Eh, okej. WHAT. Min syster är på släktmiddag hos fyraveckorspojkvännen nu. När vi åkte till Ikea för ett tag sedan erkände hon att hon skämdes över hur hon betedde sig med sin förra kille. Typ att de hånglade mitt på stan, hade Fb-statusen "älskar min finaste" och så vidare. Det var skönt att höra och jag var beredd att glömma och förlåta. Särskilt som jag lade upp bilder på Peter en gång där jag kommenterade att han hade så fint hår, bara för att göra andra svartsjuka. Borde för övrigt kanske radera det albumet.
Men nu är allt som vanligt igen. Autentiskt wall-meddelande från den tjugofemåriga pojkvännen: "Saknar dig sötnos". En dag senare: "Saknar dig som fan min söta ängel ♥". Och då bor hon ändå numera hos honom och hans två astmaframkallande katter. Varför måste de hålla på så här? Jag är ursinnig och vansinnig och äcklad av allt parposerande. Tål inte par. Hatar att inte vara en del av ett. Är arg på Peter som gjorde slut. Så himla stressad. Det värsta vore om min syster fick barn innan jag, vilket lär hända. Hon vill ha en liten Ängla eller Dylan inom bara några år. Jag vill helst vara en berömd författare och journalist innan, men just nu lyckas jag inte ens få ett receptionistjobb.
Ser ni tatueringen på bilden? Jag funderar på att berätta om den för våra föräldrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar