Jag ringde honom efter en jobbfest i onsdags. Mycket ledsen så klart. Han sa då att han träffat henne igen. Varför undrade jag. "För att jag tycker om henne."
Dagen efter berättade jag för Charlotte och Stina att jag hade tänkt att jag ville hoppa från fönstret då. Att det kändes som att jag inte ville leva längre. Charlotte bara: "Men Gud, nu börjar jag gråta". Och så började jag också gråta och så satt HR-chefen på bordet mittemot, helt överöst med bekymmersrynkor. Hon ger mig konstiga blickar nu, som om hon funderar på om detta går under personalfrågor eller inte.
I alla fall. Jag upplever att alla jag pratar med säger att han är en psykopat, att man inte behandlar en människa man är kär i så här och så vidare. FINE. Men är detta något jag behöver höra när nätterna får mig att överväga att dö? Det är ju det som är det värsta, att gå och tänka att kanske allt var lögn, att han aldrig tyckte om mig alls.
Pappas kommentar om att han hängt på mig och verkat förälskad är det enda som gjort mig glad den senaste veckan.
5 kommentarer:
Men gud, förlåt att jag sa så! Jag blev bara så arg på honom, det var impulsivt och inte alls genomtänkt eller ens vad jag egentligen trodde. Men jag har svårt att tro att han inte tyckte om dig alls.
Jag ska sluta säga saker nu, jag vet ju ingenting. Men hoppa inte från ett fönster snälla du.
nej! hade inte en tanke på dig, på heders. att han är psykopat får man säga. men inte att han är känslokall och inte kan känna något och aldrig kände något för mig. "för då gör man inte så."
kram!
Jag är inge vidare bra på att få folk att må bättre, kanske ska jag inte ens försöka. Men jag vet hur det känns att ifrågasätta hela relationen. Jag har ifrågasatt de senaste 11 åren av mitt liv. Och det är sant, INGET känns logiskt.
MEN. Jag tror absolut att han tyckte/tycker om dig. Även om det han höll på med var fel, så skulle han inte fortsatt att vara tillsammans med dig om han inte hade tyckt om dig. Att han sedan visade sig vara ett svin, förändrar inte det. Det gör det bara mer förvirrande och sorgligt. Hur en människa kan vara så dubbel.
Stor kram på dig! /D.
Men herregud, fy satan vad jobbigt! Jag kan verkligen förstå att allting känns som en jättestor förvirring. För om någon ljuger om något så viktigt, ljuger han då om ALLT liksom? Det sjuka är att man typ aldrig får svar. Alltså, inte bara om lögnerna, men på alla "Varför?".
Han känns ju jävligt elak och feg och svag som skickar nedanstående mail, och samtidigt fortsätter träffa den här andra tjejen - VARFÖR berättar han det för dig? Är han dum i huvudet? Är han sadist? Ärlighet borde aldrig vara en ursäkt för elakhet.
För det andra: Varför är det så viktigt för dig att han kände något för dig? Varför tror du att du är mer värd då? Varför låter du en idiot styra din självkänsla? Och detta är sagt i all välmening, för jag förstår hur man kan känna så. För jag har själv varit där. Inte efter otrohet, men efter lögner.
Det finns massa bra killar därute, och du är fanimig värd en relation med en av dem som inte bedrar! Inte en jävla fegis som mindfuckar dig.
En stor sabla kram till dig.
d: jo, det är du bra på! tack! och kram. c u soon.
världens bästa flickvän: sadist? ja. han har ett så stort bekräftelsebehov att han nog växer inombords när någon visar så starka känslor som jag gör när jag får reda på något som detta.
angående ljugandet så har han berättat i efterhand att han inte kan sluta ljuga. att det alltid varit så. om någon frågar vad han har för nickname på tradera så känner han att han måste ljuga och säga att han inte vet. inte för att det är ett pinsamt nickname eller för att det spelar någon som helst roll utan för att han måste ljuga. så jävla fucked up. känner lite grann att jag tycker synd om honom när jag skriver om det här nu. han kommer aldrig bli frisk, det här är så genomgående genom hela hans liv (vet jag nu!!).
jag skulle känna mig rejält värdelös om den person som jag ägnat ett år åt, och som jag varit kärare i än i någon annan, aldrig var kär i mig. det skulle vara hemskt! så får det bara inte vara. jag vägrar tänka att det kanske var så. så patetiskt att gå runt och berätta för alla om hur kär man är, och hur fantastisk han är, medan han har en för bekvämlighetens skull. skulle dö om det var så.
men jag tror faktiskt att vi hade något speciellt. och att han också var kär. ibland.
kram!
Skicka en kommentar