Insikt i natt: livet är för kort för att inte ha lugg

Att jag vill säga/visa det med en gif (mitt livs första) beror på att jag har influerats av allt okynnesläsande av 9 till 5.

Back up

Jag orkar inte göra en sorglig film om antagningsbesked nummer två, men jag kom fortfarande inte in. Reservplats 1, 4 och 32. Hur stor är chansen att någon som både har ansökt och tackat ja struntar i att dyka upp? Självklart ska jag gå på uppropet, men det här känns rätt dåligt. Om en person till bara hade haft den goda smaken att tacka nej så hade jag gått där nu.

Åh, så genant och förnedrande om jag går dit och sedan tvingas lämna salen inför alla för att jag inte kom in. Någon som har reservplatserfarenhet och vill dela med sig? Hur många reserver brukar till exempel komma in på en simpel kurs? Jag minns inte.

Dirty diaries

Nu gör jag en sak som jag föraktar mig själv för. Jag laddar ned en svensk (feministisk porr)film åt Peter, som inte vågar ta FRA-risken själv*. I utbyte laddar han ned The Rules of attraction (en amerikansk film från 2002 som ingen bryr sig om) och lovar att vi ska se på den nästa gång vi träffas.

Första gången han nämnde filmen uttalade han den dock "dirty diarrheas". Det i sig är inte konstigt, minns bara hur mycket jag irriterade mig på hans uttal av teveserien "Äntourage". Det underliga är att han vill se en film som han tror innehåller dirty diarrheas. Hoppas att han blir positivt överraskad.

* Fegisar förtjänar egentligen att betala för sin film.

Påmindes just om årets största chockskratt:

She bangs

Jag tänker "den personen skulle vara finare i lugg" om varenda människa som inte har lugg. Lugg är ju så sju-u-ukt fint och gör automatiskt alla hår till en frisyr. Det ger karaktär.

Här är en tråkmåns som är stolt över att aldrig ha färgat sitt hår, och vars favortifilm är något i stil med The Notebook:

Här är däremot en person vågar riskera att bli ful, har en roligare personlighet på grund av det, och som överlag ändå är mycket snyggare:

Trots det låter jag min lugg växa ut nu. Efter fyra trogna år. Det verkar helt enkelt som att jag är den enda människan i världen som inte är finare i lugg. Mitt redan runda ansikte blir ännu mer cirkulärt, och mitt vänstra ögonbryn (som är format som en ganska spektakulärt perfekt måsvinge) döljs. Dessutom har jag nästan aldrig stött på en frisör som förstår hur man får till en tung lugg som är spikrakt klippt men ändå med längre flikar på sidorna. Hur svårt kan det vara? Det är häpnadsväckande att det nästan alltid slutar med en "tillspetsad" och uppklippt lugg. Det fulaste jag vet. Hittar jag någonsin någon som kan fixa den här, på mig, kommer jag att återgå till lugg direkt:

Synliga ögonbryn eller ej.

Roses are red, violets are blue. Fuck you, whore.

Jag är fortfarande lika ilsken och besviken som jag var i natt, men samtidigt är jag ju konflikträdd också. Alltså var inläggen med könsord tvungna att raderas. Hon som jag är arg på verkar dock helt clueless. Nyss fick jag sms:et: "Om någon frågar så tänkte jag säga att jag sov hos dig i natt...". Min första reaktion blir ju att ringa min gamla syslöjdslärare och oskyldigt fråga var hennes dotter är, för henne har jag inte sett sedan tidigt i går kväll. Men det fattar alltså inte hon. Den enda som verkar ha uppfattat min vrede i går måste ha varit killen bakom mig i kön, som öppet diskuterade min längd. Jag tror att han, antagligen mest baserat på mina 1.83 meter, även kallade mig "den långe mannen". Nu tycker jag egentligen att androgyna utseenden är fina, och att det definitivt inte är smart att ge uttryck för förnärmelse bara för att man kanske inte har en uppenbar könstillhörighet. Men arg blev jag ändå. Svinarg. Trött på alla fittmänniskor (oj, nu kom det ändå) som ska kommentera mina val och mitt utseende. Det är helt fel. Som hämnd kommenterade jag dock att han var svinkort och i princip en dvärg. Ja, och sedan gick jag hem. Då hade jag fått nog.

Kul jul

Det enda som hindrar mina föräldrar från att skilja sig i dag är att de inte är gifta. Jag hörde just hur pappa ropade: "Om vi ska dela på oss och gå på olika gym, bara för att du är snål, kan vi lika gärna göra slut!". Så jävla normal vuxenförebild.

Julafton sög traditionsenligt. Jag blev förolämpad, och inte bara av den kackiga parfymen jag fick, utan även när pappa skämtade oskyldigt om hur stor jag är. Elaka människor - varför måste de finnas? Jag skulle aldrig i livet "råka" insinuera att någon är ful, misslyckad eller dum. Men vissa människor har bara inte den där spärren, och för det måste man förstås förlåta dem. De menar ju inget illa och säger bara vad de tycker. Vissa har den där ärlighetsgenen, andra inte. Uppfriskande.

I dag är det juldagen och i kväll ska jag hem till en lågstadieklasskompis. Hennes mamma var min syslöjdslärare på högstadiet och jag minns fortfarande hur min vän förklarade att: "Mamma tycker inte om dig för du ser alltid så tjurig ut". Efter den kommentaren försökte jag att skärpa till mig och blir lite gladare, både på in- och utsidan. Inte. Kommentaren gjorde mig tjurigare än någonsin, och det har hållit i sig. Förhoppningsvis kan jag demonstrera just det i kväll om hon är där. Man kan bara få IG i korsstygn en gång.

På tal om lägenheter

Mina föräldrar ska köpa en helt nyrenoverad lägenhet på två och ett halvt rum och kök till min syster. Jag hade kunnat vara arg över det med tanke på att hon redan har fått en bil. Och en pojkvän (även om mina föräldrar inte ligger bakom just det). Men lägenheten ligger i Oxelösund, och den olyckliga detaljen innebär att denna lägenhet kommer att kosta 30 000 kronor. Rätt sjukt, one might say. Och det har One väldigt rätt i.

Nervös väntan

Felicia: Är fortfarande eta i kön :D!
Peter: Va?
Felicia: Etta.
Petter: ...?
Felicia: Min fitta rankas fortfarande högst på Ratemypuss.com.
Felicia. HALLÅ! Lägenhetskön!!!

I morgon klockan tio beslutas det om jag får min lägenhet eller ej. Är livrädd att någon elak jävel med fler ködagar än jag ska kliva in vid nio och ta den ifrån mig. Jag har väntat nervöst ända sedan i torsdags. Please. Dear. God. Om jag nu ska plugga grammatik och textanalys i ett halvår så kan jag väl åtminstone få åka hem till Vasastan efteråt när jag känner mig självmordsbenägen?

Internetförsäkerhetsskull

Det beslutades i sista sekunden att en lågstadiekompis och en högstadiekompis skulle komma hem till mig i går. Eftersom Spotify skulle vara ett givet inslag ville jag för säkerhets skull besökssäkra min dator. Det går ut på att radera historiken över vilka hemsidor man har besökt, dubbelkolla vad man har för bilder på skrivbordet och se över de sparade sökorden på Google.

Här är de sökord jag eventuellt skulle skämmas över om mina gäster råkade se dem:

Annika Marklund
Bränna bort en bit av livmodertappen
Jane Timglas blogg
Vattengympa
Carola allsång blomma

Här är sökorden som antagligen skulle få mina gäster att gå hem:

Det luktar hora
Skunk ejakulation
Spermahink
Tiger Woods blasian

Har egentligen endast en bra bortförklaring till "skunk ejakulation"-sökningen. Men skriver jag ned den här kommer jag att framstå som en stalker i stället för som en tidelagsivrare. Vet inte vilket som är värst. Ni kan ju själva googla orden, för då kommer ni att förstå. Gör bara inte om mitt misstag att bildgoogla dem.

PJs

Jag visste väl att jag kände igen nya Paradise hotel-jokern Erica Johnson från någonting annat än faktumet att hon har varit ihop med Zlatan:

"Åh, så spännande!"

Poolparty

Jag har alltid känt att ska jag gymma så räcker det, jag vill inte dessutom behöva motionera på vägen till och från gymmet eller simhallen. Denna ståndpunkt har gjort att jag framgångsrikt har lyckats undvika gym i 23 år (med vissa veckolånga undantag). Men så blev mina föräldrar väldigt oroliga för min rygg och beslutade sig för att köpa ett månadskort till mig. På ett hotell som nog inte kunde ligga mycket närmare.

I dag testade jag vattnet på hotellet, och det är det lyxigaste stället jag har varit på. Dessutom var det bara jag och pensionärer där eftersom jag köpte ett kort som bara gäller på arbetslöshetstider (06-16). Det fungerar bra eftersom jag och seniorerna tycks ha ungefär samma ambitionsnivå i poolen.

Nu är det tänkt att jag ska testa vattenkondition på onsdag. Ni vet när städerskor plötsligt blev lokalvårdare? Jag tror att det här är något liknande. Vattenkondition är nog i själva verket exakt samma sak som det föraktade vattengympa. Jag har dock alltid velat testa det, och nu när de försöker tvätta bort skamstämpeln med hjälp av ett nytt namn känns det som att det är dags. Fast att bildgoogla är lite avskräckande. Särskilt som det finns stora fönster in till poolen i gymmet. Har jag verkligen så här mycket självdistans?

Åh, så spännande!

Enligt ryktet kommer beskedet i morgon. Då kan jag äntligen boka lägenhet, oavsett om det visar sig att jag ska läsa Kreativt skrivande eller CSI Södertörn.

Falling and laughing

Jag vill klargöra en sak: jag är inte en sådan där glad människa som tycker om att "busa". Det värsta jag vet är människor som har barnasinnet kvar, och själv slutade jag att leka med Barbie när jag var sju.

Med det sagt startade jag dock en slags paraplyfäktning i lördags. Jag tog det på lite för stort allvar och det slutade med att min motståndare fick ett paraply i ögat. Han vek sig och sa åt mig att ringa efter en ambulans.

