för första gången på evigheter och började beklaga mig: ”Du förstår inte, jag är Hannah Horvath! Jag har också dejtat en hoarder.”

Jag skäms över att vara den som identifierar sig med Girls och säger: ”Jag är Hannah, vem är du?”, när nu alla andra också gör det. Många av de alla andra som jag lärt mig avsky genom deras bloggar och vidriga Twitterkonton.

”Jag är skribent, radiopratare, dj och expert på att göra pasta rouge. Du finner mina texter i bland annat DN, Metro och Nöjesguiden. Det jag skriver här är mina åsikter, inte min arbetsgivares.”

Vi har ingenting gemensamt. Allt jag skriver här tycker min arbetsgivare. Min arbetsgivare tycker att du inte borde tycka om Girls för det gör jag. Jag har aldrig förut upplevt att något personifierar den jag är så bra som den här serien – men när alla andra också känner så börjar jag ju undra: är jag inte speciell? 

Swimfan

I går var jag hos en skomakare för att lästa ett par skinnskor som är för trånga. När vi sagt hej då ropade han tillbaka mig för att ”fixa till tygskorna gratis”. Jag trodde han skulle borsta bort senaste tidens lerpromenader och tyckte det var snällt. Men så beordrade han mig att ta av skorna – och så tog han fram skodeodorant som han sprayade med i en minut inne i vardera sko.

Jag har extremt dåligt fotsjälvkänsla just nu. Det är något sjukt som händer när man blandar H&M:s tygskor med regnigt väder. Och det är omöjligt för fötterna att stå emot att smittas av den sjuka lukten. Undviker just nu att träffa folk på ställen där man behöver ta av sig skorna (läs: i hem).

När jag var tillbaka i min lägenhet hade jag en bultande huvudvärk. Nu har jag suttit ensam på ett heltäckningsmattetäckt kontor i en vecka. Det är bara jag och internet, samt mannen som svarade följande i ett mejl i måndags:

Felicia: ”Hej! Vet du hur jag gör för att få åtkomst till pressinkorgen från Outlook? Ska hålla koll på den när Åke är på semester.”

Man: ”Jag vet inte vem du är. Det är bra om Åke säger till sånt här innan. Kom bort till mig så kan vi kolla på det.”

Jag tror att kroppen inte är gjord för att sitta och stirra in i en skärm så här många timmar i rad. Denna isolering är smärtsam.

Därför tog jag genast cykeln när jag kom hem, och trampade iväg till en av Reimersholmes bryggor. Jag simmade ganska länge men det var som att förtrollningen var bruten. Det var omöjligt för mig att inte hela tiden tänka på att det fanns fiskar i närheten, och när som helst skulle jag kunna nudda vid en av dem. Tänk om jag inte kommer vilja simma något mer i år? Det vore snopet.

I kväll åker jag och Peter till Nyköping. Jag är otacksamt orolig för middagen som ska serveras. Varenda gång sedan jag blev ihop med honom har de serverat det enda vegetariska de kan komma på: broccoligratäng. Och jag blir på dåligt humör av att äta äcklig mat. Om man ändå ska äta kan man väl lika gärna äta goda saker. Sedan jag flyttade hemifrån lagar jag nog bara saker jag gillar.

Well, bye.

Ett minne av dig

Jag minns när jag skulle träffa min dåvarande pojkvän och ”prata ut”. Det var osäkert om vi skulle fortsätta att vara ihop. Han hade sagt att vi nog kanske inte passade ihop, jag hade sagt att det gjorde vi visst. Jag avskydde mig själv för att jag förnedrade mig genom att ens befatta mig med honom. Men nu skulle vi prata, och jag hoppades att vi skulle fortsätta vara tillsammans.

Efter jobbet åkte jag till hans lägenhet och ringde på dörren. Det tog jättelång tid innan han öppnade. Han kramade mig och vi pussades. Jag hörde att det skvalade i toalettstolen som just spolats i.

”Det är jättevarmt ute och jag är alldeles svettig och pollenallergisk, så jag går på toa innan vi pratar.”

Jag gick in på toaletten och snöt mig. Öppnade toalettlocket för att slänga i mitt papper. Och där låg två bajskorvar som inte lyckats spolas ned. De hade hunnit lösas upp lite också så att det flöt många små partiklar i vattnet.

Illamående gick jag tillbaka ut till vardagsrummet. Han ville ligga i mitt knä i soffan. Pratade med bebisröst och vilje fojtsätta vaja ihop me mej. Tittade på honom och tänkte för en sekund: vem. fan. är. det. här.

Sedan fortsatte vi vara ihop. Men bara i några dagar.