Fortsatt illa

Är hemma hos mamma och pappa nu. Han: "Jag är chockad. Han satt ju och hängde på dig som en unge som ville ha tutte". Okej, ja, han sa så. Men det gjorde mig glad. Vi verkade kära. Martin verkade kär i mig. Kanske var han det till och med. Jag är inte en idiot, för det fanns fan inga varningstecken. Bara en fin kille som en gång sagt: "Jag hatar otrohet. Det är det värsta jag vet, skulle aldrig kunna vara det".

Jag ringde honom efter en jobbfest i onsdags. Mycket ledsen så klart. Han sa då att han träffat henne igen. Varför undrade jag. "För att jag tycker om henne."

Dagen efter berättade jag för Charlotte och Stina att jag hade tänkt att jag ville hoppa från fönstret då. Att det kändes som att jag inte ville leva längre. Charlotte bara: "Men Gud, nu börjar jag gråta". Och så började jag också gråta och så satt HR-chefen på bordet mittemot, helt överöst med bekymmersrynkor. Hon ger mig konstiga blickar nu, som om hon funderar på om detta går under personalfrågor eller inte.

I alla fall. Jag upplever att alla jag pratar med säger att han är en psykopat, att man inte behandlar en människa man är kär i så här och så vidare. FINE. Men är detta något jag behöver höra när nätterna får mig att överväga att dö? Det är ju det som är det värsta, att gå och tänka att kanske allt var lögn, att han aldrig tyckte om mig alls.

Pappas kommentar om att han hängt på mig och verkat förälskad är det enda som gjort mig glad den senaste veckan.

Dumt move

Fuck. Jag ringde honom. Upplevde en slags high som varade i en timme efteråt. Klumpen i halsen försvann ett litet tag, men nu är den tillbaka.

Nåväl, ska sluta skriva om honom nu. Haha, not. Skriver ju bara här när jag är ledsen.

Annons

Devotion

Jag önskar att det enda jag hade kvar som minne av honom vore blåmärken och rivsår från när vi brottades på golvet i söndags morse om hans mobil. Men det är svårt att inte minnas annat också.

När vi började träffas och äntligen hade lämnat vänstadiet. I Anneli gick då och jag var förälskad i den serien. Vi tittade på det den andra gången vi sågs och hade sex. Det var fumligt och fint. Satte på I Anneli-listan, den spelade Roscoe. Jag sa: "åh, jag älskar när han sjunger 'whenever I was a child I wondered what if my name had changed into something more productive like Roscoe'" Han sa: "Du är fin". Jag smälte.

Alla hans små barnsliga quirks. Att han alltid blev dålig i magen och var tvungen att åka hem när han skulle introducera mig för utländsk stark mat. Hur vår humor överensstämde exakt. Hans

jävla Animal Collective-video som jag älskar.

På ett sätt vill jag minnas allt det fina vi hade. När vi återförenades i mars och allt förvandlades - vi kunde vara helt öppna mot varandra och inte smyga med vad och hur vi kände. Samtidigt känns allt så klart som en lögn. Och kanske är det bättre att bara hata? Jag vet ingenting. Allt jag kände för honom fram tills nu var total hängivelse.

*Fortfarande i chocktillstånd*

Jag hoppas att mina kompisar fortfarande går in här och läser ibland, för jag orkar nästan inte berätta om det här för dem.

Jag älskade Martin så mycket. Har aldrig varit så kär. För några veckor sedan gick vi på Debaser hand i hand och träffade Sara och Amanda och jag kände: han är så himla kär i mig. Och jag i honom. Han kände också så.

På midsommar träffade han min familj för första gången. Det var en väldigt stor grej för både mig och mina föräldrar. Mamma var jättenervös och köpte nya glas och blommor så att hon inte skulle behöva skämmas.

Och de kom bra överens. Första kvällen drack vi vin och spelade TP hela natten. Jag tyckte om honom ännu mer när jag påmindes om hur smart han är.

Sedan råkade jag se ett sms som gjorde mig misstänksam. Och för att sammanfatta: han har knullat någon annan. I en månad. Så fort vi kom hem i går behövde han "lämna sin väska" hemma hos sig, och då hörde han av sig till henne. I morse, efter att jag fått veta, fick jag tag i hans mobil. Han brottade ned mig på golvet och vi slogs om den. Jag vann. Låste in mig på toaletten och läste att hon saknade honom, tyckte om honom och "all kärlek". Hon verkade tycka att det var spännande att han hade en flickvän. Och han med.

Har fortfarande inte smält det här. Alltså, vi var så kära. Det var VI. Jag kan inte förstå att någon jag trodde jag kände så väl kunde göra så. Mamma: "Men han var så rar och verkade så mån om dig". JA. Jag har aldrig förut upplevt någon som vill smeka och pussa och vara lika nära som han. Men kids, det betyder ingenting.

I morgon på jobbet kommer alla att undra hur det gick på den stora dagen när mina föräldrar skulle träffa honom. Antingen så kommer jag störtgrina eller så kommer jag inte vara där. Men den här gången får inte bli som den med Peter. Jag får inte höra av mig eller snoka och läsa mig illamående på hans Facebook.

Allt jag tänker just nu, mellan ångestattackerna när jag ser dem tillsammans i mitt huvud, är:

JAG BORDE HA KNULLAT HAN FRÅN I VÅRAS!!!!!!

Foot in mouth

Marty då. Jag är omåttligt förtjust i denna person. Nu när vi äntligen kan vara öppna mot varandra och har kommit över den tidigare till synes oöverkomliga blygheten känns allt helt nytt. Men det gamla, som var bra, är kvar. Jag tycker om honom så mycket.

Vi har egentligen bara haft ett onödigt bråk. Det var förra helgen när han var lite återhållsam, och jag märkte det direkt. Anledningarna han gav när jag konfronterade var att: 1. Jag råkat kalla honom vid fel namn förgående dag. 2. Jag somnar/däckar rätt tidigt rätt ofta.

Båda var ju sanna. Jag tog verkligen åt mig av det han sa om sovandet. Det är mycket sällan som jag inte somnar innan nio nu för tiden. Tror det är jobbet, som bjuder på väldigt stressande situationer då och då, som får mig att bli utmattad både fysiskt och psykiskt. Och jag har faktiskt tänkt på att det inte kan vara så kul för honom. Så jag erkände att det var ett problem. Nämnde till och med att jag skulle köpa multivitaminer, som ett tecken på god vilja.

Det var då han sa det...

"Du kanske ska röra lite på dig, så blir du piggare." Han gick strax därefter, och sedan hördes vi inte förrän detta sms från mig:


Fy. Fan?

Sämre och sämre

Jag trodde att när man är ordentligt sjuk så godkänner inte kroppen mens. Tänkte att funktionen nekades eftersom all kraft måste gå till att mota borta de bakterier och virus som gjort att jag legat utslagen i min säng sedan i fredags. Men, nej.

Ny utveckling II

Saker jag hunnit göra sedan jag senast skrev här:

* Ångestköpt minst tio fula plagg.

* Flyttat till Skärmarbrink, sett Peter, gömt mig bakom pappa.

* Dejtat någon ny.

* Blivit ihop med Martin.

* Alienerat cirka alla vänner på grund av fucked up i huvudet.

* Drabbats av extremsjukdom. Skulle ha fest hemma hos mig i fredags för några på jobbet och kände då hur min kropp långsamt resignerade inför alla hals-, huvud-, och kroppsbakterier som invaderat mig. Folket blev fullare och fullare, och jag funderade på om det var okej om jag gick och lade mig i sängen som stod i samma rum. Sedan har jag bara blivit sjukare by the minute.

Dessa två senaste veckor hade varit bra teve.

Mysmatchen

Mysmatchen är tävlingen som du som, liksom jag älskar fredagsmys och chips, inte får missa! Nu kan du se till att den chipssmaken du saknar snart står i chipshyllan, den som kommer på bästa nya chipssmaken får sitt chips lanserat i butik och vinner 100 000 kr!!! Du som tävlar bestämmer helt fritt vilka smaker chipset ska ha. 3 smaker går till final. Dessa 3 smaker kommer att finnas till försäljning i butik v 36-46. Den som säljer bäst/får flest röster lanseras i OLWs sortiment i januari 2012. Det går snabbt och är enkelt att tävla, tänk om just DU vinner? Kom igen nu, måste ju finnas massa fantastiska smakkombos som saknas i chipshyllan. Vad har ni för cravings?

