Jobb

Eftersom jag inte är fantastisk på biten där jag lägger upp marknadsföringsprodukterna i SAP, har jag gjort mig till självutnämnd sociala medier- och hemsideexpert. På riktigt, förra veckan kallades jag "hemsideexperten". På grund av saker jag själv sagt om mig då, inte baserat på prestation. När någon ber mig fixa en bild startar jag Photoshop, men så fort de tittar bort klickar jag på Paint och fixar allt där. Så otroligt mycket bättre program.

En annan sak. Vi tar hjälp av en jättestor reklambyrå, och det har blivit uppenbart för mig att de lider av Nio till fem-syndromet. Alltså, de anställer obegåvade smygdyslektiska copywriters som passar in i den Mad Men-inspirerade inredningen. Så låter de imagen tala för sig själv. Which is fine - tills de även tillåter den att skriva. Vi talar inte trista formuleringar utan regelrätta stavfel. "Knarpig" i stället för "knaprig" kan väl inte vara ett skrivfel när det används fem gånger på en sida? Sandra B3ijer, allt är förlåtet! (Nå, att hon döpte sin pojkvän till Vinden kommer väl hänga kvar ett tag.)

Har jag blivit en sådan som skyter om att ha ett jobb nu? Hoppas inte. Att vara utan är det smärtsammaste jag har varit med om, och jag ska aldrig glömma ångesten och den totala bristen på livslust som jag upplevde i somras, men egentligen i flera år. Särskilt inte som detta bara är ett vikariat. Vår del av stan sa det bäst: "Aldrig ALDRIG ska jag glömma hur det känns att inte veta om man ska ha råd att betala mat och hyra för nästa månad! Jag ska för all framtid rösta solidariskt och försöka hjälpa de som har det sämre än mig. Det har blivit trendigt att stampa och hoppa på de som har det dåligt och jag vet att de som beter sig på det sättet kommer få tillbaka en vacker dag. Fy fan!".

It's funny but it's true, and it's true but it's not funny

En av de första dagarna på jobbet skulle jag och två till på min avdelning sitta i möte med en från England. Min chef var lite nervös eftersom hon inte tycker sig behärska engelska, och jag var nog mest där för att stötta henne. WELL. Hon skulle berätta något om en ingredienslista och bara: "They have a great kock over there". Oh no she did! Och jag fick en högljudd skrattattack som först var okej men efter några sekunder borde ha tystats ned. Men det bubblade i mig hela tiden, och så hörde jag ett fniss från personen bredvid och så tänkte jag att det var okej att börja skratta igen. Men hon hade egentligen bara snörvlat pga förkyld! Alla gjorde dåligt intryck den dagen. Engelsmannen didn't smile once. Jäkla kockhuvud.

Fin klassiker

Tjing tjong! Tror jag ska börja skriva här lite mer:

Lägenhet

Den här veckan har jag slutat praktisera på en webbtevehemsida och börjat jobba som m4rknadsassistent i stället. Detta är så jävla avancerat. Cirka tusen olika uppgifter och program att hålla reda på. Hittills är jag bäst på Episerver och sämst på SAP. Så jävla rädd att detta ska gå åt helvete, för det känns för bra för att vara sant.

Mitt första intryck var nog däremot inte så bra. Från deras sida alltså. Jag började jobba dagen efter att jag fick veta att jag fått jobbet, och hela helgen innan hade jag hånglat med en sjukt sjuk kille. För varför inte lite ledighet från obetald praktik och skola liksom? Men nu har jag i stället fått jobba mig igenom knivig hals, snorfyllt huvud och feber. Första timmarna sprang jag till toaletten hela tiden, men efter ett tag resignerade jag och snöt mig framför alla på arbetsplatsen. Äckel.