Tyvärr var min initiala, och fortsatta, reaktion att gapskratta. När jag blir rädd, till exempel som den gången jag hade färgat Angelicas hår och hon inte blev nöjd, så kommer skrattet bubblande. Värsta tillfället som jag kan minnas är nog julavslutningen 1998. Jag och min kompis satt hemma hos henne och tände ljus och hade det mysigt. Sedan tog fönsterbrädan eld och, i samband med att min kompis skyfflade ned ljusen, så även gardinerna och golvet. Jag stod vid dörröppningen MED ETT GLAS VATTEN I HANDEN och skrattade hysterisk medan min kompis hoppade barfota på eldsflammorna. Inte ett av mina stoltaste ögonblick. Men exakt så kommer det att bli nästa och nästa gång något akut läskigt händer mig. Inte ett dugg lugnande att tänka på.

Han med ögat gick det som tur var bra med. Det visade sig senare att han hade skämtat och överdrivit sin smärta. Jag skrattade inte.

Make downer

När jag tittade på ett avsnitt av nya Melrose place noterade jag att två karaktärer var så otroligt fina i silvrig ögonskugga. Eftersom jag inte har råd med kläder beslöt jag mig för att förnya mitt utseende med just det. Silvriga ögonlock.

I går skulle Peter hälsa på och jag beslöt mig för att testa mitt nya smink. Jag smetade på ganska rejält med silverglittret, men tyckte ändå att det var lite tamt. Så mindes jag att jag hade läst att man kunde ta vatten på penseln först, så att pigmentet verkligen kom till sin fördel. Och så hade jag plötsligt två riktigt distinkta silverovaler ovanför ögonfransarna. Läckert!

"Vad fint du har sminkat dig", var det första Peter sa till mig när jag mötte honom vid stationen. Egentligen ska det ju inte märkas att man är sminkad, enligt vissa. Typ "Jag tillbringar en timme i badrummet åt att försöka se osminkad ut". Men sådant är ju bara töntigt tycker jag. Jag var glad och nöjd med att Peter hade noterat att det glittrade lite extra runt mina ögon.

Sedan gick vi dock till H&M. Och jag skulle nödvändigtvis prova en kavaj. Insikten kom som en chock nästan så fort jag såg mig själv i spegeln: jag är så ful. Först såg jag verkligen bara allt det silvriga som dominerade hela min person, men ganska snart noterade jag även hur silver är riktigt bra på att ta fram det röda i min ansiktston. Jag kunde inte förstå att jag hade gått runt och trott att jag var snygg den eftermiddagen. I en dunkel belysning med ständigt neddragna persienner, som den i mitt rum där sminkningen ägde rum, var jag fin. Överallt annars: ful.

Jag blev så deprimerad att jag vägrade följa med och äta på restaurang. Jag föreslog att Peter skulle gå in och köpa snabbmat som vi sedan kunde äta bakom en buske, men det ville han inte gå med på. Till slut började det regna rätt rejält och jag använde regndroppar till att sudda ut mitt ögonsmink så mycket som möjligt. Sedan åt vi mat inomhus.

Skräcken över min fulhet finns dock fortfarande kvar. Att man ska kolla hur sminket ser ut i dagsljus är sannare än någonsin, men jag kommer aldrig att våga göra det igen.

Ingen respekt för respektive

En liten kommentar födde en ilska i mig som har levt kvar hela helgen. Jag frågade min mamma varför min syster skulle följa med på pojkvännens jobbjulfest och fick till svar att: "jamen, hon är ju respektive". Som att det förklarade allt. Jag började minns kommentarerna till en fråga på Ribbings blogg. Ämnet som diskuterades var huruvida det är okej att inte bjuda kompisars partners till sitt bröllop. FYI: det är det inte. En kommentar var något i stil med: "Jag och min partner går tillsammans eller inte alls. Blir bara en av oss bjudna till en fest är det självklart att vi tackar nej, för vi är som en". De flesta resterande kommentarer följde samma exempel.

När Peter fyllde trettio avstod han från att bjuda vissa av sina vänner för att hans andra vänners flickvänner — som han i vissa fall aldrig ens träffat — skulle få plats. Det är ju så bisarrt att jag nästan blir mållös. Fast jag tänker fortsätta ändå:

När vi var tillsammans var det självklart att jag var medbjuden till exakt alla hans vänners fester. När vi inte längre var tillsammans var det lika självklart att jag inte längre var bjuden, trots att vi umgås och hörs precis lika mycket som vi gjorde innan.

Jag är verkligen orolig inför framtiden. Hittills har jag inte upplevt att jag är utanför för att jag inte får vara med på parmiddagar och annat som bara de som är två kan förstå. Men av andra kommentarer att döma så är det bara en tidsfråga. Fan vad jag hatar par när det blir så här. Det är därför jag blir så glad när de gör slut, för att det är rätt åt dem. Lite var det faktiskt rätt åt mig också.

Ny Facebook-bild:

Det här är väl eventuellt mitt drömscenario just nu. Katherine Moennig innan hon blev femme, och jag i ett par jeans som sitter bra.