Vinnaren får 100 000 kr och 2:an och 3:an får 10 000 kr. Tävlingen pågår from måndag v 9-söndag v14. Du tävlar här! (<—länk)

Detta inlägg är i samarbete med OLW

Ny utveckling:

Jag är Petra och han är Jens.

sensitive much

alltså vad i helv... någon kommenterade här att jag kanske inte borde skriva om att jag gråter ifall han läser min blogg. men varför inte? det är slut liksom. för min del ganska självklart att jag är ledsen, och jag försöker heller inte spela svår eller obrydd. plus att han med nittionio procents säkerhet inte läser här längre. det är liksom inte ett rop på hjälp till honom om det var det du trodde, m.

u cunt.

myror och mjölk

obs att han alltså hittade min blogg via en kommentar i vår blogg ful trend (rest in pieces). och att det var den som fick honom att börja "tänka". så värt det verkligen.

uppdatering

fast nu blev jag ledsen.

power

okej, det allra värsta är att somna till på kvällen, och sedan vakna och sakta men panikartat börja minnas att det har tagit slut. men trots det känner jag mig oväntat stark. hoppas att det håller i sig.

måndagen = gråta, känna att livet är värdelöst, att jag aldrig kommer bli lycklig igen.

tisdag = känna mig bättre. freaka ur och gråta på natten när jag ser att han lagt till någon tjej.

onsdag = klump i magen, må illa men inte gråta. fråga ut om tjej, dricka vin, ha sex, stryka honom på kinden igen.

torsdag: vara mindre ledsen, ha kontakt, skratta lite på kontoret.

fredag: vara stundtals glad, fundera på att bli full och gå ut snart.

jag förväntar mig en backlash. när som verkligen helst. den kommer nog i... helgen, så fort jag har flyttat och hinner tänka. men i'm surviving. i was drinkin' earlier, now i'm driving. where the bad bitches, huh? where ya hidin'? i got the power to make your life so excited.

Sweetness

Jag tror att jag var inne i vilorummet minst åtta gånger och grät i går. En gång vid skrivbordet. En gång vid en hotelltoalett, och så klev någon in i båset bredvid och började bajsa. Det här är ju inte lätt. Vet inte om det har framkommit här men jag var/är helt förlorad i honom. En sådan fantastisk människa. Killen som gjorde fanvideon till Animal Collective på Youtube som jag hade kollat på tusen gånger innan jag ens kände honom. Och OMG, rolig? Hur många killar har jag träffat som kunnat leverera på den fronten? Ej så många. Man tänker alltid: ”Jag kommer aldrig träffa någon lika bra” men eh, a. Det är på riktigt denna gång. Ingen kommer ha lika bra skägg, lika fina t-shirts eller lika långa ögonfransar.

Story of...

Ett bra sätt att berätta för sin förälder att man har träffat någon det senaste halvåret är att ringa hem mitt i natten och störtgråtande säga: "jag har blivit dumpad".

:(

Hemsk vecka. Och den avslutades liksom med att en man på jobbet stod och skrek på mig för att han trodde att en grej jag gjort blivit fel. Det hela löste sig efter någon timme, det var inte fel. Men jag känner mig generellt svinledsen.

Gårdagens sopa

Jag ska flytta till Skärmarbrink om någon vecka, och bo tio meter från Betapeter. Det är inte idealiskt. När jag insåg att lägenheterna låg så nära insåg jag att jag var tvungen att ringa honom och prata, för första gången sedan i september.

Min nervositet var ganska påtaglig. Så pass att jag övervägde att sätta i min gamla bettskena för att försäkra mig om att inte bita av tungan. Peter hjälpte heller inte. Han var typ: "Eh... hej. Alltså jag kan ju inte stoppa dig, bara du inte tror att det här innebär att vi kommer hänga". Lika arrogant som cirka alltid. Det bästa med det är att då var jag like: "Peter, VET inte du att jag har en kille?".

Det kändes så bra?

Att jag och Martin inte direkt var exakt ihop då, eller nu, är irrelevant. Alltså, vi var ju det typ. Och Peters attityd förändrades totalt. Han blev... snäll! Och ville prata i närmare en timme. Synd att vi aldrig hördes efter det, för då kunde jag ha intalat mig att jag vann till slut, för att han blev svartsjuk och ångrade sig.

I thought I was the asshole, I guess it's rubbing off

Är faktiskt gråtledsen i dag pga störd familj. Hade sett fram emot att träffa mina föräldrar i eftermiddags för att gå ut och äta någonstans i närheten och få prata om vad som händer i våra liv. Men när de kom hit fick min pappa se att jag inte diskat - och blev genast väldigt irriterad. När jag sedan tog på mig strumpbyxor, trots att det är minusgrader ute, kom han till slutsatsen att det var bäst att de båda drog hem till Nyköping igen. Vi hann alltså ses i tio minuter.

Det värsta är att jag är rädd att det där psykopathumöret har förts vidare till mig. Ibland känns det så.

Existensminimum

KILLPROBLEM.