1. Berätta om dig själv

Min telefon är alltid på ljudlös – men jag upptäcker nya sms inom fem minuter eftersom jag kollar mobilen så pass ofta. Förresten så känner jag mig alltid väldigt ödmjuk när jag kallar min Iphone för ”mobil”. Åratal av väntan på att olika personer ska höra av sig har fått mig att frukta en mobil som har ljudet på – den ihärdiga tystnaden och frånvaron av meddelandesignal. Ibland unnar jag mig själv att inte kolla mobilen på flera timmar. Då tänker jag att jag kommer att ha flera olika missade samtal och sms att glädjas åt på en gång. Om displayen visar noll missade samtal kan jag nästan börja gråta.

Jag tycker att det finaste man kan göra är att våga leva ut det man känner. Alltså, det är fint att skrikgråta med i texten till Kim, att sitta utanför sitt ex hus och kasta sten på fönstret tills han öppnar, att hämnas på de som aldrig älskade en. Det är vackert ju, poesi. Eller snarare: filmiskt. Jag blir så stolt när något i mitt liv skulle platsa i en film. Min sommar = en film. Hämnd är inte alls en lat form av sorg. Det är kanske den skönaste känslan jag vet.

Om jag bara får ett bra jobb nu så känns det som att jag kommer att bli en genuint lycklig människa. Trivs med allt annat runt omkring mig. Fast i dag höll jag i och för sig på att hoppa ut ur fönstret när min mamma insinuerade att min lillasyster är mycket smalare än jag.

Jag avskyr bloggen som jag snodde denna lista från.

The spirit

I dag var den sämsta dagen på mycket länge. Var på en jobbintervju som absolut inte hade kunnat vara vidrigare. Har inte ens kunnat berätta om den för någon - försöker blocka den i mitt huvud. Men denna rekryterare? Vilken genuint äcklig och osympatisk människa.

Sara: Ta inte åt dig, han har säkert en liten kuk.

Jag: Det var en tjej. Och hon har en stor slapp vagina.

Jajaja. Ja. Bra grej = att jag var rätt dryg framåt slutet. Jag tror att om jag inte haft i bakhuvudet att jag kanske ändå ville ha jobbet så hade jag på riktigt rest mig upp och gått. Och det gillar jag. Är liksom ganska nöjd med mitt CV nu så kanske fuck off om du är en otrevlig pissmyra?

Trots fattigdom beslutade jag mig för att unna mig själv allt jag ville ha inne på ICA Globen. Pantade läsk- och ölburkar innan. De tillsammans med VISA-kortet köpte: potatis- och rostbiffsalladssmörgås (äter falukorv till lunch, antagligen för sista gången i mitt liv då jag flyttar ihop i helgen), mango, färdigstekta pannkakor, jordgubbssylt, Daimglasstrutar och halloumi.

Och plötsligt är jag rätt nöjd ändå. Känner att denna motgång väckte kämparglöden i mig. Inte så att jag tänker börjar skriva en roman för att visa henne, men för att jag typ vill gå upp i en match mot henne och slå ned henne.

Dancing on my own

Felicia: Peter, visst sa du att du hatar Robyn? Har du alltid gjort det?

Peter: Ja och ja

Felicia: Hahahahaha

Felicia: "Robyn avslutade årets Access All Areas i Hörsalen. Det är sent, jag är trött efter ett par intensiva dygn med väldigt lite sömn och dessutom är jag inget Robyn-fan. Således kollar jag bara in den blonda sångerskan en liten stund och Hörsalen är, inte oväntat, full av folk. Jag lägger märke till att CD0ASS-basisten dansar järnet till Robyns musik i mörkret och ljudet är volymstarkt men rent."

Peter: Jag vet

Peter: Har läst den

Peter: Jag var sjukt full

Demolition

I fredags skulle jag få se mitt tonårslivs främsta idol Patrick Wolf. Han ligger signad på Peters jobb så jag skulle få gå in gratis - vilket innebär att Peter skulle följa med mig trots sin aversion mot fioler. Innan det skulle han på en fest som började elva på förmiddagen. Insert varning om att han nog skulle vara ganska full när vi sågs vid åttatiden på kvällen.

Well. Halv nio ringde han. Oförmögen att berätta var han var, och med "mjau" som frekventare svar än människoord. "Är du på röda linjen?" Mjau. "Gröna?" Mjau.

Till sist möttes vi, och jag chockades. Han var helt borta. Jag blev väldigt orolig när han sluddrade och visade tecken på att vara medvetslös inom två timmar - tänk om vi inte skulle bli insläppta på Debaser!? Men det löste sig. Sedan köpte jag alkoholfri öl, som jag hällde i glas, och höll honom under armen. Regular mom! Efter det gick Patrick på scen och då lämnade jag Peter. Regular fangirl!

När jag någon timme senare letade efter Peter såg jag honom sitta och prata med någon han lärt känna i baren. De hade beställt två glas vin var.

Spola fram någon timme och vi hade tagit en taxi hem. Peter slängde sig på en parkerad bil, vilket gjorde ont i mitt hjärta, som minns pappas vredesutbrott så fort man var i närheten av hans Alfa Romeo. Vi hörde någon granne spela Michael Jackson och vi dansade utanför. Jag försökte släppa loss men det var svårt på två glas vin. Våra totalt olika nivåer kändes som ett problem. Jag kunde inte utstå en till av hans tungkyssar på mina kinder utan att öka berusningsgraden. Därför nappade jag på Peters berömda sista ord: "Ska vi kuka ur?".

Jeez. Resten av den natten var ej okej. Först en okontaktbar Peter som låg i fosterställning med huvudet i mitt knä. Sedan jag som mådde dåligt. Jag som satt på balkongen för att slippa höra honom må dåligt. Jag som mådde dåligt. Ligga påklädd i sängen och hoppas på en ny dag.

Jag minns att jag vid ett tillfälle, kanske vid tvåtiden, allvarligt och sorgset tänkte: vi är Sid och Nancy.

I efterhand känner jag att: det var att överdriva. My name is Felicia and I am alive. Men jag har ägnat hela helgen åt att sova och ta varsamma korta promenader. Patrick? Ja, han försvann helt och hållet i allt det andra. Nu tillhör han bara alla de artonåriga modebloggare som stod och hoppade in i mig framför scenen. Och själv är jag förkyld och sjuk på alla sätt och vis samtidigt som jag ska flyttdiska/städa/tvätta/sortera/packa tills på lördag.

Har funderat på om jag låter för misslyckad i intervjuer. Vill inte ljuga när de frågar om mina intressen så jag säger: teveserier, film, musik, skriva, läsa. Saker man inte behöver röra sig en meter för att ägna sig åt. Har därför bestämt att jag och Peter ska göra klart låten vi påbörjade i augusti. Det kräver inte heller mycket fysisk aktivitet men låter åtminstone väldigt imponerande. Mina uppgifter: översätta text, trycka på de tangenter han lagt numrerade lappar på. Vi ska göra ljuv musik.

Bored to death

Fy fan i helv vad tråkigt det är att inte ha jobb. Hittills har jag botat det genom att gå ut och dricka vin ganska ofta på vardagarna. Det börjar så klart snabbt bli en för dyr vana (det enda negativa jag kan se med den hobbyn). Nu... kollar jag på teve och undviker att äta flera gånger per dag eftersom jag ändå inte behöver så mycket energi.

Har varit utan jobb i två-tre veckor. Vore onödigt att misströsta redan nu. Har ett väldigt mycket bättre CV denna gång samt a-kassa och fast boende.

Mest är det väl bara så jääääkla tråkigt att vara ledig själv hela tiden. För mycket tid med mig.

Svartsjuka

För två veckor sedan skulle jag och Peter på en invigning. "Oskar kommer med all säkerhet att vara där. Men vad fan, någon gång måste vi ju möta honom - och jag bryr mig inte. Allt är lugnt."

Så vi stod där och drack drinkar och pratade med några andra när O anlände framåt åttatiden. Peter - helt vild av välvilja - hoppade och vinkade så att han skulle se oss. Han kom fram och kramade oss båda. Det var andra gången han gjort det inför sina och Peters gemensamma kompisar - jag undrar om de vet? Min stint där jag bytte mellan två vänner på mindre än en vecka kan inte ha lämnat ett gott intryck.

Kramen borde i alla fall ha signalerat att allt var lugnt, så jag började prata med honom om Breaking bad, vår gemensamma bekant, min gamla chef och så vidare. Catch up.

När jag och Peter gick hemåt hade han hunnit dricka rätt många öl. "Värst vad bra kompisar du och O är. Du. Kanske. Borde. Vara. Ihop. Med. Honom. I stället!"

Det var som att vi hade haft en tävling i obryddhet innan. Peter hade själv bestämt med Oskar att de skulle börja gå och träna på Friskis och Svettis tillsammans, samt att de skulle gå på klubb på fredagen. Men i ärlighetens namn var det ju rätt obekvämt. Vi somnade sams - men på morgonen klockan fem vaknade vi av att Oskar skickade en Wordfeud-utmaning till Peter.

Och på fredagen gick de på fest tillsammans. Jag låg hemma och sov. Klockan tre vaknade jag livrädd av att någon knackade någonstans, på dörren eller på ett fönster. Försökte somna om, men så kom nyckelljudet och Peter skuttade in och slängde sig fullt påklädd i min säng. Pretty pretty full. Fnittrig och upprymd efter en bra kväll.

"Det var jättebra musik! Jag träffade många bekanta, rökte en cigg och fick världens niccokick, dansade, pratade!"

Jag tyckte det var bra att han hade haft roligt.

"Men den där jävla Oskar. Om jag hade varit ett lodjur hade jag klöst honom i ansiktet!"

Mm. De två har nu kört fem Wordfeud-matcher. Matcherna går ut över vår relation eftersom Peter sitter med telefonen konstant och vägrar lägga något annat än rullningar och X på tripleword-rutorna. Allt är inte lugnt.

Inte med mig heller så klart. Jag drabbas av svindlande svartsjukekänslor då och då. Att flytta in i en lägenhet där någon annan flickvän redan bott är till exempel lite irriterande. Plus att tusen andra flickvänner har sovit i hans trasiga säng. I går skulle jag baka en äppelkaka när han var på jobbet. Passade på att sitta ned i vardagsrummet med alla ingredienser eftersom jag var ensam hemma - och råkade sparka ned några papper med min fot. Lyfte upp det översta och såg en jäkla lista på ställen han och ett ex skulle besöka när de var i New York tillsammans. Min första instinkt var att lämna pappret framme, synligt på bordet som en tyst anklagelse när han kom hem. Men sedan insåg jag att det var stört - han hade ju inte gjort något fel. Så jag lade tillbaka pappret där det skulle vara. Inte. Gyllene medelväg: jag rev sönder det i tusen bitar och lade det sedan under några äggskal i soptunnan.

En timme senare skulle jag ta en lapp ur ett anteckningsblock för att skriva gullig grej med budskapet att det fanns äppelkaka. Första sidan i detta block: en julklappsinköpslista till ett annat ex! Hon skulle få en Filippa K-tröja och ett stickset. Lucky her! Det var tyyyyp roligt by then. Så jag släppte hela grejen och orkade inte bry mig mer. Men...

Vore jag ett lodjur skulle jag klösa dem i ansiktet.

Fredagsenkät

Tänkte göra den där fredagsenkäten bara för att få svara på frågan: "Tre senaste inkomna sms?". Fast då hade jag valt senast utgående sms i stället. Jag hittade det nu när jag letade i mobilen.

"Halkade på tomat inne på Hemköp."

Det sammanfattar min vecka hemskt bra. Jag halkade på en tomat inne på Hemköp, skrapade upp knät så det blödde igenom byxorna, folk kollade. Jag köpte tre kilo godis i ren chock.

2009

Fick ett samtal om att jag inte fått jobbet jag sökte, och så gick jag in på extrajobbets toalett och var så oväntat ledsen. Smygande kommer känslan att det kanske inte kommer vara så enkelt att få ett nytt jobb nu bara för att jag haft ett annat. Men främst, motiveringen: "De vill ha någon med mer erfarenhet av att skriva". Taskigaste motiveringen jag har hört. Börjar tvivla på att jag är bra att skriva och tänker, något melodramatiskt, att: "vem eller vad är jag då?". Skrivandet var alltid min grej. Nu tänker jag tillbaks på hur jag oförstående och föraktfullt kollade på de i klassen som alltid hade drömt om att bli författare men som ändå särskrev. Förståelsen för dem och deras drömmande. De jobbar på stora tidningar nu, btw. Jag kommer inte ens in på en jävla myndighet.

I'll show them :'(. *tror inte på det själv*

P.S. Alla förkortningar och smileys? Måste vara ett symptom på att jag är så obstinat. Eller på att jag börjat läsa P0pmorsan igen nu när hon blivit dumpad.

Misslyckat

Suck, blev konstiga radbrytningar med Iphone-bloggandet som jag fick ändra via datorn i efterhand. Jag lägger

ned.

Vrickade även foten för ett tag sedan:

Det där med mobilbloggande dog ju helt. Men jag ger det en ny chans nu, trots att jag sitter fem meter från min dator.

