Jag satt på ett fik tillsammans med Sara och hennes syster när jag noterade att de stirrade på något. Själv rörde jag inte en min eftersom jag har som stolt regel att aldrig titta när ovanligheter händer. Halkar någon på en isfläck ska den i alla fall slippa skämmas inför mig. Står någon och sjunger möhippesånger på tunnelbanan kommer inte jag skänka någon uppärksamhetstillfredsställelse. Och så vidare. Enda gången som detta har gått dåligt var nog i januari. På väg ned för trappan vid St Eriksplan hörde jag att en person precis bakom mig ramlade. Jag var noggrann med att inte rycka till ens lite - och vandrade vidare. Först hundra meter senare insåg jag att folk hade börjat springa mot den fallne mannen. Och sedan kom ambulansen.
Anyway. Jag kunde inte låta bli att titta när jag hörde ett dödsångestosande skrik från en av gästerna. Där stod en man och boxade mot en galen duva. Jag får ett hysteriskt skrattanfall nu när jag skriver det här. Men då var jag livrädd. Fågeln flaxade envist i den skrikande gästens ansikte, men jag visste att den kunde ändra riktning när som helst. Några dagar tidigare hade jag skrattat ihjäl mig åt detta:
In my face. Bokstavligen, nästan. Livet imiterar än en gång konsten. Eller i alla fall en rätt okej teveserie som funkar att kolla på när man egentligen borde läsa läxor.
Alla som såg senaste avsnittet av Party down vet för övrigt att revenge is a dish best served. Med andra ord hade jag gärna sett att de satte upp rabiesduvan på menyn. Det var rätt generöst av mig att tänka att den kanske var ond på utsidan men god på insidan. Dessvärre är större delen av Copacabanas klientel vegetarianer, så en gäst liksom plockade upp duvan och släppte ut den i friheten. Skönt, men något av ett antiklimax. Ingen vann.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar