Misslyckat

Suck, blev konstiga radbrytningar med Iphone-bloggandet som jag fick ändra via datorn i efterhand. Jag lägger

ned.

Vrickade även foten för ett tag sedan:

Det där med mobilbloggande dog ju helt. Men jag ger det en ny chans nu, trots att jag sitter fem meter från min dator.

Jag har drabbats av cirka magkatarr. Var på avskedsmiddag på Grill med chef + fellow marknadsk00rdinatorkollega när jag plötsligt dog inombords. Eller nej, döden är antagligen ganska skön och avdomnad. Det här var pre-död. Skadeskjuten rakt i magen, med illamående och knivsmärtor som resultat. Ville inte förstöra den dyra middagen genom att säga att jag mådde dåligt så i stället förstörde jag den genom att sitta knäpptyst hela kvällen. Kommer få dåliga referenser!

I tisdags var det avskeds-aw. Charlotte hade frågat min chef dagen därpå varför hon inte kom. Svaret: "Jag har faktiskt ett liv". Hm. I alla fall, det var fint att träffa alla en sista gång. Framåt natten var vi bara fyra kvar. Jag hade druckit rätt mycket, preppat med tre Ipren när jag kände magontet komma. Och vi som var kvar var fulla, och två började bråka och en grät/sa upp sig. Så nu minns ingen det som min kväll längre. Och jag missar rökpauserna där allt eftersnack kommer ta plats. Det är deppigt faktiskt.

I onsdags såg jag Peter spela för första gången. Jag och Angelica åkte till Radiohuset för att kolla på, och lite att vi var äldst i publiken. Men min fangirlnivå fortsätter stiga, har kopplat ur Last.fm så det inte ska synas hur mycket jag lyssnar på dem.

I dag skapade jag ett event som heter Inflyttning på Slipgatan. Sista november tänkte jag kunde vara lagom, och så bjöd jag in Peter. Eventuellt att han borde ha bjudit mig i stället. Nåväl, gulligt initiativ av mig. Men nu tänker jag bara på hur dramatiskt man kan använda sig av detta event vid eventuellt bråk/break up. Jag får en notifikation om att Peter is no longer attending Inflyttning. Eller mejlet: Felicia cancelled the event Inflyttning. Usch, vad svinigt. Eller så gör man slut på ett smärtsamt vis, glömmer bort eventet och så plötsligt dyker det upp där i november och man/jag måste sätta på Nordpolen och gråta. Ser detta hända!

Worked it

På tisdag går mitt vikariat ut. Hon som har varit mammaledig är tillbaka. Vi kör lite överlämning. Jag visar henne hur de gör nu för tiden, hon letar fel, slänger mina grejer, skickar ut bilder på sin dotter till relativt okända och ringer sedan upp dem och skäller när de inte kommit med någon respons. "Tycker du inte hon är söt eller!?" Good luck, friends.

Kommer kanske inte sakna arbetsuppgifterna så överdrivet mycket. Kommer kanske inte sakna att träffa vissa av de på jobbet varje dag. Men kommer att sakna vissa andra så mycket att det gör ont. Har fått riktiga vänner där. Vänner som jag tagit konstanta rökpauser med (such a Rachel, är inte ens en rökare), gråtit med, tagit vinluncher med, skvallrat med, till och med jobbat med. På tisdag ska jag ha avskedsfest med dem, ser fram emot det. Pga alldeles för snäll bjöd jag med den före detta mammalediga och hon har nu beslutat att ta med sin dotter eftersom det vore så roligt för alla att få träffa henne. :-)

De senaste dagarna har jag börjat slappna av lite. Färglagt min signatur (som jag dock suddar ut innan jag skickar något till chefen):

Så finns det också en jävel som alltid uttrycker sig så otrevligt i mejl, till exempel: "Varför kommer jag till fel sida när jag klickar på en länk på hemsidan!?!?!?!?!?". Henne mejlade jag äntligen svaret: "DET ÄR FIXAT NU!?!?!??!!?!?!??!?!!?!?!?!??!?!!?!?!?!?!?!?!?"

Skön. t.

Någon sur gubbe stod här om dagen som vanligt och beklagade sig över något vi på marknad gjort. Jag tröttnade då och invände med ett: "Men vad faaaan.... lägg ner!" Befriande!

I torsdags skrev jag även fel artikelnummer i en lista, så att alla som skulle beställa sura nappar från ICA fick oxfilé. Det var dock inte med flit. Jag skäms fortfarande, och känner att jag gärna kunde ha slutat på ett mer imponerande sätt.

Sammanfattningsvis har det ändå varit ett jättefint år, och jag älskar att jobba. Who knew?

PTR

Nyköpingshelgen var bra. Mina föräldrar älskade Peter, precis som de borde. Han är så social och rolig – jag blir stolt när någon jag känner får träffa honom. Och så tycker jag att hans Fagerstadialekt är så gullig att jag blir genuint förbryllad när folk inte genast anmärker på den.

Vi skulle åka runt på loppisar och handla böcker och skivor. Vi gjorde det också. Men strax innan avfärd berättade han för mig att han inte kört bil på tre år, och att det var ungefär tre år sedan han skaffade sitt körkort. ”Men jag hann köra ungefär tolv gånger.” Med tanke på det gick det bra, även om vi inte kunde köra så långt som vi ville eftersom han inte vet hur man tankar.

I går hade han köpt saker som jag blir deprimerad av att handla för att de är så tråkiga. Strumpbyxor och trosor som jag kunde lägga i min egna byrålåda som jag har fått. Jag tänkte så här: Åååh, nu kommer han ha köpt några pyttesmå, typ uppskattat att jag har storlek 36 och så kommer jag tvingas bära dem för att vara snäll. Men trosorna var verkligen gigantiska. Sju decimeter i diameter, minst. Jag blev sur. Men kan tänka mig att de är sköna.

I alla fall, det går så himla snabbt fram. Tror jag nämnde att jag var ”askåt och askär” efter två veckor. Jag kommer lätt flytta in där snart. För ett tag sedan diskuterade vi till och med barn. Att det vore fint, vårt barn skulle vara roligt och skriva jättebra, och att man kunde ta det som det kom och det där ordnar sig alltid, för det mesta. I går, när jag kanske kände mig lite överväldigad, utbrast han: ”Alltså, vad håller vi på med? Jag vill ju inte ha barn nu. Inte förrän om flera år, fattar inte varför jag sagt det.” Och jag: ”TACK GODE GUD. Inte jag heller!!!!”

Smått förlösande. Nu kan vi kanske hålla en mer normal takt. Ett mellanting mellan den senaste månaden och mitt och Martins känsloplatoniska sju månaders dejtande. Det bästa är att jag fortfarande är mycket förälskad. Askåt och askär.

Blogger för Iphone alltså?

Om detta funkar kommer jag blogga cirka hela tiden. Rapporter i
realtid om hur mycket jag avskyr en ny, direkt själsdödande, person
på jobbet till exempel. I dag var ingen bra dag.

Onwards

Nu är det dags att introducera mina föräldrar för en ny kille. Mest för att jag vill låna deras bil i Nyköping, men ändå. Det var ändå två månader sedan sist nu. De har endast träffat två stycken innan. Historik:

Betapet är där i en och en halv vecka. Några timmar efter att han åkt därifrån berättar han att han tappat sina "kärkänslor".

Martin är där över midsommar. Ett dygn senare ringer jag till mamma och berättar att jag är död inuti pga otroget svin.

WISH ME LUCK.

This little slutwhore

I går var jag och Peter (en ny helt annan Peter - Alfapeter i stället för Betapeter) på en utställning där de hade vin. På vägen hem gick vi längs Bergsunds Strand och några meter från oss gick en lång blond kille och en tjej. Min mage blev allt mer orolig för varje steg som tog oss närmare dem. Och så den blonda killen: "Peter, heeej", stor kram. Fem sekunders tvekan, sedan ett hej och en kram till mig också. Jag fick ställa mig på tå för att nå upp till hans axlar. Och det var i alla fall Peters kompis och granne. Vi kallpratade med honom ett tag, och sedan kom hans vänner, som också är Peters vänner, och vi pratade om vad vi gjort under kvällen och de undrade om vi skulle följa med till Strand. Vi sa nej och så skildes vi åt.

"Det där var alltså Albin", berättade Peter för mig. "Och han som kramade dig heter Oskar, han är lite förvirrad. Han trodde nog att ni hade träffats förut."

"Men vi känner varandra", sa jag då.

"Va! Hur då?"

"Det är en ganska långtråkig historia, vi behöver inte gå in på den. Ska vi lyssna på musik?"

Fuck

Just det, kom på en sak. Att jag är relationsfobiker.

Here we go again

Nu kan jag berätta om min födelsedag. Den var fantastisk! Sara den bästa vännen som bjöd på fint sällskap, roligt prat, vin, mat och en väska som hon egentligen tänkt ge mig i break up-present.

Mitt livs bästa födelsedagspresent fick jag från den fina killen jag skrivit om här och här. Vad i hela fridens ska jag kalla honom? Vill inte hamna i fällan "Mr X" eller det relationsbloggiga "P". Either way, det här mejlet hittade jag från honom på morgonen:

"Pang! Så var jag också singel igen."

De vackraste ord som någonsin yttrats. Jag småjoggade till jobbet bara för att kunna berätta för någon live och sedan high five:a och dansa lite. Sedan svarade jag: "Åh nej, jag beklagar verkligen". Sara skrattade när jag läste upp mitt svar för henne senare på kvällen. Den största lögnen sedan Martin sa att han var så utmattad och trött för att han spelat tevespel hela natten.

Så började vi höras lite via sms och mejl. Och förra torsdagen träffades vi och promenerade och åt spagetti. Jag vågade knappt se honom i ögonen eftersom det var så länge sedan vi sågs, och en massa som hade hänt. Dessutom skämdes jag när jag insåg att han var vegetarian och jag just beställt in majskyckling. Vi skildes åt tidigt på kvällen med en snabb kram innan han försvann iväg till bussen.

Trodde att det skulle stanna där. Men någon timme senare hörde han av sig och vi pratade ganska länge. Natten därpå fick jag ett mms från en festival han var på och jag tyckte att tidpunkten för det var ett bra tecken.

I lördags var jag ute med Charlotte och hennes vänner. Vid tiotiden fick jag sms.

Han: Åh herre. Fullt ös här. Men när ses vi igen? I veckan?

Jag: Ja men i veckan tycker jag. När kan du?

Han: Åh, du skulle ju varit med nu. I morgon? Mötas och hångla vid stationen?

Alltså fattar ni!? Jag kände: is this real life? Och svarade så klart att vi skulle mötas och hångla vid stationen.

På söndagen sminkade jag mig i flera timmar och fönade till och med håret. Funderade ibland på hur man har en nykter hångeldejt med någon som man aldrig hånglat med innan, men var mer glad än nervös. Klockan fyra kom detta:

"Haha, alltså mitt fyllemessande i går. Pardon! Var i ett obeskrivligt skick, la mig och sov i en soffa på altanen i stället för i sängen när vi kom hem från festivalen. Logiskt... Nu sitter jag och plågas på ett väldigt varmt tåg utan syre. Hoppas du mår bättre än mig."

Om jag blev förbannad? Rätt så! Försökte hålla masken. Och påpekade att jag varit lika på som han.

Han: "Jo, helgen får höga betyg. Nu är det dock dags för detox och rehab tills Way out west. Helt slut verkligen. Låter ju fab med den där grejen, håller tummarna. Och jag gillar att du var lika på som jag. Spännande! Nu ska jag blunda och tänka på dig en stund medan tåget långsamt, långsamt tar mig hemåt."

Och det var väl fint. Men fortfarande; nysminkad och med fönat hår. Därför jag kände extra starkt att jag inte orkade fortsätta vara så passiv och blyg. Var har det tagit mig? Så efter en halvtimme skrev jag: "Men P, jag är lite sur nu. Jag ville ju hångla".

