Cå illa kan det gå

I dag har jag struntat i mitt första bokklubbsmöte. Vi skulle ha läst Karlstad Zoologiska och jag tycker det är synd att jag inte fick chans att påpeka att repliken "Hanna, du måste hjälpa, inte stjälpa" var rolig. Förutom det missade mina bokklubbsvänner kanske inte så mycket. Min analysförmåga är begränsad.

Anledningen till att jag inte kunde gå är att en i min responsgrupp ofta går och lägger sig vid åtta på söndagskvällar. Därför skulle vi mejla våra dialogövningar till varandra redan på eftermiddagen i dag. Jag har skickat in den nu, men har däremot inte mottagit någon annans papper. Detta förbryllar mig. En person som lägger sig vid åtta känns ju till exempel även som en person som skickar in sina läxor minst en dag innan deadline. Kanske har vi kommunikationsproblem, jag saknar en dialog på många olika sätt. Jag börjar till och med misstänka att de tror att jag har hoppat av för att jag var sjuk i fredags. Men det vore ju bisarrt! Inte mitt fel att jag hade drabbats av sjukdom.

På tal om i fredags så var jag hemma hos Alexandra på fest. Sedan gick vi ut och jag sa en sak som jag nästan inte ens törs formulera i mitt eget huvud. Eller flera saker faktiskt, fast en sak var värst. Alex träffade en bekant och jag började prata med hans två bekanta. Den ena hade på sig jeanskjorta och glasögon utan styrka. Han påminde mig om Paradise hotel-Cimon and I liked it! Cimon var dock det enda han påminde mig om och jag hade ingen aning om vem han var. Så jag började prata om att bandet som klubben hade bjudit in var tråkigt. Att musiken som sedan spelades var för publikfriande och en massa annat negativt. Efteråt tröstade Alexandra mig med att en gång när Bob Dylan var i Sverige så blev han kär i en tjej för att hon inte hade någon aning om vem han var. Men jag påpekade att de som hade klubben och Bob Dylan knappast gick att jämföra, de hade nog ändå uppskattat både igenkännelse och färre förolämpningar. Jag var en idiot.

Men det värsta har jag inte ens berättat. De pratade om ölbiljetter (vilket jag tyckte var konstigt eftersom jag inte hade fått intrycket av att man kunde få det på stället vi var). Deras, eller hans, var slut och den ena sa att den andre skulle fixa en öl till mig. Jag följde med. Jag vet inte ens om hans intention var att köpa en öl till mig eller om han bara skulle följa mig till baren medan jag köpte en öl till mig. Jag gillar inte ens öl. På vägen dit säger jag det pinsammaste någonsin, nämligen: "jag är ingen drinkhora". Jag är röd i ansiktet när jag skriver detta. Det enda jag menade var att jag brukar inte försöka få andra att betala för mig utan det gör jag själv. Men han tolkade det som att jag trodde att jag var så pass snygg att han försökte köpa sig ett ligg. Han bara: "Nej men GUD! Jag har inga sådana intentioner!". Klart han inte hade! Åh. Jag gav honom en femtiolapp och och försökte förklara mig, men sedan pratade vi inte så mycket igen. Jag hatar mig!