torsdag 1 oktober 2009

Kevin och Melissa

Min syster och jag åkte till Ikea i går. Dessa saker har jag hittills fixat inför flytten i vinter (som jag verkligen hoppas blir av, men allt prat om stora årskullar gör mig extremt orolig):

Den uppmärksamme tänker att allt är rosa (för självklart tillhör varken guldbyrån eller guldklockan mig) och det är sant. Men nu är det slut på rosa saker. Resten av prylarna ska vara i helt andra färger. Bland annat ljusgult och grönt, tror jag kanske. Jag är lite out of my element här, det enda jag är säker på är att jag hatar svartvitt och minimalism.

Min syster och jag åkte vidare till Heron City. Vi åt grekiskt och blev matförgiftade. Som tur var hann vi hem. Första varningstecknet kom inte förrän min syster var utanför våra föräldrars lägenhet och plötsligt sa: "Nej, jag åker hem till mig i stället, jag måste verkligen bajsa".

Det hade varit bra om om hon hade följt med upp ändå. Min mamma är övertygad om att vi har förlorat Bella till hennes nya pojkvän och hans familj. De spelar bingo och äter middag tillsammans, medan Bella nu för tiden bara hälsar på för att lämna sin tvätt. Jag tycker att de går lite för fort fram (och att hon borde tvätta själv). Därför frågade jag, medan vi åt vår tvivelaktiga kyckling, när hon ville ha barn. Någon gång mellan 25 och 30 var det ganska lugnande svaret. Jag skrattade till och frågade:

— Förstår du dig på de som döper sina barn till Tindra? Det måste ju vara omöjligt att ha missat stämpeln som det namnet har fått. 2000-talets Johnny, Tony och Sonny, fast värre.

— Ja, eller hur!

Bella doppade sin kyckling i rumstempererad tzatziki.

— Jag vet redan vad jag ska döpa min unge till. Det har jag vetat i flera år.

Jag undrade vad barnet skulle heta.

— Ängla. Med Ä! Får vi en kille vill min pojkvän att han ska heta Dylan, fast det tycker jag är fult.

Och i samband med det blev jag deprimerad. Tanken på att i framtiden tvingas att prata om/visa bilder på/presentera ett syskonbarn som heter Ängla får mig att inte vilja ha en framtid. Jag tänkte på det hela natten medan jag satt på toa. Tänker fortfarande på det, och måste fortfarande gå på toa några gånger i timmen.

3 kommentarer:

B sa...

nej men felicia, nu LJUGER du väl? det kan inte vara sant att din syster faktiskt sa så?
förövrigt besökte jag en ica i mora i somras och mycket riktigt, tonårsmamman i kön ropade efter sina bångstyriga barn, Kevin och Melissa.

inte nu kanske sen sa...

jag vet en som heter dylan. jag skrattade som fan när jag hörde det, för att man tänker direkt och enbart på 90210 (inte bob som det var tänkt). iaf så försvarar min kompis henne kompis genom att säga "i början tyckte man ju det var fult, men sen nör man träffade honom ser man att han ÄR den dylan" jag: nej.

myror sa...

beatrice: hon totally did! och när jag - med föraktfull ton - berättade om det för mamma så var hennes respons: "men ängla, det låter väl fint? ängla :)". när jag blir påmind om mina gener förstår jag bättre varför jag är så oönskad på (bland annat) arbetsmarknaden. sjukt deppigt.

haha, jag undrar om kevin och melissa är så pass vanliga namn nu att det bara var en lycklig slump att hon döpt dem till samma som rosings barn, eller om hon faktiskt inspirerades av henne.

inte nu kanske sen: omg, självklart tänker man på han i 90210! eller nu för tiden: "han som var med i 90210 och nu är med i äntligen midsommar".

det hade nog varit smartare att döpa honom till bob. eller att bara ha köpt honom en band t-shirt, i stället för att göra något så permanent.

(HUR skriver man "band t-shirt"!? band-t-shirt?)