Jag har drabbats av cirka magkatarr. Var på avskedsmiddag på Grill med chef + fellow marknadsk00rdinatorkollega när jag plötsligt dog inombords. Eller nej, döden är antagligen ganska skön och avdomnad. Det här var pre-död. Skadeskjuten rakt i magen, med illamående och knivsmärtor som resultat. Ville inte förstöra den dyra middagen genom att säga att jag mådde dåligt så i stället förstörde jag den genom att sitta knäpptyst hela kvällen. Kommer få dåliga referenser!

I tisdags var det avskeds-aw. Charlotte hade frågat min chef dagen därpå varför hon inte kom. Svaret: "Jag har faktiskt ett liv". Hm. I alla fall, det var fint att träffa alla en sista gång. Framåt natten var vi bara fyra kvar. Jag hade druckit rätt mycket, preppat med tre Ipren när jag kände magontet komma. Och vi som var kvar var fulla, och två började bråka och en grät/sa upp sig. Så nu minns ingen det som min kväll längre. Och jag missar rökpauserna där allt eftersnack kommer ta plats. Det är deppigt faktiskt.

I onsdags såg jag Peter spela för första gången. Jag och Angelica åkte till Radiohuset för att kolla på, och lite att vi var äldst i publiken. Men min fangirlnivå fortsätter stiga, har kopplat ur Last.fm så det inte ska synas hur mycket jag lyssnar på dem.

I dag skapade jag ett event som heter Inflyttning på Slipgatan. Sista november tänkte jag kunde vara lagom, och så bjöd jag in Peter. Eventuellt att han borde ha bjudit mig i stället. Nåväl, gulligt initiativ av mig. Men nu tänker jag bara på hur dramatiskt man kan använda sig av detta event vid eventuellt bråk/break up. Jag får en notifikation om att Peter is no longer attending Inflyttning. Eller mejlet: Felicia cancelled the event Inflyttning. Usch, vad svinigt. Eller så gör man slut på ett smärtsamt vis, glömmer bort eventet och så plötsligt dyker det upp där i november och man/jag måste sätta på Nordpolen och gråta. Ser detta hända!

Worked it

På tisdag går mitt vikariat ut. Hon som har varit mammaledig är tillbaka. Vi kör lite överlämning. Jag visar henne hur de gör nu för tiden, hon letar fel, slänger mina grejer, skickar ut bilder på sin dotter till relativt okända och ringer sedan upp dem och skäller när de inte kommit med någon respons. "Tycker du inte hon är söt eller!?" Good luck, friends.

Kommer kanske inte sakna arbetsuppgifterna så överdrivet mycket. Kommer kanske inte sakna att träffa vissa av de på jobbet varje dag. Men kommer att sakna vissa andra så mycket att det gör ont. Har fått riktiga vänner där. Vänner som jag tagit konstanta rökpauser med (such a Rachel, är inte ens en rökare), gråtit med, tagit vinluncher med, skvallrat med, till och med jobbat med. På tisdag ska jag ha avskedsfest med dem, ser fram emot det. Pga alldeles för snäll bjöd jag med den före detta mammalediga och hon har nu beslutat att ta med sin dotter eftersom det vore så roligt för alla att få träffa henne. :-)

De senaste dagarna har jag börjat slappna av lite. Färglagt min signatur (som jag dock suddar ut innan jag skickar något till chefen):

Så finns det också en jävel som alltid uttrycker sig så otrevligt i mejl, till exempel: "Varför kommer jag till fel sida när jag klickar på en länk på hemsidan!?!?!?!?!?". Henne mejlade jag äntligen svaret: "DET ÄR FIXAT NU!?!?!??!!?!?!??!?!!?!?!?!??!?!!?!?!?!?!?!?!?"

Skön. t.

Någon sur gubbe stod här om dagen som vanligt och beklagade sig över något vi på marknad gjort. Jag tröttnade då och invände med ett: "Men vad faaaan.... lägg ner!" Befriande!

I torsdags skrev jag även fel artikelnummer i en lista, så att alla som skulle beställa sura nappar från ICA fick oxfilé. Det var dock inte med flit. Jag skäms fortfarande, och känner att jag gärna kunde ha slutat på ett mer imponerande sätt.

Sammanfattningsvis har det ändå varit ett jättefint år, och jag älskar att jobba. Who knew?

PTR

Nyköpingshelgen var bra. Mina föräldrar älskade Peter, precis som de borde. Han är så social och rolig – jag blir stolt när någon jag känner får träffa honom. Och så tycker jag att hans Fagerstadialekt är så gullig att jag blir genuint förbryllad när folk inte genast anmärker på den.