Behöver verkligen en lägenhet nu. En som inte kräver högskolepoäng. Om någon vet så please kommentera eller mejla på:

Some things last a long time

Den här veckan har jag börjat praktisera på en webbtevehemsida samtidigt som jag går kvar i skolan, för att få erfarenhet och eventuellt kunna bli anställd där i framtiden. Om jag redan håller på att gå under av utbrändhet? Svar ja. Samtidigt känns det ganska fantastiskt att för en gångs skull åstadkomma något och inte behöva ligga hemma själv när resten av Sverige arbetar. Det här skulle ju vara en helt ultimat lösning om jag dessutom fick betalt!

I går hände i alla fall något som liksom var som en betalning i natura/fantastisk händelse. Jag fick betalt i form av en fantastisk händelse. Jag hade laddat ned Spotify till den bortresta chefredaktörens dator (säkert ej okej), och så kom det en kille som sitter på ett produktionsbolag i samma lokaler. Han var cirka skitsnygg och skitfin. Och frågade om han fick låna min dator för att undersöka en dvd-film. I was like: yes. Det här var som i en film, därför händer det lätt att jag "slippar" till engelska nu. Jag frågade om han ville låna hörlurarna också, och det ville han. Min Spotify var på och innan jag hann stänga av utbrast han: "Vilken fin musik du lyssnar på!!!!!" Jag: "Det är Daniel Johnston." Han bara SKEN! Säkert ingen annan på det stället som gillar bra musik. Och så frågade han om jag sett Daniel Johnston live, vilket han hade, bla bla bla. Nu måste jag försöka att bli bästis med honom på riktigt, även om det i och för sig känns som att vi blev best friends at first sight. Det behöver fördjupas, och kanske byggas på något mer än Daniel Johnston-kärlek. För i ärlighetens namn hade jag inte hört talas om honom förrän för två månader sedan när Martin nämnde honom. Och i går kom en tjej och frågade: "Åh, vad gör han för slags musik? Var kommer han ifrån? Hur många skivor har han släppt?" Jag var då nära att säga: "Men käft!" eftersom jag inte ville att min okunskap skulle avslöjas inför hipsterkillen.

Kanske är det här ett Nyköpingssyndrom, men fan vad vackert det är att förenas i samma musiksmak.

I'm like funny

Make up

En berättelse om hur jag har misshandlat kropp och ansikte de senaste fyra dagarna.

I torsdags skulle jag ha tenta och gå på bio. En av de två sakerna hände. När jag promenerade mot salong Sture var jag nyduschad och fint sminkad. Kollade på Woody Allens nya och var cirka helt själv om att vara under femtio, inte skratta även vid de sorgliga scenerna, inte gå på toa var femtonde minut på grund av prostataproblem, inte diskutera replikerna högljutt med mitt sällskap och så vidare. Och så vidrigt. Jag tankade hem åtta filmer senare på kvällen bara för att understryka min hängivenhet till olaglig nedladdning. Men innan dess åt jag en svindyr hamburgare och drack billigt rödvin. Smått berusad struntade jag dekadent i att ta av mig både smink och linser och somnade snart hemma i min säng.

Dagen därpå skulle jag ägna åt att sova, plugga och äta godis. Jag fortsatte att behålla sminket och linserna på eftersom jag ändå gärna ser okej ut när jag handlar mat i Vasastan. Dock sköt jag upp mat- och vinhandlandet ända till klockan sju då jag fick ett sms som undrade om jag ville sluta upp vid Tiki room. Jag ville typ det, men aldrig att jag skulle hinna duscha, tvätta håret och sminka av och på och dessutom gå ända till Prisextra först, vilket är en jätteomständlig väg nu när Citybanan byggs i närheten. Så jag kompromissade med sminket och hårtvätten. Schamponerade bara luggen och duschade lite snabbt. Smetade på ännu ett lager mascara över de redan målade fransarna.