En timme senare var jag på väg till en hångeldejt hos någon jag aldrig tidigare kysst. Om det var pinsamt först? Om vi satt nära i soffan och pratade desperat om allt annat än kyssar i minst en timme först? Ja, verkligen. Men nu har vi setts varje dag sedan dess och han är en fantastisk människa. Har aldrig förut upplevt en sådan öppenhet. Vi säger saker till varandra som det tog Martin och mig åtta månader att få fram. Oavsett vad som händer är jag så jävla glad att jag fick en andra chans och att Martin inte är en orsak till att det inte blev något mellan oss.

Iiiiiih.

Heartbreak

Det var en kille som jag träffade två gånger bara. Vi drack vin och diskuterade musik, teveserier och gemensamma bekanta (= bland annat Martin dårå). Vi hade en fin om än sporadisk sms-kontakt och jag kände att här var en väldigt bra kille. Därför mådde jag dåligt när jag fick ett nytt sms från honom, efter att jag inte svarat på de senaste, där han frågade om vi skulle ses. Kände att det var dags att vara ärlig och förklara att vi inte skulle det, eftersom min tystnad visst inte talat sitt tydliga språk. Så då skrev jag att det nog var en dålig idé för att jag gillade någon annan men att jag hoppades att vi ändå kunde vara kompisar. Sedan stängde jag av ljudet på telefonen och satt och stirrade ut genom fönstret, helt illamående. Innan hade jag sms:at Sara: "Stackars fina han. Jag hatar verkligen att göra någon helt oskyldig ledsen, det känns för jävligt. Han hade antagligen gått och hoppats och börjat göra planer för framtiden." Tror jag till och med klämde fram en tår?

En halvtimme senare hade jag fått svar:

Tips!

Läs kommentaren i inlägget under. Helt normalt.

Borde jag skriva detta i citronskrift eller något så att inte framtida fruar kan läsa det här?

Heart-shaped bag-in-box

I natt drömde jag att jag spelade "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" tusen gånger på Debaser tills jag blev utslängd.

Började jobba i torsdags, vilket var bra för mig. När Camilla undrade vad jag gjort på semestern sa jag att jag mest legat hemma och tänkt på det som hänt. Hennes respons: "Va, fortfarande!" Den var weird. Känner ej att två-tre veckor är en överdrivet lång ledsen period. Däremot kommer säkert det här utvecklas till en överdrivet lång ledsen period för jag kan inte se hur jag ska komma över att någon har gjort så här mot mig. Min kropp tycker att det är nödvändigt att jag vaknar fem varje morgon för att tvångstänka på de två ihop. Men sedan brukar jag också tänka att jag skjuter de två i huvudet när de håller på och sedan somnar jag om.

Jag minns på lördagskvällen när jag sms:ade Sara vad som hade hänt. Och hon skrev: "Men vad gör han fortfarande där? Slå ihjäl honom och spotta på honom". Nu för tiden går jag och tänker på hur skönt det hade varit att slå honom med knytnäven i ansiktet. Slå honom så hårt att han blev handikappad någonstans. Hon kan stå ut med att han ljuger och är otrogen, men ett fysiskt handikapp? Nä, då skulle hon nog låta kyrkan ta över honom.

Men det jag egentligen ville berätta om var jobbet. Att den internationella avdelningen har dåligt inflytande på mig och andra noggrant utvalda som följer med dem på vinlunch titt som tätt. Blev vän med Charlotte någon gång i januari när hon frågade om jag ville följa med. Hon och jag är där så ofta nu att vi bekantat oss med kroginnehavarna. De ger oss gratis/billigare vin och de får följa med upp till vårt kontor för att köpa våra varor.