Vi skulle åka runt på loppisar och handla böcker och skivor. Vi gjorde det också. Men strax innan avfärd berättade han för mig att han inte kört bil på tre år, och att det var ungefär tre år sedan han skaffade sitt körkort. ”Men jag hann köra ungefär tolv gånger.” Med tanke på det gick det bra, även om vi inte kunde köra så långt som vi ville eftersom han inte vet hur man tankar.

I går hade han köpt saker som jag blir deprimerad av att handla för att de är så tråkiga. Strumpbyxor och trosor som jag kunde lägga i min egna byrålåda som jag har fått. Jag tänkte så här: Åååh, nu kommer han ha köpt några pyttesmå, typ uppskattat att jag har storlek 36 och så kommer jag tvingas bära dem för att vara snäll. Men trosorna var verkligen gigantiska. Sju decimeter i diameter, minst. Jag blev sur. Men kan tänka mig att de är sköna.

I alla fall, det går så himla snabbt fram. Tror jag nämnde att jag var ”askåt och askär” efter två veckor. Jag kommer lätt flytta in där snart. För ett tag sedan diskuterade vi till och med barn. Att det vore fint, vårt barn skulle vara roligt och skriva jättebra, och att man kunde ta det som det kom och det där ordnar sig alltid, för det mesta. I går, när jag kanske kände mig lite överväldigad, utbrast han: ”Alltså, vad håller vi på med? Jag vill ju inte ha barn nu. Inte förrän om flera år, fattar inte varför jag sagt det.” Och jag: ”TACK GODE GUD. Inte jag heller!!!!”

Smått förlösande. Nu kan vi kanske hålla en mer normal takt. Ett mellanting mellan den senaste månaden och mitt och Martins känsloplatoniska sju månaders dejtande. Det bästa är att jag fortfarande är mycket förälskad. Askåt och askär.

Blogger för Iphone alltså?

Om detta funkar kommer jag blogga cirka hela tiden. Rapporter i
realtid om hur mycket jag avskyr en ny, direkt själsdödande, person
på jobbet till exempel. I dag var ingen bra dag.

Onwards

Nu är det dags att introducera mina föräldrar för en ny kille. Mest för att jag vill låna deras bil i Nyköping, men ändå. Det var ändå två månader sedan sist nu. De har endast träffat två stycken innan. Historik:

Betapet är där i en och en halv vecka. Några timmar efter att han åkt därifrån berättar han att han tappat sina "kärkänslor".

Martin är där över midsommar. Ett dygn senare ringer jag till mamma och berättar att jag är död inuti pga otroget svin.

WISH ME LUCK.

This little slutwhore

I går var jag och Peter (en ny helt annan Peter - Alfapeter i stället för Betapeter) på en utställning där de hade vin. På vägen hem gick vi längs Bergsunds Strand och några meter från oss gick en lång blond kille och en tjej. Min mage blev allt mer orolig för varje steg som tog oss närmare dem. Och så den blonda killen: "Peter, heeej", stor kram. Fem sekunders tvekan, sedan ett hej och en kram till mig också. Jag fick ställa mig på tå för att nå upp till hans axlar. Och det var i alla fall Peters kompis och granne. Vi kallpratade med honom ett tag, och sedan kom hans vänner, som också är Peters vänner, och vi pratade om vad vi gjort under kvällen och de undrade om vi skulle följa med till Strand. Vi sa nej och så skildes vi åt.

"Det där var alltså Albin", berättade Peter för mig. "Och han som kramade dig heter Oskar, han är lite förvirrad. Han trodde nog att ni hade träffats förut."

"Men vi känner varandra", sa jag då.

"Va! Hur då?"

"Det är en ganska långtråkig historia, vi behöver inte gå in på den. Ska vi lyssna på musik?"

Fuck

Just det, kom på en sak. Att jag är relationsfobiker.

Here we go again

Nu kan jag berätta om min födelsedag. Den var fantastisk! Sara den bästa vännen som bjöd på fint sällskap, roligt prat, vin, mat och en väska som hon egentligen tänkt ge mig i break up-present.

Mitt livs bästa födelsedagspresent fick jag från den fina killen jag skrivit om här och här. Vad i hela fridens ska jag kalla honom? Vill inte hamna i fällan "Mr X" eller det relationsbloggiga "P". Either way, det här mejlet hittade jag från honom på morgonen:

"Pang! Så var jag också singel igen."