På vägen till baren hände något lite pinsamt. Jag kände mig snuvig och beslutade mig för att snyta mig offentligt, innan jag träffade de andra. Precis då knackade det på fönstret tillhörande någon annan bar. En kille, till och med ett gäng, vinkade glatt till mig. Jag kände inte riktigt igen men tänkte att det nog var en från min gamla klass och vinkade glatt tillbaka. Samtidigt såg jag ett par bekanta glasögon och bara: "Ah, så de har bytt bar?" Övertygad om att det var mitt sällskap som satt där gick jag liksom in, och fram till dem. Och insåg att jag på riktigt inte kände dem och att de bara knackat på fönstret för att det var lustigt att jag snöt mig. De skrattade ihjäl sig när jag stod vid deras bord? Och jag sprang därifrån? Aaa.

Sedan vulkandrink på det rätta stället. För trött och full för avsminkning, jag somnade direkt när hemma. På lördagen vaknade jag ganska tidigt men var tvungen att handla grejer. Tvingades även äta pizza på stan. Och sedan hängde jag i Solna tills jag fick jättebråttom och var tvungen att åka hem och göra mig redo för födelsedagsfest. Om jag hann sminka om? Nej, bara över. Hann äta tårta och dricka mycket vin innan kvällen avslutades abrupt med olycka i hemmet. Födelsedagsbarnet slog huvudet i taket och åkte till akuten. Vad jag gjorde? Skickade sms i stil med: "Ambulans är på väg till festen!" för att sedan inte svara förrän dagen efter på oroliga meddelanden som undrade vad som hänt. Queen of drama. Om jag sminkade av mig sedan? Nej. Om jag dagen därpå var för utmattad för att ta bort sminket även då? Ja.

I'm so gross.

Hår

Att jag har långt hår nu för tiden beror tyyyp enbart på att jag tror att jag är snyggast så. Särskilt när jag blivit dumpad var det viktigt att vara så tilltalande som möjligt för så många som möjligt. Men fan vad tråkigt det är. Min stil utstrålar noll personlighet. Har till och med snedlugg - en frisyrtyp för den som tycker att en riktig lugg är ett för stort statement. Tänk om jag inte begåvats med ett klotrunt ansikte. Då hade det här varit jag:

Empaty

Leave house

Känner mig ej så bra. Gick upp redan klockan sju både i går och i dag. När jag kom hem för några timmar sedan hetsåt jag en Marabou yoghurt raspberry för att sedan däcka totalt. Dålig känsla när jag vaknade.

Jag har suttit hela dagen på Copacabana med Alexandra och pluggat. Förra gången jag var där attackerades en kund av en duva inomhus. Den här gången försökte jag slå ihjäl en spyfluga utan att ha i åtanke att jag var på ett veganfik. Dålig stämning all around.

Tampas med ett delikat problem just nu. Är bjuden till en fest där cirka sjutton personer är attending och Petra från Spung är en av dem. Jag blir så berörd av detta faktum att jag nästan gråter lite när jag skriver detta. Hon är ju fantastisk, varför riskera att smutsa ned mitt intryck - och i värsta fall hela serien - genom att träffa henne irl? Samtidigt - OMG, EN FRÅN SPUNG!!!!! Tänk om det hade varit Melas då. Då hade det fått bära eller brista. Nu är jag osäker. Kommer utan tvekan att kalla henne för Petra.

Make me maternal, fertile woman. Make me menstrual, menopause man

Om jag har ångest inför morgondagens lektion? Ja, tackar som frågar. Är rädd för läraren och hennes eventuella reaktion på att jag ej har lämnat in i tid. Om hon tänkte rationellt skulle hon tänka att om hundra år är alla döda ändå, men det kan jag inte ta för givet att hon gör.

Och så har jag SPOILER mens SPOILER. Det är hemskt av tusen anledningar. Den främsta anledningen är förstås att risken att min lillasyster blir mamma innan jag är fortsatt hög. Jag känner mig även äcklig och illamående. Jag förställer mig att magen är uppblåst som en ballong och att inne i den skvalpar det runt en massa blod, som ett helt hav. Och jag blir sjösjuk. Kan även ha förstört relationen med min dejt. Plötsligt jättesvår och bara: "Jag ska sova hemma hos mig i natt för att jag måste plugga". Tror ärligt talat inte att han kan hantera sanningen. Fattar ni hur många pinsamma saker som har hänt på grund av att vi båda är lättgenerade? Det värsta var efter en Debaser-kväll när vi var fulla och jag frågade: "Tycker du om att ha ett finger i dig?" I DID WHAT? Det är inte något som bör uttalas, särskilt inte med de orden. Stämningen blev weee-ird. Han tyckte inte om det. Och dagen därpå kollade vi på en teveserie där ämnet avhandlades jätteutförligt och länge. Det var då jag avled på riktigt.

Oh well. Jag typ dansar nu och skjuter upp pluggandet. Här är världens bästa playlist just den här veckan: B000flippingh000! Det är Halloween-tema, fast det märks inte så mycket.

Nirvana

Om jag orkar vänta till måndag? NEJ

Sharing is caring

Förra veckan frågade jag en i klassen om hennes vitamindryck var god. "Ja, vill du smaka?", svarade hon. Jag tog emot flaskan och drack, trots att jag egentligen kände att jag höll på att bli sjuk. Den här veckan var hon inte i skolan. Men min poäng är att jag älskar människor som inte har bacillskräck. Det är den yttersta komplimangen enligt mig, att någon inte har något emot att vi dricker ur samma glas eller delar på en tårtbit. Älskar den där tjejen nu.

En svensk Shane. SHANE

I dag är jag arg

Min syster opererade nyligen sina ögon och har därför legat och blundat i ett mörkt rum i flera dygn nu. I dag sms:ade jag henne: "Hej gumman! Är i skolan, hemma vid tre, kan jag ringa då? Hur MÅR du?! Och viktigast: du måste skriva till vår fittmoster Annika att JAG BOR INTE HEMMA. Puss och kram!"

För sent insåg jag att hon är blind och att vår mamma därför kommer att läsa upp meddelandet för henne. Att hennes lillasyster refereras till som "fittmoster" kommer eventuellt inte att uppskattas. Fast hon är en fittmoster. Min syster skriver en Facebook-status om att hon ska lasra sina ögon och vår moster bara: ":) Lycka till Bella och jisses vad syrran ska vara glad att få ha dig hemma..."

Först och främst: punkterna? Som om jag hade skällt på min syster bara för att hon måste bo hemma när hon är sjuk och inte kan ta hand om sig själv. Och second: SOM OM JAG BOR HEMMA? Jag gör ju inte det alltså. Men när den här mostern ej kan finna negativa saker med mig att påpeka så hittar hon på dem själv. (Third: lär dig kommatering, subba.)

Släkten, den är verkligen värst.

Doppler

Här ligger jag och äter korv och tårta for one. Hade kunnat vara hos Sara, svinfull, just nu. Fan vad jag ångrar mig. Har så klart inte gjort ett dugg av det jag skulle och kommer snart att somna. Värdelöst... t.

Pinsam sak. Fick oväntat besök med kanske trettio minuters förvarning här om dagen. Prioriterade då att bättra på mitt smink och lyfta upp tallrikarna från golvet och ned i diskhon. Var rätt nöjd med städningen ett tag. Så gick min gäst på toa och kom ut med ett rätt besynnerligt ansiktsuttryck. Jag gick in någon halvtimme senare och såg direkt den favoritbok som jag fått låna av honom. En helt ny Erlend Loe som låg bredvid toalettstolen ovanpå en fuktig handduk. Fy fan. Att läsa lånade böcker på toaletten är ju helt normalt, men att någon - innehavaren dessutom - får se det? NEJ. Känns som att den boken just blev min.

Jag gjorde det

Tonight's the night, tonight's the night, tonight's the night... Ungefär så tänkte jag i lördags. I cirka en månad har jag känt en person som har, ja, alla bra egenskaper man kan önska sig av en människa. Jag kan lite känna att det är min smaktvilling. Vi hörs varenda dag och ses varannan. Andra gången vi sågs var jag så sugen på honom att jag nästan grät när inget hände trots filmkväll med vin och tända ljus. Tredje träffen efter att inget hade hänt avsvor jag mig män. Fast sedan hördes vi ändå igen eftersom han var så fin att hänga med. Och så har vi fortsatt och fortsatt utan att någonting någonsin händer. Jag har varit så frustrerad att jag skrikit i min kudde om nätterna. Efter femton händelselösa dejter är man nog rätt cementerad i vänskapsfacket.