För några veckor sedan gick vi därifrån till jobbet, och en från vinstället följde med. Vi skulle handla i kiosken så vi sa åt henne att följa med en annan upp till kontoret. Några timmar senare hade receptionisten skickat ut ett mejl där det stod att hon som varit där och handlat inte jobbade i samma hus som vi och att försäljningen vi har på fredagar endast gäller för de på samma adress. Ann skickade då svaret: "Hej! Det där var Charlottes vän och hon ger oss billigare vin om hon får handla här. Hon kommer inte bjuda med några fler människor, hon vet vår deal :)".

Mottogs ej så bra.

I torsdags åkte jag till Charlottes nya lägenhet efter jobbet. Den ligger på adressen Östermalmstorg. Vi satt vid hennes fönster, rökte inomhus, drack varsin flaska rosé och blev kåta på tonåringar i lägenheten mittemot. Efter några timmar kom den där ledsna känslan så klart fram. Hittills har den alltid gjort det efter några glas vin, men jag försökte ignorera den. När jag åkte hem beslutade jag mig för att inte indulga utan i stället lyssna på glad powermusik.

När jag skulle sova väcktes jag av ett sms. Tänkte VAD VILL DU, Charlotte? Sedan läste jag det: "Visst sitter en författare som du och dricker rödvin bland alla texter just nu? Trots att timmen tolv är passerad." Jag skrattade lite, sedan somnade jag rätt gott.

Blev tvungen att sms:a min mamma något i stil med: "Hej! Hur mår ni? Det känns verkligen för jävligt här, jag har mest legat inne i lägenheten sedan jag drog till Stockholm". Och nu ska de åka hit i morgon för att äta lunch med mig. Det gör mig så ledsen. Varför var det tvunget att bli så här igen? Hann vara lycklig ganska länge men nu är jag verkligen tillbaka på ruta ett. Återigen med stora tvivel på att det kommer bli bättre.

"You stupid bitch!"

Nej, jag är inte så himla stabil just nu. Kollade på klippet nedan i morse och verkligen grät ihjäl mig. Kan tänka mig att jag fann det rätt underhållande när jag såg det för första gången för många år sedan, men nu bara :'''''''''''''''''''''(. Känner igen det där när man sakta inser att personen har gjort något och allt mer desperat försöker få den att säga det. Och sedan när den erkänt: "vad har du GJORT!?" så att varenda granne vaknar.

P.S. Scratch "moving on".

Dock:

Den

Jag mår verkligen inte bra. Och jag vet inte om jag ska skriva om det här, för jag vill inte ge honom den bekräftelsen. Antagligen läser han väl här, tycker mig se det i statistikverktyget. Gör han inte det så blir jag ledsen över det också. Så lätt var det att glömma mig alltså? OBS att den insikten kommit för länge sedan. Så fort jag anade något hörde han ju av sig till den. Aldrig att han skulle riskera att vara ensam, alltid fixa backup vid tvivel.

Now. Jag skulle inte överleva att se dem tillsammans. Är rädd för att röra mig i Stockholm. Tar alltid pendeln till jobbet i stället för bussen så att jag slipper åka förbi hans hem. Jag har Söder och han Vasastan nu, hoppas han fattar det.

"Hon lyssnar på mig. Hon förstår mig." När jag grät och var arg över att han varit otrogen sa han: "Du tänker ju bara på dig själv. Du skiter i att jag mår dåligt och att otroheten är ett symptom på att jag har problem". Men hon förstår. Den äckliga äckliga fittan. När jag ringde hennes telefonsvarare hörde jag hennes röst och för- och efternamn. Jag försöker verkligen radera det ur mitt huvud för jag får inte börja leta upp den på internet. Han är sjuk i huvudet. Det är väldigt uppenbart, men jag tyckte också om honom. Vi delade mycket fint. Det enda jag vet om henne är att hon gladeligen förstörde mitt liv. HUR kan man knulla någon som har en flickvän, en tjej som han uppenbarligen inte gör slut med, som han följer med för att möta föräldrarna? "Hon tycker väl det är lite spännande." Herregud! Herregud! På midsommar: "Hej. Vet att jag inte fick höra av mig till dig men jag är lite full nu. Tänker på dig." WHO ARE YOU?

SOM ATT han kommer ändra på sig. Först nu fick jag veta att han ljuger om annat också. Helt triviala saker som sätter honom i pinsamma situationer, bara för att han känner att han måste ljuga. Han vill det.

De gånger han grät grät han för att han har problem, för att det kändes för jävligt att han var en sådan som ljög och var otrogen. Aldrig för att han fucking krossat mitt hjärta. Och den gången hon blev ledsen? När jag hade sms:at att han sagt att hon var mullig, och att vi just haft sex. Vilka själviska äckliga människor. Jag mår illa hela tiden.

Jag tror inte ens att jag saknar honom, även om det är väldigt ensamt nu. Men att några kan göra så mot någon annan är så hemskt att jag inte vet hur jag ska ta mig ur det här.

Moving on

Var på dejt i går/i natt med en bekant till Martin. It was kinda awesome!

Tell it like it is

Älskar bloggen Dancing llama. Läser om den nu igen. Följande citerade inlägg kan jag ju verkligen hålla med om. Dock att jag hoppas på att ha anledning att älta någon ny kille snart igen (så fort jag har glömt Mr M):

"Jag inser att jag inte gillar bloggar som bara handlar om män. Eller, för all del, relationer. Inlägg efter inlägg om den här jävla relationen, eller icke-relationerna med män. Gärna med töntiga kodnamn för männen (visst, visst, skulle kunna vara kvinnorna också). Liksom gör något med ditt liv. Är den här relationen det enda du tänker på, eller tror du att vi enbart vill läsa om hur ni relaterar till varandra, alla känslor ("poetiskt" beskrivna), upp- och nedgångarna?

Ibland spårar inte bloggen ur direkt, och man vaggas in i en falsk säkerhet. Man tror att personen faktiskt är intressant. Ibland dyker det upp män som det är problem med, men det kan fortfarande vara intressant. Det är inte som att jag inte tycker att man någonsin får skriva om "kärlekslivet". Men sen smyger det sig på, fler och fler inlägg handlar om den här mannen (alternativtmännen) tills det är det enda man får höra om.
Han står där.
Hårmanen stolt flygande i vinden.
Man har så mycket känslor som vill ut.
Hur ska han kunna hantera ens förflutna?
Sedan, mirakulöst, säger man allt man ville säga.
Han står fortfarande kvar.
Omsluter en i sin trygga famn.

Snaaaark.

I och för sig. Jag har haft en så dålig vecka att jag kom på mig själv att håna en cancerbl0gg för mig själv. Så kan man väl inte göra? Hon har ju cancer, herregud. Men liksom, äta tacos och ha en mys fredag med Idol och tända ljus. Och xx har ju så gott godis.
Ackompanjerat av gulliga bilder och smileys.
Så öppna dörrar.
Hatar mig själv nu."

Sedan brukar jag också tänka exakt så här:

"Apropå saker som tar fram ocharmiga sidor hos en. Och apropå att man liksom måste racka ner på andra för att återfinna någon slags inre frid.

Jag har kommit på mig själv med att sluta läsa bloggar när folk blir lyckliga.

Ta en stund och fundera på det osexiga i detta. Kan alltså inte ens glädja mig åt att mina fellow cyniska 80-talister blir glada. Jag bara, snela kom och deppa med miiiiig, titta vilket fint stort svart hål jag har för er att hoppa ner i! Jag vill ha sarkastiska, roliga bloggar av folk som är lite bittra över livet men "har kul ändå". Eller nåt. Vad är det jag vill egentligen?

Jag fattade ett väldigt talande beslut i natt när jag låg och kontemplerade: Jag ska nöja mig.

Vi behöver ju inte gå in mer på det.

Sen har jag inte lust att göra något heller. Vill vara hemma och göra pizza själv. Är typ sur på alla mina vänner, vill inte träffa någon. Tröst-shoppar i stället. Som att det skulle göra saker bättre att sitta hemma, snygg men fattig.

Det är nog februari som gör det. Hoppas."

Någon som vet någon bra cancerblogg förresten?

Slut

There. Nu släpper jag det ämnet.