fredag 8 januari 2010

Sköna journalistkillar

Den här krönikan fick det att brinna i mig. Jag minns första terminen så väl. Det var medieteknik. Jag var en av de fyra som inte varit närvarande vid en viktig lektion och därför hade slussats samman med tre andra frånvarande. Vi blev grupp H. Jag föreslog entusiastiskt att vi skulle intervjua en av Mediesveriges mest pompösa journalister, och det gjorde vi. En av killarna i vår grupp tog det som en självklarhet att han skulle utföra intervjun. Trots att Anna också ville. Han var den som alltid tog mest plats och kom med sarkastiska kommentarer som man kände sig tvungen att skratta åt, även om man misstänkte att skämten var på ens egen bekostnad. Självklart skulle han intervjua! Han skulle ställa journalisten mot väggen och se till att vi fick en sensationellt bra film. Och gärna ett högt betyg.

Förberedelserna hjälpte han inte alls till med. Men det var okej, för han var en skön kille som kom undan med sådant. Dessutom skulle hans intervju bli så JÄVLA BRA.

Kort sammanfattning av vad han sedan frågade vårt intervjuobjekt: Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig? Vad har du för utbildning? Vad är roligast med att vara journalist? Och förresten, tar Expressen in praktikanter i vår? Vi har nämligen en kort praktikperiod då.

Vi andra tre var i chocktillstånd. Vad fan var det där? Till och med journalisten undrade om det verkligen var allt. Han hade ställt in sig på att få stå till svars för åtminstone några av alla sina senaste publika snedsteg. Men vår gruppmedlem var nöjd. Han lämnade videokameran och mikrofonerna i våra händer och tog pendeln in till stan för att ta några välförtjänta öl.

Sedan såg vi inte till honom på två veckor. Vi kämpade med att redigera och klippa ihop allt, ett riktigt skitjobb för tre noviser. Det var dock hela tiden självklart att han skulle tala in speakerrösten framåt slutet, för det tyckte han var kul.

Som en liten miniindvändning bestämde jag mig för att själv tala in speakerrösten. När han fick veta det ringde han hem till mig och skällde. När jag förklarade att han inte fick göra den eftersom han inte hade hjälpt till, slängde han på luren. Som ytterligare en liten hämnd såg jag sedan till att det stod trettio titlar (vissa påhittade, till exempel "handläggare" och "mikrofonansvarig") under mitt namn i undertexterna, medan han hade endast en: intervjuare. Jag ville att det skulle vara tydligt att han inte hade gjort ett dugg. Ändå var det han som gick segrande ut striden.

Under hela vår uppvisning satt han och spydde ur sig små elaka kommentarer om det färdiga resultatet. Hela klassen skrattade. Han skrattade. Läraren skrattade. Jag insåg att jag hatade JMM, och den insikten bar jag med mig resten av de tre åren.

Min lilla fiende hoppade av efter ett tag. Men kvar i klassen fanns tre ännu skönare killar. Av någon anledning fick de alltid opponera på mina arbeten. De älskade verkligen att prata om sig själva, även om det egentligen var menat att läraren skulle prata på föreläsningarna, men för mig gjorde de ett undantag. Under opponeringarna kunde de ägna en hel timme åt att föra en monolog om hur usla mina arbeten var. Allt med en humoristisk och skojigt sarkastisk ton.

En gång läste jag deras opponering i förväg och insåg att jag inte skulle klara av att än en gång möta deras förödmjukande roast inför fyrtio människor. Så då mejlade jag min lärare och sa det, att jag inte skulle komma. Bra beslut.

En annan gång sågade de oss en timme i sträck, innan läraren utmattat frågade om vi kunde gå vidare till en annan grupp. Då räckte en av killarna upp handen och sa: "Jag vill gärna tillägga att jag tycker att färgen på deras hemsida är ful".

Det intressanta är att dessa sköna killar fan inte är roliga. Jag tycker att jag skriver mycket mer underhållande än de gör, men ändå är det självklart för alla att de tre är skönast och roligast i klassen. För att de uppfostrades till att vara kaxiga och ta för sig. För att de, på riktigt, är övertygade om sin egen suveränitet. Med sin egen övertygelse övertygar de också alla andra, och det blir en ond cirkel. Resultatet blir äckliga, självbelåtna, nedvärderande män på nästan alla åtråvärda journalistjobb.

5 kommentarer:

emma sofie w sa...

alltså, jag blir fan förbannad av att läsa det här. finns så jävla många as, och jag är glad att ingen i min klass hittills visat det ansiktet.

vet du alls hur det gick för idioterna efter examen?

anna sa...

JAG BLIR OCKSÅ SÅ SJUKT FÖRBANNAT! Du är grym Felicia och förtjänade absolut inte den där skitbehandlingen. Fy i hela helvete. Men så jävla bra hämnd det där "intervjuare". MOAHAHHAHA! Och vilken jävla töntgnällspik som ringde hem till dig och grinade för det där med speakerrösten. Åh gud, blir så förbannad så att jag kreverar.

anna sa...

FAN JAG STAVADE FEL I MITT UTROP - FÖR ATT JAG VAR SÅ ARG! NU BLEV JAG ÄNNU MER FÖRBANNAT(D)

Myror och mjölk sa...

emma sofie w: ja men visst: p3, svt och tv4. mm, livet!

hoppas att det fortsätter bra för dig! tyvärr är min erfarenhet att dessa killar är svinvanliga. det är mitt intryck efter praktik och typ bloggläsande.

anna: hahaha, jag var faktiskt extremt nöjd med den hämnden. ska leta fram filmen.

det sjuka är att de tre antagligen knappt minns mig och skulle bli alldeles bestörta om de fick veta hur mycket tid jag har ägnat åt att tänka på dem. "vi tog ju bara plats! det är upp till var och en att stå upp för sig själv."

Znai sa...

De skulle inte övertyga mig. Jag skulle tycka dom var töntigast i världen. Sen efter att dom hade opponerat på dig skulle jag bara sådär ooops råka snubbla med min kaffemugg med svavelsyra när jag gick förbi dom och dom skulle ba "OH MY BEAUTIFUL FACE!".

För övrigt läste jag rocky häromdagen och då var han precis sådär "vi tog ju bara upp plats! det är upp till var och en att stå upp för sig själv!". Man ba gud vad insiktsfullt av dig rik male mediadarling med vindsvåning i hornstull. (reserverar mig här litet för att jag läste strippen väldigt snabbt och kan ha missat eventuell ironi)