ANYWAY, jag beslutade mig för att göra ett sista försök på lördagen. Jag föreslog en vodkakväll där det var utsagt att vi skulle bli jättefulla. Man kan säga att jag ville lätta på mina spärrar så att jag skulle våga göra närmanden, men man kan även säga att jag ville supa ned honom så att han inte skulle säga nej. Fast det var mest jag som blev full. Vid den fjärde drinken körde jag daterapedrogsskämtet. Jag ba: "Vilket glas var det nu jag lade daterapedrogen i?" och så gav jag honom det.

Tio minuter senare var jag så jävla yr. Jag bara: "Utgång has been cancelled". Ångest och panik i kroppen, bad om te samtidigt som illamåendet stegrades. Sedan klassikern: "Måste gå på toa". Fail. Fail on me! Jag satt på badrumsgolvet och gratulerade mig själv till att ha förstört allt. Med hjälp av pekfingret och ganska mycket tandkräm borstade jag tänderna innan jag gick tillbaka till vardagsrummet. Jag gurglade/svalde även så pass mycket tandkräm att jag fick feber nästa dag, men det är en annan historia. I vardagsrummet satt han och tittade undrande på mig. Klockan var kanske tjugo minuter över elva och jag frågade: "Är det okej om jag lägger mig i din säng ett tag?".

Det fina (och lite äckliga) i det hela: jag har insett efteråt att han nog inte förstod att jag hade kräkts. Musiken var jättehög och toaletten ganska långt bort för att vara i en etta. Mest inställd på att överleva natten frågade jag om han kunde lägga sig bredvid mig så att jag kunde tröstas. Han uppfattade det nog snarare som en invit och efter att jag lagt en arm om hans midja hånglade och låg vi. Det är kanske mitt livs största bedrift. Jag var så otroligt säker på att det var kört och att man inte kan träffas platoniskt nästan dagligen i en månad för att sedan helt plötsligt get busy. Vissa kompisar har hejat på och uppmanat mig att ta initiativ men jag är rätt säker på att de inte heller trodde att det kunde bli något. De bara: "Men brukar ni mysa eller kramas när ni sitter och tittar på film?". Jag: "Nej". De: "Hmm. Men det blir nog bra".

Jag har inte vågat ta initiativ sedan jag var cirka sjutton. Nu tvingas jag eftersom han också är blyg och verkar besitta en stor stolthet. Fy vad pinsamt. I måndags åt vi mat hos mig och våra fingrar nuddade vid varandra några gånger när vi skulle kolla något på Iphonen, men inte mer. Helt nyktra också. Den gamla frustrationen började komma tillbaka och snart var Lite sällskap slut, och då skulle han kanske behöva gå hem. Så jag föreslog efter några timmar att vi skulle ligga ned i sängen i stället för att sitta upp, för att det är bekvämare. Åh, det är smärtsamt. Och någon halvtimme senare började jag smeka hans hår bakifrån. I går kom jag hem till honom klockan åtta och ingenting hände förrän ett. På vissa sätt känns det fortfarande som att jag kommer att dö. Dock: nu ändå hemskt nöjd med mig själv.

En natt i Anneli

Jag vet inget bättre än när den töntiga misslyckade tjejen får ligga med coola killen. INGEN ANING OM VARFÖR. Jag undanber mig resultatet att han blir kär och de ihop, det är för sockersött och just not likely. Min favorit är nog när Lee Fiora i Prep får träffa skolans mest eftertraktade kille i smyg under några ljuva månader. Mm. Och nu har Anneli fått till det med Kleerup-liknande killen Joel i min nya favoritserie I Anneli. Åh, jag älskar den så mycket. Särskilt musiken som sätter stämningen perfekt. Här är seriens spellista på Spotify, den och Eminem är det enda jag lyssnar på nu.

Min favoritscen hittills är nog när menlösa Anneli, som inte vet vad hon ska prata om med Joel, försöker sig på ett skämt när hon ska överlämna en drink till honom:

Anneli: "Så. Då ska vi se, vilket glas var det nu jag lade daterapedrogen i?"
Joel: "Alltså, hallå, du kan inte hålla på och skämta om en sådan grej. Alltså seriöst."
Anneli: "Nej."
Joel: "Det finns ingenting som jag blir så aggressiv av som mäns våld mot kvinnor. Jag bara flippar på två sekunder alltså."
Anneli: "Förlåt. Det var verkligen ett jättejättejättejättedåligt skämt."
Joel: "Ja."
Anneli: "Alltså jag kan typ inte skämta."
Joel: "Nej. Jag blir liksom... Du vet, jag reagerar skitfort. Två sekunder bara på sådana där grejer."
Anneli: "Gud vad bra."

To be a

Gårdagens inlägg fick jag betala för nästan direkt. Jag har drömt om Peter hela natten. Och hela natten har han varit ihop med sin gudsyster - kysst henne inför mig och flyttat ihop - vilket fick mig att spåra ur och bland annat krascha en bil i en vägg. Hoppas att han aldrig hittar någon ny för det där känns ändå som ett ganska troligt verklighetsscenario. Jag är inte det minsta kär längre men det finns väl ändå en gräns?

I går var jag och Angelica på Debaser. Fast först hemma hos mig och lyssnade på Moneybrother och fotograferade oss själva i olika situationer. Min situation: solglasögon inomhus tio på kvällen.

Mm, jag önskar att jag kunde gå så hela tiden men jag vågar inte ens ha den som profilbild på Facebook. Förutom att fotografera fick jag öva på att ta initiativ genom att smeka Angelicas hår och nacke på olika sätt. Vi drack rödvin (uppenbarligen, kolla mina läppar), dansade och åt överbliven svamppasta. Sedan åkte vi till Debaser och där dansade vi exakt hela tiden. Jag tappade rösten för att jag skrattade så mycket när Angelica hällde öl över en killes huvud. Hon gjorde det inte på ett otrevligt Ebba Von Sydowskt vis utan på ett sympatiskt, roligt sätt efter att han skvätt på oss fyra låtar i rad. Jag tror att en bidragande faktor till att kvällen blev fantastisk var att jag inte hade någon förhoppning om att få ligga. Har man det står och faller ju kvällen med utslaget. Nu dansade vi bara tillsammans, var glada, åt cheeseburgare, åkte hem var för sig och blev antastade på tunnelbanan. Det sista gällde nog i och för sig bara mig. Och det är mig själv jag får skylla. Gubben undrade vad jag lyssnade på och jag svarade, efter att han upprepat sin fråga sju gånger, Eminem. Hade jag dragit till med Owen Pallett hade han kanske tystnat men Eminem vet alla vem det är. Jag tvingades diskutera Marshall i tio minuter innan han bytte samtalsämne till att han hade motorcykel, att han kunde skjutsa mig och att han borde följa med mig hem. Han var så pass obehaglig att jag inte ens blev rädd när jag hoppade av vid Sankt Eriksplan och såg en kille stå lutad över papperskorgen. Fattar inte att vissa är så pass socialt efterblivna att de fortsätter komma med frågor och inviter efter att det ställts utom allt tvivel att den andra inte vill prata. Har de ingen som helst integritet eller stolthet? Och är inte killar rädda för att framstå som potentiella våldtäktsmän? Det skulle jag alltid kämpa för att inte framstå som om jag var dem. Eller kämpa och kämpa, jag skulle undvika att tvinga mig på ovilliga främlingar med obehagliga insinuationer. Mer än så krävs inte. Är det så svårt?