De vackraste ord som någonsin yttrats. Jag småjoggade till jobbet bara för att kunna berätta för någon live och sedan high five:a och dansa lite. Sedan svarade jag: "Åh nej, jag beklagar verkligen". Sara skrattade när jag läste upp mitt svar för henne senare på kvällen. Den största lögnen sedan Martin sa att han var så utmattad och trött för att han spelat tevespel hela natten.

Så började vi höras lite via sms och mejl. Och förra torsdagen träffades vi och promenerade och åt spagetti. Jag vågade knappt se honom i ögonen eftersom det var så länge sedan vi sågs, och en massa som hade hänt. Dessutom skämdes jag när jag insåg att han var vegetarian och jag just beställt in majskyckling. Vi skildes åt tidigt på kvällen med en snabb kram innan han försvann iväg till bussen.

Trodde att det skulle stanna där. Men någon timme senare hörde han av sig och vi pratade ganska länge. Natten därpå fick jag ett mms från en festival han var på och jag tyckte att tidpunkten för det var ett bra tecken.

I lördags var jag ute med Charlotte och hennes vänner. Vid tiotiden fick jag sms.

Han: Åh herre. Fullt ös här. Men när ses vi igen? I veckan?

Jag: Ja men i veckan tycker jag. När kan du?

Han: Åh, du skulle ju varit med nu. I morgon? Mötas och hångla vid stationen?

Alltså fattar ni!? Jag kände: is this real life? Och svarade så klart att vi skulle mötas och hångla vid stationen.

På söndagen sminkade jag mig i flera timmar och fönade till och med håret. Funderade ibland på hur man har en nykter hångeldejt med någon som man aldrig hånglat med innan, men var mer glad än nervös. Klockan fyra kom detta:

"Haha, alltså mitt fyllemessande i går. Pardon! Var i ett obeskrivligt skick, la mig och sov i en soffa på altanen i stället för i sängen när vi kom hem från festivalen. Logiskt... Nu sitter jag och plågas på ett väldigt varmt tåg utan syre. Hoppas du mår bättre än mig."

Om jag blev förbannad? Rätt så! Försökte hålla masken. Och påpekade att jag varit lika på som han.

Han: "Jo, helgen får höga betyg. Nu är det dock dags för detox och rehab tills Way out west. Helt slut verkligen. Låter ju fab med den där grejen, håller tummarna. Och jag gillar att du var lika på som jag. Spännande! Nu ska jag blunda och tänka på dig en stund medan tåget långsamt, långsamt tar mig hemåt."

Och det var väl fint. Men fortfarande; nysminkad och med fönat hår. Därför jag kände extra starkt att jag inte orkade fortsätta vara så passiv och blyg. Var har det tagit mig? Så efter en halvtimme skrev jag: "Men P, jag är lite sur nu. Jag ville ju hångla".

En timme senare var jag på väg till en hångeldejt hos någon jag aldrig tidigare kysst. Om det var pinsamt först? Om vi satt nära i soffan och pratade desperat om allt annat än kyssar i minst en timme först? Ja, verkligen. Men nu har vi setts varje dag sedan dess och han är en fantastisk människa. Har aldrig förut upplevt en sådan öppenhet. Vi säger saker till varandra som det tog Martin och mig åtta månader att få fram. Oavsett vad som händer är jag så jävla glad att jag fick en andra chans och att Martin inte är en orsak till att det inte blev något mellan oss.

Iiiiiih.

Heartbreak

Det var en kille som jag träffade två gånger bara. Vi drack vin och diskuterade musik, teveserier och gemensamma bekanta (= bland annat Martin dårå). Vi hade en fin om än sporadisk sms-kontakt och jag kände att här var en väldigt bra kille. Därför mådde jag dåligt när jag fick ett nytt sms från honom, efter att jag inte svarat på de senaste, där han frågade om vi skulle ses. Kände att det var dags att vara ärlig och förklara att vi inte skulle det, eftersom min tystnad visst inte talat sitt tydliga språk. Så då skrev jag att det nog var en dålig idé för att jag gillade någon annan men att jag hoppades att vi ändå kunde vara kompisar. Sedan stängde jag av ljudet på telefonen och satt och stirrade ut genom fönstret, helt illamående. Innan hade jag sms:at Sara: "Stackars fina han. Jag hatar verkligen att göra någon helt oskyldig ledsen, det känns för jävligt. Han hade antagligen gått och hoppats och börjat göra planer för framtiden." Tror jag till och med klämde fram en tår?

En halvtimme senare hade jag fått svar: