En kråka i halsen

Sara påminde mig om en scen när Gulletussan sitter hos en terapeut och bortförklarar sin gråtiga röst med en "groda i halsen". Något liknande hände mig för ett tag sedan, fast det kändes mer som en kråka. Vi tvingades läsa upp små texter som vi skrivit under lektionen. Jag återanvände det jag nämnde här någon gång, att jag sagt att jag gråtit mer under Six feet unders säsongsavslutning än jag antagligen skulle göra på min mormors begravning. Ett kul skämt. Men jag blir hemskt nervös av att prata inför folk. Så framåt slutet uppstod en nervös kråka i halsen som fick min röst att brytas. Jag var ändå precis klar, så jag tyckte det var okej. Alla har vi inte gått rätt och rik i tre år. Jag tittade upp för att motta uppskattande, eller i alla fall hövliga, skratt, men vad som i stället mötte mig var förskräckta blickar. Läraren som försökte trösta mig. Som att jag hade skrivit en gråtig text om min mormor som jag gärna ville läsa upp för klassen, som stod mig så nära.

Usch.