Misslyckat

Suck, blev konstiga radbrytningar med Iphone-bloggandet som jag fick ändra via datorn i efterhand. Jag lägger

ned.

Vrickade även foten för ett tag sedan:

Det där med mobilbloggande dog ju helt. Men jag ger det en ny chans nu, trots att jag sitter fem meter från min dator.

Jag har drabbats av cirka magkatarr. Var på avskedsmiddag på Grill med chef + fellow marknadsk00rdinatorkollega när jag plötsligt dog inombords. Eller nej, döden är antagligen ganska skön och avdomnad. Det här var pre-död. Skadeskjuten rakt i magen, med illamående och knivsmärtor som resultat. Ville inte förstöra den dyra middagen genom att säga att jag mådde dåligt så i stället förstörde jag den genom att sitta knäpptyst hela kvällen. Kommer få dåliga referenser!

I tisdags var det avskeds-aw. Charlotte hade frågat min chef dagen därpå varför hon inte kom. Svaret: "Jag har faktiskt ett liv". Hm. I alla fall, det var fint att träffa alla en sista gång. Framåt natten var vi bara fyra kvar. Jag hade druckit rätt mycket, preppat med tre Ipren när jag kände magontet komma. Och vi som var kvar var fulla, och två började bråka och en grät/sa upp sig. Så nu minns ingen det som min kväll längre. Och jag missar rökpauserna där allt eftersnack kommer ta plats. Det är deppigt faktiskt.

I onsdags såg jag Peter spela för första gången. Jag och Angelica åkte till Radiohuset för att kolla på, och lite att vi var äldst i publiken. Men min fangirlnivå fortsätter stiga, har kopplat ur Last.fm så det inte ska synas hur mycket jag lyssnar på dem.

I dag skapade jag ett event som heter Inflyttning på Slipgatan. Sista november tänkte jag kunde vara lagom, och så bjöd jag in Peter. Eventuellt att han borde ha bjudit mig i stället. Nåväl, gulligt initiativ av mig. Men nu tänker jag bara på hur dramatiskt man kan använda sig av detta event vid eventuellt bråk/break up. Jag får en notifikation om att Peter is no longer attending Inflyttning. Eller mejlet: Felicia cancelled the event Inflyttning. Usch, vad svinigt. Eller så gör man slut på ett smärtsamt vis, glömmer bort eventet och så plötsligt dyker det upp där i november och man/jag måste sätta på Nordpolen och gråta. Ser detta hända!

Worked it

På tisdag går mitt vikariat ut. Hon som har varit mammaledig är tillbaka. Vi kör lite överlämning. Jag visar henne hur de gör nu för tiden, hon letar fel, slänger mina grejer, skickar ut bilder på sin dotter till relativt okända och ringer sedan upp dem och skäller när de inte kommit med någon respons. "Tycker du inte hon är söt eller!?" Good luck, friends.

Kommer kanske inte sakna arbetsuppgifterna så överdrivet mycket. Kommer kanske inte sakna att träffa vissa av de på jobbet varje dag. Men kommer att sakna vissa andra så mycket att det gör ont. Har fått riktiga vänner där. Vänner som jag tagit konstanta rökpauser med (such a Rachel, är inte ens en rökare), gråtit med, tagit vinluncher med, skvallrat med, till och med jobbat med. På tisdag ska jag ha avskedsfest med dem, ser fram emot det. Pga alldeles för snäll bjöd jag med den före detta mammalediga och hon har nu beslutat att ta med sin dotter eftersom det vore så roligt för alla att få träffa henne. :-)

De senaste dagarna har jag börjat slappna av lite. Färglagt min signatur (som jag dock suddar ut innan jag skickar något till chefen):

Så finns det också en jävel som alltid uttrycker sig så otrevligt i mejl, till exempel: "Varför kommer jag till fel sida när jag klickar på en länk på hemsidan!?!?!?!?!?". Henne mejlade jag äntligen svaret: "DET ÄR FIXAT NU!?!?!??!!?!?!??!?!!?!?!?!??!?!!?!?!?!?!?!?!?"

Skön. t.

Någon sur gubbe stod här om dagen som vanligt och beklagade sig över något vi på marknad gjort. Jag tröttnade då och invände med ett: "Men vad faaaan.... lägg ner!" Befriande!

I torsdags skrev jag även fel artikelnummer i en lista, så att alla som skulle beställa sura nappar från ICA fick oxfilé. Det var dock inte med flit. Jag skäms fortfarande, och känner att jag gärna kunde ha slutat på ett mer imponerande sätt.

Sammanfattningsvis har det ändå varit ett jättefint år, och jag älskar att jobba. Who knew?

PTR

Nyköpingshelgen var bra. Mina föräldrar älskade Peter, precis som de borde. Han är så social och rolig – jag blir stolt när någon jag känner får träffa honom. Och så tycker jag att hans Fagerstadialekt är så gullig att jag blir genuint förbryllad när folk inte genast anmärker på den.

Vi skulle åka runt på loppisar och handla böcker och skivor. Vi gjorde det också. Men strax innan avfärd berättade han för mig att han inte kört bil på tre år, och att det var ungefär tre år sedan han skaffade sitt körkort. ”Men jag hann köra ungefär tolv gånger.” Med tanke på det gick det bra, även om vi inte kunde köra så långt som vi ville eftersom han inte vet hur man tankar.

I går hade han köpt saker som jag blir deprimerad av att handla för att de är så tråkiga. Strumpbyxor och trosor som jag kunde lägga i min egna byrålåda som jag har fått. Jag tänkte så här: Åååh, nu kommer han ha köpt några pyttesmå, typ uppskattat att jag har storlek 36 och så kommer jag tvingas bära dem för att vara snäll. Men trosorna var verkligen gigantiska. Sju decimeter i diameter, minst. Jag blev sur. Men kan tänka mig att de är sköna.

I alla fall, det går så himla snabbt fram. Tror jag nämnde att jag var ”askåt och askär” efter två veckor. Jag kommer lätt flytta in där snart. För ett tag sedan diskuterade vi till och med barn. Att det vore fint, vårt barn skulle vara roligt och skriva jättebra, och att man kunde ta det som det kom och det där ordnar sig alltid, för det mesta. I går, när jag kanske kände mig lite överväldigad, utbrast han: ”Alltså, vad håller vi på med? Jag vill ju inte ha barn nu. Inte förrän om flera år, fattar inte varför jag sagt det.” Och jag: ”TACK GODE GUD. Inte jag heller!!!!”

Smått förlösande. Nu kan vi kanske hålla en mer normal takt. Ett mellanting mellan den senaste månaden och mitt och Martins känsloplatoniska sju månaders dejtande. Det bästa är att jag fortfarande är mycket förälskad. Askåt och askär.

Blogger för Iphone alltså?

Om detta funkar kommer jag blogga cirka hela tiden. Rapporter i
realtid om hur mycket jag avskyr en ny, direkt själsdödande, person
på jobbet till exempel. I dag var ingen bra dag.

Onwards

Nu är det dags att introducera mina föräldrar för en ny kille. Mest för att jag vill låna deras bil i Nyköping, men ändå. Det var ändå två månader sedan sist nu. De har endast träffat två stycken innan. Historik:

Betapet är där i en och en halv vecka. Några timmar efter att han åkt därifrån berättar han att han tappat sina "kärkänslor".

Martin är där över midsommar. Ett dygn senare ringer jag till mamma och berättar att jag är död inuti pga otroget svin.

WISH ME LUCK.